måndag 31 maj 2010

Den omtänksamma pappan

Omtänksam man till sin älskade, tillfälligt utmattade kvinna.

- Men Lisa, gå och lägg dig i en halvtimma och ta igen dig för guds skull, medan Milla sover. Jag fixar käk till Allan nu så käkar vi två sen. Inga problem.
- Åhh... får jag? Sova? Men vi har ingen mat hemma!
- Jag rör ihop nåt. En gryta. Kanske kan jag baka lite bröd - sov bara.
- Okej... är du sä...
- Men gör det bara!

Omtänksam pappa till sin älskade, tillfälligt utmattade son.

- Hej Allan. Tittar du på teve?
- Mmm... Var är mamma?
- Hon sover lite. Är du hungrig?

- Jaaa, jag är jättehungrig!
- Bra, vill du äta framför teven?
- Jaaaaa!
- Bra! Vill du ha pizzan som blev kvar från igår?
- Jaaaa...
- Vill du ha den kall?
- Jaaa, jag älskar den kall.
- Och jag älskar att du älskar den kall, Allan.

Och så kröp den omtänksamma pappan ner hos den trötta mamman och hon frågade sömnigt att; Skulle inte du laga mat till Allan? Och pappan svarade att han redan gjort det och sen slöt han ögonen och slumrade in han med för den omtänksamma pappan var också den utmattade pappan. Och så vilade de två en liten stund tills den kalla pizzan var uppäten och barnteven var slut och kvällen tog fart igen. För det gör den alltid. Tar fart. Igen.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

fredag 28 maj 2010

Till er som undrar...

Och till er som undrar vad tusan jag gör om dagarna när jag inte skriver på denna blogg eller hänger med Allan och Milla. Ja, och Lisa förstås - för vi två ägnar mycket tid ihop. Det tycker jag förresten är så jävla fint - jag och Lisa - för vi är de bästa av vänner och att spendera tid med henne är så lyckobringande. Vi kan vara dagar och veckor och bara hänga och dricka elvakaffe och det blir liksom aldrig tråkigt. Jag tror banne mig att det är riktig kärlek det - när man inte tröttnar på umgänget, när man längtar till de där stunderna, när det inte är hon och han utan vi. När det inte finns någon kärring eller gubbe eller regering eller diktator eller vad fan man har hört för dumheter genom livet - utan det finns bara ett stort synkroniserat samspel som fungerar. En förståelse. En nyfikenhet och en lyhördhet.
Ni förstår att min Lisa hon är fantastisk. Det blir mer och mer tydligt för varje minut vi ägnar varandra. Lycka är...

Jag älskar dig, Lisa, skrev jag nu och grattis på mors dag - på söndag - för du är också en lysande sån. En mamma.

Men det var ju inte alls det jag skulle berätta. Jag skulle ju förklara vad jag gjorde av mina dagar. Tja. Idag, till exempel, gjorde jag det här:



Mer av och om detta projekt finns att läsa om här.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

torsdag 27 maj 2010

Som på nålar

Avlägset hörs han komma. Rösten. Ropen. Pappa. Paaaapaaaa. En dörr öppnas. Stegen. Han kommer närmre. Och närmre. Drar mig tillbaka. Jag stålsätter mig och det sticker till. Aj. Dörren öppnas och jag hör hur han stannar till förvånat.

- Men pappa! Vad gör du?!
- Jag ligger på en spikmatta...
- Varför då?!
- Därför jag försöker hitta ett inre lugn.
- Hittar du det då?
Jag öppnar sakta ögonen och ser hans tvivlande ansikte och hur han känner försiktigt på en piggarna.
- Nej, svarar jag torrt.
- Kan du inte komma och bygga Lego istället då?


Läs även andra bloggares åsikter om , ,
Intressant.se

tisdag 25 maj 2010

Varför då?

Nu är han igång. På riktigt. Hans kunskapsbrunn är törstig och bottenlös. Frågorna haglar. Varför? Varför? VARFÖR??
Precis som en riktig treåring ska göra frågar Allan om allt och som den tålmodiga pappa jag är (?)(Ibland!) så svarar jag sanningsenligt.
Som när vi satt på Medborgarplatsen igår och Allan pekade mot en känd hamburgerkedjas entré.

