En ljus framtid

Jag blickar framåt och jag ser mig själv i en halmhatt och med ett yvigt vitt skägg. Det är löjligt, jag vet. Jag kan ju inte ens få yviga vita skägg för jag har så glesväxta kinder. Men om man bortser från den praktiska omöjligheten i min framtidsvision - om man tillåter sig själv att fantisera lite - så sitter jag där med mitt skägg och min fula halmhatt under ett solskydd av vindruvsrankor. Under mig är ett kaklat terrassgolv med tarakottafärgade plattor. Runt omkring mig lever en prunkande grönska av allhanda växter - rosor, bouganvillas, och jasmin. Framför mig chockar en mäktig vy; Medelhavet i panorama. Det är lungt och stilla och djupblått. Långt därborta guppar en fiskebåt. på himlen svävar ett ensamt litet vitt moln. Havet är inramat av bruna torrväxta berg och mellan bergen vilar en dalgång med apelsinträd. På en stig mellan träden vandrar en gammal, gammal man med en tweedkeps. I släptåg har han en åsna. En stilla bris svalkar. Sikten är så klar att den närmast skulle kunna beskrivas som i Full HD.
Huset ligger högt upp på en kulle. Det är vitkaklat och väldigt pittoreskt. Lugnet råder. Där finns en liten pool men den är mest till för svalka. Inget flådigt - snarare lantlig (om en pool kan vara lantlig). Några hönor hörs klucka i bakgrunden. En tupp gastar fast en bit bort. Kanske från en annan gård, på en annan kulle - men den finns där mest som en påminnelse om att detta är allt annat än en storstad. Inifrån huset kommer doften från ett långkok - en Boeuf Bourgionne antagligen. Den puttrar på i sin egen takt och mörar till oxköttet så pass att det till kvällen kommer att smälta i munnen. Allan hörs leka i bakgrunden - plaska i den lilla poolen. Milla vankar omkring i skuggan av en mur och jagar en ödla som hela tiden håller sig på säkert avstånd. Hon skrattar och gör små meningslösa attacker på ostadiga ben. Hon är gyllenbrun och har en gul solhatt på sig. Konstigt egentligen - att hon är ett barn fortfarande fast jag har halmhatt och vitt långt skägg.
I ett mindre hus med en blåmålad trädörr - som satt sig lite och måste lyftas upp några centimeter varje gång den stängs - sitter Lisa och syr. Hon har sin verkstad därinne. Tillverkar sina kläder med miljömedvetna material. Varje plagg skulle i praktiken vara absurt dyra och osäljbara. Men ändå ligger priserna på en rimlig nivå och trots att det säljer bra och märket är erkänt och nästan lite poppis går firman i förlust år efter år. Men det gör inget. För det känns bra och det är ju så kul. Hon syr inte för att bli rik, det är vi redan. Hon syr för att det är det hon mår som bäst av att göra. Samma sak med mig under vinrankan och med den häpnadsväckande vyn framför mig. Jag skriver för min skull.
För några år sedan var författarklyschan komplett med idén av att jag skulle skriva mina alster på en gammal Hamilton - jag var kring de tjugo och läste mycket Hemingway. För mycket kanske. Men det var då och min vision är idag aningen moderniserad. Jag skriver förstås på en MacBook. Jag hamrar ner sida efter sida och andas det lugn som huset ger. Jag längtar inte tillbaka till Götgatan. Jag har bytt ut fylleslagsmålen mot cikador. Har bytt ut det avlägsna konstanta mullret från Hornsgatan mot det avlägsna konstanta bruset av medelhavet. Jag skriver för min skull men det blir självfallet bra och uppskattat ändå. Men jag tar det lugnt. Jag behöver inte skriva för att överleva. Behöver inte jobba på reklamfilmsinspelningar eller klippa teveprogram. Jag behöver inte göra annat än att sitta i skuggan av min fruktranka och fantisera och om andan faller mig in - sträcka mig upp mot det levande taket och knipsa loss en mogen vindruva med ett pincettgrepp och sedan stoppa den och munnen och tugga sönder den. Kanske undslippa mig en liten lycklig suck.
Det bästa av allt är mornarna. När jag vaknar först av alla och stiger upp i köket. Klinkersgolvet är svalkande mot vetskapen om hettan som råder utanför det igenbommade stenhuset. Det är helt tyst. Jag klär mig i tunna kläder och pressar mig lite apelsinjuice. Sen går jag ut ur huset, ut genom grinden i muren som avskiljer min oas mot omvärlden. Jag går stigen mer mot byn och hälsar igenkännande på folk jag möter på ett språk jag ännu inte behärskar - men då gör jag det. Jag säger hola eller ciao eller bonjour eller vad det nu kan vara. Jag säger något om värmen och om regnet som aldrig kommer. Jag frågar om hälsan och får veta att den är god. Sen går jag vidare och letar mig in i gränderna och bort till en liten brödbutik. Jag köper nybakt och bagaren frågar om Allan mår bra och om han inte vill komma ner någon dag och hjälpa till med brödbaket. För att han vet att Allan älskar att baka. För att man vet sånt om varandra i den lilla, lilla bergsbyn helt enkelt. Jag svarar att han nog skulle tycka det vore väldigt skoj och tackar för inviten. Sen går jag till ett torg och köper lite grönsaker och frukt och tar mig sedan upp på mitt berg igen, till mitt hus.
Ingen har vaknat ännu. Allt är lugnt. Milla sover lätt och rör sig lite i sömnen. Allan ligger tung som en sten i sin säng. Lisa på mage med ett svagt leende på läpparna. Kanske är hon vaken. Kanske har hon hört mig komma och låtsas sova för att hon vill låta sig överraskas Jag lämnar dem så och stänger till dörren.
Jag skär upp brödet, mozzarellan, parmaskinkan. Färskpressar apelsiner. Går ut i kryddträdgården och plockar några rucolablad och en knippa basilika. Jag snor några ägg ur hönshuset och sätter på en kastrull med vatten på spisen. Jag dukar upp på vackra fat som inget är det andra likt - mer än i känslan av att olikheten för den samman till en enhet. Jag ställer allt på ett runt, rangligt, vitmålat träbord i ett hörn i ett rum med senapsgula stenväggar. Bordet står under ett fönster dolt av blå fönsterluckor. Jag hämtar olivolja och havssalt och messmör (till Allan). Jag öppnar upp fönsterluckorna och skjuter dom mot väggen. Solskenet rasar ner på det dukade bordet och jag blir tvungen att sätta mig ner en stund och bara titta ut för annat går inte att göra. Och det är så varje morgon. Att man slås ner fullständigt av det vackra utanför, av oändligheten, av rymden. Efter en stund har jag samlat mig tillräckligt för att kunna ropa att frukosten är serverad.