- Varför har hamburgaren så stor flagga?
- För att dom vill synas.
- Vad betyder synas?
- Att man syns. Att alla ser en. Att nåt är så stort, som flaggan där, att man bara inte kan låta bli att titta på den fast man kanske inte ens vill.
Tankepaus. Och sen:
- Varför vill dom synas då?
- För att dom vill sälja. För att när du ser den där stora flaggan så kommer du kanske på att du är lite hungrig, fast du kanske bara är just lite, lite hungrig,men du tänker att det är lika bra att få det överstökat och så går du in och handlar något. Och då får dom ju pengar. Och det är ju bra att ha pengar.
- Varför är det bra att ha pengar?
- Oj, för att nästan allting kostar. Har man inga inga pengar alls så är det svårt att leva. Då kan man inte köpa mat och kläder och sånt. Man har liksom massa utgifter...
- Vad är utgifter?
- Jo, men det är liksom hyra och telefon och internet och så. Och sen har ju folk bilar och landställen och banklån också.
- Varför har folk det?
- Ja, du? För att man vill ha det. Bil och land. Jag vet inte, Allan. Vi vill ju också ha ett landställe, eller hur?
- Varför har vi inte det?
- För att jag sitter här i solen och äter glass på Medborgarplatsen med dig istället för att jobba. För att jag tycker det är så jävla mysigt att hänga med dig - och för att det tar emot att göra något annat än just detta en sån här fantastiskt dag. Och för att jag är en drömmare, Allan. För att jag väljer att leva som jag gör och jobba med det jag gör och för att jag har alla dom här dumma projekten igång som jag hoppas på och som jag vill ska göra att jag kan fortsätta leva så här tokigt. Men på sätt och vis är det också en undanflykt för att jag egentligen är rädd - livrädd - för att göra något annat än det jag gjort hittills i mitt liv. För att jag tror att mitt så kallade handikapp skulle stå i vägen och döma ut mig, kanske? Eller för att jag tror att jag inte kan. Rädslan suger, min vän. Och min rädsla går ju på sätt och vis ut över dig då vi ju inte har lika mycket pengar som alla andra. Men å andra sidan har ju jag varit hemma med dig väldigt mycket och vi har haft så himla mycket skoj ihop du och jag, tycker du inte?
- Jo...
- Så pengar är inte alls. Det är väldigt bra att ha, men inte allt. Bara man går runt, har hälsan och kärleken - och allt det där har ju vi - då är livet fantastiskt även utan ett vackert hus på landet...
- Jag vill bo på landet.
- Åh, jag med.... så jävla mycket att det svider i hela min själ.
- Varför bor vi inte på landet?
- Men jag förklarade ju just... Men vi kommer bo på landet, Allan. Snart gör vi det. Drömmar slår in. Projekten kommer blomstra. Snart drar vi ifrån den här skiten. Snart flyttar vi.
- Varför måste vi flytta?
- Men...
- Jag vill inte flytta...
- Allan, vi ska ju inte flytta nu. Det är en dröm som förhoppningsvis...
Fuck. Underläppen darrar. Det är på väg att brista. Jag vet att han tror att man i en flytt måste lämna alla saker kvar till den som flyttar in. Att Allan, när vi drömmande tittat på lägenheter eller hus på nätet alltid ratar med argumentet; Jag vill inte bo där, där finns inga leksaker på bilderna. Förklaringarna om att vi kommer ta med alla leksaker när vi flyttar - om i flyttar - tycks aldrig fastna riktigt. Så jag gick rakt på en mina och jag laddar med någon slags undanmanöver. Vad som helst. Men så plötsligt vänder han blicken mot himlen och släpper sina sorgsna föreställningar i förmån för teknikens underbara värld. Ja, se barn.
- Titta, Pappa. Vilket fint flygplan?
- Ja, titta.
- Varför flyger planen så högt, pappa?
- Öh, ja, det är för att... Kanske att dom låter så mycket så att... Eller så... jo, men jorden är ju rund och då kanske avståndet... nä.... Men jag tror det har med lufttryck kanske - eller lufttäthet... att det är tunnare luft långt upp... eller kanske avgaserna - att det liksom... eller? Jag vet inte riktigt, Allan.

Vet ni?


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
Intressant.se

fredag 21 maj 2010

Allan & Milla

Jag är välsignad med två barn som tycks älska varandra. Där andra föräldrar pratar om avundsjuka, skamliga förslag och smärre mordförsök kan jag inte hålla med. Allan har vid ett par tillfällen gjort henne illa - men då för att han kramat henne för intensivt. Han säger hela tiden; Åh, vad du är söt, Milla och Jag älskar Milla. Han vill bära, hålla och flytta på. Han kan ägna längre stunder åt att ligga och bara titta på henne och när hon är ledsen är han bekymrad och försöker göra henne glad. Hämtar något för henne att pyssla med eller pratar fint till henne. Och oftast så funkar det. Han tycks vara den bästa medicinen, alla kategorier för när Allan dyker upp i Millas blickfång spricker hon alltjämt upp i ett strålande leende.

Det som gör mig förvånad är att Allan tycks förstå varför, och helt acceptera att hon tar plats. Han är för det mesta tålmodig och förstående när hon måste tröstas eller när hennes gråt tar över och gör att en lek måste avbrytas. Han kan till och med göra avkall på sina egna behov på eget initiativ. Som häromkvällen, när han hade en åtråvärd mammakväll och låg med Lisa för att somna. Och utanför gick det inte lika mysigt till. Milla grät och grät i min famn och jag förmådde inte trösta henne. Då vände sig Allan till Lisa och sa; Mamma kan inte du gå ut och amma Milla så kan Pappa läsa bok för mig istället? Det är fint på någotvis. Att ge mammakvällen, som brukar vara helig, till sin syster.

Men det är klart; det finns tillfällen när också Allan tröttnar. Han kan ligga i soffan och försöka se på teve när Milla kanske gråter och då skriker han till oss med en oslagbar stämma; PAPPA, JAG HÖÖÖÖÖÖR INTE! Han gör det till mitt ansvar att få tyst på mistluren och anklagar aldrig henne. En annan gång kan han höja volymen till max för att höra igenom hennes gråt. Och här om morgonen kom jag på honom sittandes bredvid en gråtande syster precis när han slänger ur sig den fantastiska repliken; Okej Milla, du får femtiotusen om du slutar gråta.

Det är sann syskonkärlek det.




Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

torsdag 20 maj 2010

Reklamavbrott

Jag säger a automatik nej till alla erbjudanden om att göra reklam på bloggen. Det är mest barnklädesfirmor på nätet som hör av sig och vill att jag ska starta upp en tävling och så bjuder dom på något menlöst till pris om jag länkar. Jag säger nej för jag ser inte vad jag själv får ut av det - annat än en förlorad värdighet. Jag vill liksom skänka er sköna ord och spännande meningar utan att det plötsligt dyker upp en länk till något företag. Faktum är att jag inte är mycket för reklam överhuvudtaget. Jag är starkt besluten på att flytta ut på landet - till skogen - för att slippa att hela tiden bli påprackad saker så fort man öppnar dörren. Ironiskt nog jobbar jag med reklamfilm. Det är min dubbelmoral. Det är det som gör mig till människa.
För några veckor sedan satt jag just på en reklamfilmsinspelning - och bredvid mig satt regissören (som också är en känd artist) och jag hade fått en hang up på en av hans låtar. Den bara pågick i mitt huvud utan möjlighet att stänga av eller sätta på paus. Så fort jag slutade tänka på att jag absolut inte fick sjunga den högt så gjorde jag det; I just wanna be... Och sen hörde jag mig själv och förstod att jag sjöng ut och inte in i mitt huvud. Jag förbannade mig själv och bet mig i tungan. Inte sjunga, Kalle, du får för i helvete inte sjunga, tänkte jag och sjöng högt och i ton; I just wanna be, the one you... TYST!