Jag medger att jag beskriver detta med viss sorg i hjärtat och att det faktiskt gör lite ont för det känns så tydligt men ändå helt ogreppbart - avlägset. Och jag vet att om jag skulle vinna tvåhundrafjortonmiljoner kronor skulle det inte innebära en uns av ångest eller livskriser eller svårigheter. Det skulle bara vara en enda stor härlig frihet. Jag skulle omedelbart skänka en miljon vardera till alla dem som står mig nära. För jämnvikt. Jag skulle producera några filmer utan att någon skulle lägga sig i och säkerligen använda delar av förmögenheten till något med mervärde - något viktigt. Sen skulle jag dra. Dit. Ovan beskrivet. Till paradiset. Och njuta och vara och leva.

Men nu måste jag sluta för snart kokar snabbmakaronerna sönder. Och ketchupen är nästan slut. Kanske kan jag gräva fram lite med en sked. Ja, annars blir det väl lite väl torftigt?


Läs även andra bloggares åsikter om 214 miljoner, veckans ämnne, Mymlan, drömmar, medelhavet
Intressant.se

En bild i tiden

Året är 2010. Det är morgon och helg. Sovrummet är i stökigt. Sängarna obäddade. Mannen på bilden är lite tokig. Han hoppar i sängen och sjunger knasiga sånger. Han gör allt han kan för att roa sin son - pojken på bilden. Man skulle kunna säga att mannen på bilden ger järnet. Att han satsar 110%. Att han fläker ut sin själ. Och man skulle kunna påstå att han gör det helt i onödan.
Pojken på bilden ser inte den tokiga mannen. Pojken är road ändå. Road av en iPhone. Tokgubben blir mest ett störande moment i den lek som pågår på skärmen. Kanske försöker pojken rulla ut en animerad toarulle på kortast tid. Kanske blåser han upp ballonger tills dom spricker. Kanske snurrar han en basketboll på ett låtsasfinger. Eller så leker han med en app där en tokig gubbe hoppar i en säng. Vad han än gör så har inte mannen i den verkliga världen en chans. Undrar när mannen på bilden kommer att inse det?