Ja, det var i alla fall då mailet kom. När jag satt där och försökte hålla käften plingade det till i datorn och det kom ett erbjudande från www.oiidesign.se. Skillnaden var att erbjudandet faktiskt innehöll något till mig. Och att Oiidesign faktiskt säljer väldigt snygga kläder som inte är blå pojk- och rosa tjejkläder utan bara barnkläder. Och sånt gillar jag. Och sen har Oii ett stort ekologiskt sortiment, vilket jag finner viktigt, och även där så ser kläderna väldigt bra ut. Så brukar det inte vara, tänkte jag nöjt, tappade fokus och sjöng; I just wanna be - your number... men så TYST!

Så nu har jag lite ångestkval här. Om jag upprätthåller vad den fantastiska barnklädessaijten OiiDesign ber mig göra så får jag rabatter. Men jag går emot det jag tidigare bestämt att min blogg alltid ska vara; fri från reklam.

OiiDesign.

Å andra sidan har jag bloggat länge nu utan att jag tjänat ett ruttet korvöre på det. Bara givit och givit och givit. Borde man inte få någon slags belöning då? Och jag är faktiskt rätt fattig ska ni veta. Men stark och stolt i mina värderingar. Men då kontrar OiiDesign med att påstå att 95% av alla som handlar där är mammor och så skevt kan det ju inte vara tycker man ju. Och då har OiiDesign en pappakampanj så alla pappor som handlar där får 10% rabatt. Det är ju sjukt bra - för då kan alla ni mammor som läser det här be era snubbar handla istället för er så blir det billigt.

Nej, Jag vet faktiskt inte. Det är för svårt för mig det här. Jag tycker att ni - mina kära läsare - får avgöra om jag ska haka på det har eller inte. Det är ju ändå ni som får kämpa er igenom alla länkarna och budskapen. Och ha då i åtanke att det är snygga kläder det handlar om. Ha också i åtanke att det denna gång är bara jag som får något och inte ni - mer än massa länkar till fin fina grejer då. Banna mig gärna också om ni tycker jag är dum som tackar nej till giftbags som ju faktiskt är till er. Men tro mig; det är bara skit. Inte alls som Oii. Och pappor; passa på att handla nu - pappakampanjen håller på maj ut.

Och inte nog med det... om ni beställer inom...nej. Nog får vara nog. I just wanna be, your no 1 swartskalle! (Grym låt ju!) Tyst, nu räcker det!


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

onsdag 19 maj 2010

Nisses hål

Hur låter kossan?
Muu!
Hur låter hästen?
Oiiiiaahaha!
Hur låter grisen?
Nöff nöff!
Bra, Allan! Så sa vi till honom när han var ett år. Hur låter fåret?
Bäää!
Hur låter bilen?

Brum brum!
Hur låter katten?

KRSHHCHSAASHZZCHS!

Men, Allan? Så låter väl inte katten? Hur låter katten?
SCHZAAASHHFRÄÄSHC!!

Nu hör det till saken att hemma hos Farmor och Farfar bor Nils. Eller Nisse Baghera som han faktiskt heter och som det står i hans kattpass. Kattpass ja, för Nisse har rest till Sverige, invandrat. Han är egentligen spanjor och kom till mig, till min egna ingång till vårt hus på solkusten, för typ arton år sedan. Som en hungrig liten vildkattunge med halv svans, kom han - troligtvis klämd i en dörr sa dom som kunde. Och farmor (som hon ju heter numera, min mamma) - hon kunde inte stänga ute detta lilla charmtroll. Han flyttade in och numera bor den otämjda latinon i en våning i Vasastan. Jodå, fint ska det va. Och han går med sin lilla svansstump högt buren mot himlen som den Andalusiska machokatt han är (Glöm aldrig ditt ursprung, Kalle, sa han till mig en gång). Men så kom Allan. Och farmor pratade snällt med fler än Nisse.