Läs även andra bloggares åsikter om barn, iphone, tokroligt
Intressant.se

Ett misslyckande

Nu förstår jag att ni tror att jag försöker vara rolig. Men det är inte roligt. Alla bitar var med i mitt begagnade pingvinpussel och alla bitar fanns kvar efter en vecka på ett soffbord hos en tvåbarnsfamilj. Så långt är allt fantastiskt. Men; tre hål. Tre bitar kvar. Och ändå sket det sig. Bitarna passar inte i hålen. Och jag förstår inte. Förstår inte hur det kan ha blivit så här. Har bitarna fel passform från fabriken eller har jag lagt det fel på något sätt? Har Allan spillt saft på bitarna så att de har svällt? Nej, jag ska inte skylla ifrån mig. Allan har varit fantastiskt tålmodig med "pappas pussel" som han kallat det så det är nog jag. Men om alla bitarna har suttit som handen i handsken fram till de sista tre så förstår jag inte hur det kan vara så. Fel. För de bitarna som i så fall ska bytas ut borde ha exakt samma form som de som nu ligger utanför. Och då gör det ju ingen skillnad. Men ändå; Nåt fel är det?
Frågan är vad jag ska göra åt problemet? Om jag ska riva upp och lägga om allt det svarta? Se om det ger ett annat resultat. Kanske har Allan ändå varit där och med våld forcerat in en bit på fel plats utan att jag märkt det. Men orkar jag felsöka? Det är som när man löser ett soduko och när man plitar ner sista siffran så ser man att det inte stämmer. Att den redan förekommer i raden. Och man kliar sig i huvudet och tänker en liten stund. Ser tillbaka. Backar. Inser att det kan vara vilken som helst av de 81 siffrorna som är fel. Och då ger man ju upp, lägger tidningen till insamlingen och tänker att det ju kommer en ny DN imorgon.
Jag känner så nu. Känner att jag inte orkar granska hundrafemtio kolsvarta bitar. Känner att jag antingen klipper till dom jag har med en sax eller lägger ner pusslet i kartongen igen. Och då väljer jag; lägger ner pusslet i kartongen igen.
Således borde svaret på enkäten bli; Nej, Pappa Kalle klarade inte av att lägga klart pingvinpusslet. Hjärtliga gratulationer till er två som inte trodde på mig.

-----------
Jag håller nu på att plocka ihop pusslet och känner att det är lite sorgligt att inte ge det en chans att bli fulländat. Jag tänker att jag borde skicka det vidare till nästa bloggare och så får denne överbevisa min tes om felaktigheten. För alla bitar är ju där. Vore kul att följa pingvinpusslet på nån annan blogg. Någon som känner sig manad? Skriv en kommentar så lottar jag en vinnare.


Läs även andra bloggares åsikter om pingvinpussel, pussel, misslyckanden
Intressant.se

Prinsessan Allan

Det kom ett meddelande från förskolan där det stod att det var fredagsdisco mellan 14.00 och 15.00. Det skulle bjudas på popcorn och chips och musiken skulle dunka. Alla var välkomna - stora som små. Bara det är ju gulligt. Tanken på Allan och typ Asta som dansade tryckare. Jag tog upp det där med tryckarna som ett skämt på föräldramötet och fick skratt. Sen sa dom att det inte var så mycket dans utan mest spring och skrik. Förstås. Och musiken var inga ballader direkt. Det var ju disco och förskolläraren som råkat få se skivan som skulle gå varm under kvällen (ja, eller dagen) flaggade för Boney M och Earth, Wind & Fire. Och bilden av de trettio halvmetersmänniskorna på dansgolvet blev ju bara gulligare.

Men det är inte det jag ville berätta. Man fick, om man ville, klä ut sig till diskot. Och när jag frågade Allan om han ville så sa han ja. Och när jag frågade till vad blev han osäker. Jag radade upp de alternativ som redan fanns tillgängliga:


Clown? Snickare?

Konduktör? Trollkarl?


Börsmäklare? Pepparkaksgubbe?


Fotbollsspelare? Tomte?


Eller... Ja?

Men nej. Det var ingenting han var intresserad av. Pappa, sa han med högtidlig röst efter en kort tankepaus. Jag vill klä ut mig till prinsessa.
Ja, sa jag. Kör på det!