Allan var till en början lite försiktig runt den svarta katten. Han höll sig på avstånd och spanade. Som han gjorde i de flesta situationer som bäbis - eller vad man nu ska kalla en ettåring. Men sen vågade han sig närmre och närmre och Nisse var väl inte helt ovän med den lilla nykomlingen heller. Jag tyckte han fixade det galant. Blev det för mycket vände Nisse bara bakdelen till, sköt upp stumpen - eller handtaget som vi säger om hans svans - stolt i luften som för att lämna platsen med värdighet. Sen gick han därifrån. Men Allan hade vid denna tidpunkt inte hundra koll på värdigheten. Och ett rövhål på en katt kan vara ack så lockande. Det sitter där, som en illröd punkt, ett bullseye i allt det svarta. Naket. Blottat. Mjukt. Inbjudande. Så jag förstår hur Allan tänkte när han lyfte sin lilla hand, sköt ut sitt lilla finger och tryckte in det...



Hur låter katten?
SCHZAAASHHFRÄÄSHC!!!

Jag förstår Nisses reaktion också. Jag menar tänk er själva att er största rival helt plötsligt och utan förklaring skulle köra upp sitt pekfinger i rumpan på er. Man skulle bli förbannad. Förnärmad. Fräsa till, absolut?! Vad fan gör du, liksom. Nä, jag tycker Nisse tog det bra. Som man borde lösa alla konflikter. Han förlät modigt och de blev de bästa av vänner. Allan kallade honom senare och under lång tid för Nissen i bestämd form. Det korrekta tilltalsnamnet; Nisse, har tagits i buk under det senaste året. Och nu vet Allan även vad man borde svara när man får frågan; Hur låter katten? Mjaui. Men det satt långt inne.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Intressant.se

tisdag 18 maj 2010

STHLM-GBG - the awful truth

Sanningen var annorlunda min fan på väggen.

Efter en timmas tågresa hoppar Allan upp i mitt knä och jag öppnar locket till min dator. Vi ska se på film. Två timmar kvar. Hittills har allt gått bra, tänker jag som för att peppa mig själv. Milla har somnat i sin vagn utan ett ljud. Lisa har gått några säten bort för att sova lite - fattar ni vad jag skriver? Sova? Så jävla bra gick allting denna morgon. Som på räls. Och då hör jag ett gurgelljud från den lilla glada pojken i mitt knä. Jag ser ner och upptäcker att han inte ser glad ut längre. Han ser sjuk ut. Han håller sin hand över munnen och lutar slött hakan mot bordskanten.

Så här i efterhand känns frågan dum. Det känns dumt att jag frågar hur han mår för det är ju uppenbart. Det är självklart vad som håller på att hända. Men det är som om jag inte är förmögen att tro på det. Att tro att det kan gå dåligt. Att tro att vi, min familj, kan utsättas för mer nu. Det är som i en dålig komedi - när man efter ett tag skakar misstroget på huvudet och tänker; Nä du, det var kul först men nu har manusförfattarna gått till överdrift här. Det blir otrovärdigt för sån här otur kan man bara inte ha.
Och jag tänker på det förra försöket - när vi hade kryssat och hållt på i almanackan. Och resdagen var upphöjd i klass med julafton av Allan. Den gången började han spy natten innan och höll på tills gryningen och jag uppfattade en kolsvart, men tydlig komiskt timing. Allan såg inte den. Han var så ledsen att vi inte kom iväg och vi tröstade och sa att det gör inget; Vi gör ett nytt försök snart.
Då ska jag inte kräkas, lovade Allan och jag minns att jag skojade och sa att det var bäst att han höll det löftet. För jag trodde ju aldrig...

Och nu sitter han alltså här. På tåget. I mitt knä. På ett tygbeklätt säte. På ett tåggolv med en heltäckningsmatta. Med hakan lutad mot ett bord med en dator på. Med en krampaktig hand över sin mun. I en vagn med folk som ska resa två timmar till - precis som vi. Och dammen spricker och kräkset sprutar.

Jag blir så förvånad att jag bara sitter kvar och känner hur jag och allt runt mig blir besörjat (nytt ord?) Sen kommer jag till sans och skjuter bort datorn från den värsta flodvågen. Sen ser jag mig om. Ser hur alla inte låtsas om. För de måste höra, om de inte är döva. Och nog känner de lukten, om de inte är döda. Ändå fortsätter alla med sitt som om inget hänt. Oj då, säger jag till Allan. Hur mår du?
Bra, svarar han med bristande trovärdighet.
Vad hände?
Jag kräktes.
Jo, tack. Nu ska vi se... Lisa LISA! LIIISAAA!!!
Jag känner en viss panik samlas. Det rinner om mig. Om bordet. Om sätet. Rinner in i DVD-facket till datorn. Rinner ner i heltäckningsmattan. Varför har man heltäckande mattor på tåg? Det är ju fullkomligt idiotiskt.
LIIISSSA!
Hon sover. Hur kan hon sova, tänker jag. När vi reser med två barn- hur kan hon bara.... Jag ber Allan att stå helt still och springer genom gången för att väcka henne, den sovande mamman. Åjo, visst tittar dom. Medpassagerarna. Dom vet.

Jag förvånas av Lisa som i ett yrvaket tillstånd hugger in och styr upp som värsta The Wolfe; Ni två in på toa, klä av er och byt om - tvätta så gott det går. Jag fixar här. Gå nu!
En tågpersonal passerar. Lisa "The Wolf" ler: Ha ha, Ja, här hände det en liten olycka. Åksjuk som tusan vettu!
Tågpersonal; Oj, då. Jaha. Stackars...
Passagerare, precis bredvid, vänder blicken från datorn, ler märkligt och säger; Jaha, vad det det som hände. Jo, jag tyckte det luktade. Sen vänder hon blicken tillbaka till datorn och fortsätter arbeta obekymrat - som regisserad av David Lynch.

Jag förvånas av Allan när han står avklädd inne på den trånga toaletten, på toalettlocket, och säger med sorgsen röst; Pappa, måste vi åka hem till Slussen nu?
Nej, varför skulle vi göra det?, undrar jag.
För att jag kräktes som jag inte fick.

Jag förvånas över att resterande resa fortlöper helt smärtfritt. Att Milla som vaknat av tumultet somnar om av sig själv. Att vi bara sådär flyttar till en annan sätesfyra på motsatt sida av den nästan tomma vagnen. Bort från all stank och allt kladd - för trots att vi städar bra så finns det ju kvar. Jag förvånas över att Allan hämtar sig snabbt och orkar upprepa frasen; Är vi framme snart?, var tredje minut i en och en halv timme. Jag förvånas över allt detta för jag är kvar i ett tillstånd, i en chock, där det är kört. Där jag sitter i en spypöl med ett kräksjukt barn, i en isolerad vagn med halva resan kvar. Men han var inte kräksjuk - bara åksjuk och det är inte så mycket att tjafsa om egentligen.

Men det som förvånar mig allra mest och som jag fortfarande inte förstår är att alla resenärerna runt omkring oss, som låtsades att inte se för att dom inte ville beblanda sig - och det fattar jag att de inte ville - men att de satt kvar på sina platser vid ground zero, bara satt kvar där i stanken och surade på mig och gav mig onda blickar. Hela resan. Trots att nästan hela tåget var tomt. Vi flyttade. Det gillade dom inte... och satt kvar? Är det svensken i oss som menar att; har jag blivit tilldelad den här platsen så... eller nu har jag betalat 18 kronor extra för platsreservation och då... Eller är det den fåniga stoltheten som manar på; Såg jag inte då, så kan jag omöjligt se nu...

Och det är lugnt. Sitt där om ni vill. Men ge fan inte mig onda ögat. Skratta åt eländet eller res er för tusan.


, , , ,
Intressant.se

En Fan på väggen

Jag sitter just nu på ett tåg. Eller snarare; Jag sitter just nu i mitt vardagsrum - men när ni läser detta sitter jag på ett tåg då inlägget ska schemaläggas och publiceras helt av sig själv. För jag tänker att det inte kommer finnas utrymme för bloggande på tåget som ska ta oss från Stockholm till Göteborg. Jag tänker att det kan gå stökigt till. Att Milla, just när ni läser detta, gråter som en galen - tröstlöst och ursinnigt. Och att jag sitter besvärat och ser mig omkring. Skjuter urskuldande blickar hit och dit för det är ju jobbigt när det sitter ett barn och skriker på ett tåg. Det tycker jag ju även själv; att när man någon gång sjunker ner i ett tågsäte utan att ha några egna barn med sig - och så hör man en stressad förälder bakom sig och en antydan till ett spädbarnsvredesutbrott - då suckar man kanske för tågresan är ju en del av målet. Så tycker jag i alla fall. Men samtidigt så är det ju så att också barn måste förflyttas. Och tåg är ett förbannat bra sätt att förflytta barn på. Så hur störd man än är så kan man inte göra något annat än att höja volymen på vad du nu lyssnar på och hoppas att gråten faller in i rytmen. Gilla läget.
Men nu - i stunden detta betraktas av dina ögon - är det alltså inte jag som störs utan jag som stör. Tycker jag. Antagligen stör jag förresten inte längre för Lisa har nog vid det här laget börjat amma Milla till tystnad.
Men då sätter ju Allan igång - när vi efter tre minuters resa stannar i Flemingsberg hörs hans stämma; Ska vi gå av nu? Är vi framme snart?
Nej, det är tre och en halv timma kvar, Allan? Vill du ha en bulle? Och så startar denna resa som ska ta oss till en efterlängtad och ständigt uppskjuten paus från det normala. En semester. Eller snarare; så kanske det startar. Det vet jag ju förstås inte för jag sitter ju inte på det där tåget än. Jag sitter ju här, i mitt vardagsrum, och målar fan på väggen. Varför gör man såna målningar?


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Intressant.se

måndag 17 maj 2010

Den där frågan...

Och så kom den då tillslut; frågan man inte vill ha - som man aldrig vill ha. Och den kom utan förvarning som ett knytnävsslag i magen eller som ett bowlingklot på stortån - mitt på en fullsatt buss på väg hem från Junibacken av alla ställen. Men kan ju tänka sig att Junibacken skulle generera frågor av en art man gärna svarar på. Frågor som; Pappa, varför står Pippis flätor rakt ut? Eller kanske; Pappa, varför kan Karlsson flyga?
Och det är kluriga frågor, minsann - men av någon anledning känns det lätt att fantisera ihop svar kring ihopfantiserade figurer. Frågan som istället kom var hämtad från den karga verkligheten. Den var hård som stål och kall som is och hela bussen frös till och alla blickar vändes obemärkt mot mig. Jag såg dom inte, men jag kände dom i nacken. Tusen ögon och så det avslöjande ljudet från alla andra föräldrar som lutade sig fram och tryckte handflatorna mot sina egna barns öron. Jo, det hörs. Fraset från alla vindjackor (för det var lite blåsigt) och klicket då öronbrosk kläms ihop.
Allan såg upp på mig från sin vagn och blinkade två gånger med ögonen. Jag noterade att han hade blåbärsglass kvar i mungipan. Jag förmådde inte svara. Jag menar; vad fan svarar man? Allan upprepade ihärdigt frågan för han kände kanske inte till den fruktansvärda sanningen. Å andra sidan känns det som om frågan måste uppstått ur något. En sekund av insikt? Ett rykte på dagis? En plötslig klarhet i ordens betydelse?







(konstpauserande mellanslag)






Pappa, hur gör man blodpudding?
Jo, min son. Man tar en gris...


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

torsdag 13 maj 2010

Skrattet

Idag är jag lat. Jag kommer snart ta mig ur min bloggsvacka och göra denna blogg till vad den en gång var; sann berättarglädje. Men inte idag. Idag är jag lat. Punkt slut.




Läs även andra bloggares åsikter om , ,
Intressant.se

onsdag 12 maj 2010

Ett mystiskt kort i telefonen

Jag var väldigt trött efter en inspelning som varat i nitton timmar. Det tenderar att alltid bli så med musikvideos - en lång dag utan slut. Undrar varför?
Faktum är att jag vet precis varför men det är inte sånt som ska avhandlas här. Det är ju som bekant en pappablogg ni läser.

Så jag var trött men jag läste de två sagorna för Allan. Och vi satte på Beppes ”Sagan som hörs bra” efter det att jag läst - som vi alltid gör. Allan, som inte hade jobbat på en musikvideoinspelning i nitton timmar, var betydligt piggare än jag. Han låg vaket och tittade på de självlysande stjärnorna i taket och talade högt med i texterna som han kunde utantill. Ordagrant följde han Beppes varma röst som ljöd ur min telefon på hyllan. Och jag log åt detta för det är ju fantastiskt att han lärt sig alla dessa ord - med undantag för när Beppe säger; Nu lägger jag på en stor tunnpankaka på grammofonen. Då citerar Allan felaktigt; Nu lägger jag på en stor tunnpankaka på telefonen. Men å andra sidan; grammofonen är inte så vanligt förekommande i Allans värld. Jag la ner grammofonintroduktionen då han som ettochetthalvtåring undrade hur LP-skivan skulle få plats i datorn.
Nåväl – jag låg där och lyssnade till farbrorn och hans treåriga eko och någonstans där måste jag ha somnat. Jag - och inte Allan – för idag hittade jag ett kort jag omöjligt kan ha tagit själv i min telefon.



Jag är fascinerad. Han har sett att jag somnat, tagit telefonen från hyllan, letat sig fram i menyerna, hittat kameran, riktat in sitt kort och knäppt av. Sen fotat lite till.





Sen måste han ha lagt tillbaka telefonen i hyllan och somnat själv för när jag lite förvirrat vaknade till en halvtimme senare sov han gott och allt såg ut som det skulle. Jag släckte lampan och gick ut till Lisa med en ovetandes oskyldiga leende; Oj, jag somnade visst.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Intressant.se

torsdag 6 maj 2010

Pingpongsmittan och dess efterföljder

När man får in kräksjukan i familjen för fjärde gången på tre veckor och samtidigt jobbar mer än vanligt och dessutom har gjort sig av med sitt kontor - den enda plats där man faktiskt äger sin tid, där man tillåts sitta i mer än fem minuter innan någon unge kräks eller kommer och vill leka eller en påtaglig lukt smyger sig på från en tvätt med nerspydda kläder och lakan som ska tvättas - då är det väl förklarligt att man kommer efter i sitt bloggande. Eller mitt bloggande. För det är mig och min familj det handlar om här och ingen annan. För det var Allan som smittade mig som smittade Lisa som smittade farmor som smittade farfar som smittade Milla som smittade mormor som smittade Milla som smittade...

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Intressant.se

tisdag 4 maj 2010

På besök i världen vi inte kan se

Det händer ju att man som förälder går in i rollen så in i helvete - i en ivrig lust att bjuda sitt barn på hela registret av rolig vuxen. Jo, men för att visa att man har kvar lekarna i sin barnasjäl och fantasin som bara forsar fram. Så man sätter utropstecken efter varje mening och ger järnet liksom - men det är inte alltid så lätt att följa med.

Hört ifrån vardagsrummet medan jag diskade upp middagen:
Mamma, vill du leka?
Jajjemän!
Bra. Vi ska gå och hälsa på Pippi i Villervallerkullan.
Jaså! Vad roligt!
Kom.
Jag kommer!
Först måste vi rita en teckning till Pippi annars får vi inte komma in.
Så klart!

Och så gjorde dom det och hon följde sen efter Allan på färden mot Villervallerkullan - runt soffbordet, in i köket, genom badrummet och garderoben, sovrummet, ut i köket igen, förbi mig och in i vardagsrummet och så vidare.
Du, Allan? Vad långt det är till Villa Villerkulla!
Mmm... det är långt.

Några varv senare. Utropsteckena är kvar men dom lutar lite.
Är vi framme snart!
Mmm... snart är vi framme.

Och efter ytterligare promenerande så säger Allan plötsligt - då inne i sovrummet vid sin säng;
Nu är vi framme!
ÅHHH, VAD FINT DET ÄR I VILLA VILLERKULLA!!!
Men mamma, Vi har ju inte låst upp dörren än.
Har vi inte!??
Nej, det ser du väl?
Ja, det gör jag ju! Öppna då!
Men, vi har ingen nyckel.
Nähä...
Den har ju Pippi.
Jaha...
Vi får gå hem igen...


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Intressant.se