Och han blev ju så fin i sin skrud - vår discoprinsessa. Och jag tycker det är fantastiskt att han finner det så självklart. Att han ännu inte är indoktrinerad av det manliga och de kvinnliga normerna. Att han känner sig fin i sin klänning och sin krona och det är så han kommer entra dansgolvet och göra sina moves. Jag hoppas innerligt att det inte är något annat barn har kommit längre in i förstörelseprocessen av det där härliga naturliga beteendet. Ett annat barn som gör Allan påmind om hur det ska vara. Att Allans klänning är konstig och avikande. För dom grunderna cementeras ju tidigt i många familjer. Ibland med lösare tyglar och ibland med stramare. Som mamman jag nyss hörde om som inte lät sin pojke vara stjärngosse för att hon tyckte han var fjollig i nattlinne.
Nä, du Allan - Dansa och sväng på kjoltyget innan du förstår hur den här tråkiga världen fungerar. För det mesta.



Läs även andra bloggares åsikter om barn, prinsessor, utklädning, disco, dagis
Intressant.se

Vilken bra idé

Ja, något ska man ju skriva, tänker jag och börjar hamra på tangenterna. Skriver detta. Tänker att det säkert kommer bli något kul av det här inlägget också. Bara man börjar skriva så kommer man ju att nå slutet. Så är det ju alltid. Man når dit där den logiska punkten skall vara och så känns det bra. Och man publicerar och stänger igen locket till datorn och lutar sig bakåt i en lättnadens suck. Kanske knyter man armarna runt livet och snurrar lite på kontorsstolen - om man har en sån. Man sitter så en stund och smakar på sötman som blir efter ett avslutat inlägg.
Ett gott dagsverke. Men jag är inte där än. Jag har inte satt den där punkten. Jag bara fortsätter att skriva, fortsätter låta orden spruta och rappakaljan att skapas för jag vill att det ska finnas en struktur. En inramning. En mening och en orsak till att jag har skrivit så här mållöst nu utan att sluta i snart tre minuter. Men det gör det inte. Än.
Utanför är det grått. Grått och blött och lite trist. Jo, så kan man nog beskriva det. Trist. Och i rummet bredvid sitter min vän och sjunger. Jag hör det tydligt trots att vi byggt en ljudisolerande vägg. Jag hör att han sjunger att han är en blind man och jag antar att det är en metafor för något han inte förklarat än. Det gör han nog för det borde vara kaffedags snart - men först måste jag sätta punkt här. Få det avklarat. Komma vidare. Det är lite stressande.
Jag var stressad i morse. Vi var sena till dagis och Allan var inte på hugget, kan man säga. Men han har bytt taktik på sistone. Det är inte längre skrik och jämmer och trots och bråk- inte alltid i alla fall. Istället säger han; Ja, jag kommer. Men sen kommer han inte. Och man säger igen; kom nu då? Men han bara upprepar; Ja pappa, jag kommer, och kastar mig dessutom en blick som om det är jag som är tjatig och inte han som inte kommer. Och fortfarande så händer det ingenting. Han snackar tugget men rör inte på hullet. Han bara sitter och tittar på teven och kommer inte. Jag ser gapande på och låter en liten tid passera, ger honom en chans att agera, innan jag säger det igen och igen och igen med stigande bestämdhet; Kom nu! Och han vänder sitt huvud mot mig och suckar; Jag ska komma. Så fort Eloise är slut så kommer jag, säger han självsäkert och vänder blicken mot teven igen. Som om det var precis så vi sagt det från början. Som om det är jag som inte håller vad jag lovat.
Jag blir först irriterad men ger mig sen och tänker att det är bra. Att Eloise snart är slut och att vi sen avlägsnar oss utan problem. Jag tycker det är en bra deal och nickar. Ok, säger jag. Men då får du passa på att kissa samtidigt. Det tycker jag är rimligt. Att slå två flugor i en smäll. Och när jag ställer ner pottan framför Allan i en bestämd rörelse tänkt att påvisa att vårt lilla avtal inte går att omformas mer så ser han upp på mig och säger i ett muntert tonfall; Vilken bra idé, pappa!
Jag kan inte låta bli att skratta. Det klingar så falskt att det liksom inte går att ta honom på allvar. Men han sätter sig på pottan och han pinkar samtidigt som Eloise avslutar sin halvtimma på teven och när det är klart så gör han precis som jag vill. Han stänger av teven, klär på sig sina kläder, följer med till dagis och låter sig lämnas utan protester. Jag går därifrån med en känsla av att jag är en tjatig och dålig pappa och blir imponerad över Allans förmåga att spela oss. Förmågan att förvandla en tänkt halvtimmasfrukost till en en och en halvtimmes föreställning och få det till att det är jag som hetsar. Att det är jag som är tjatig och stressad och dum. Som om det är normalt att tugga i sig en halv smörgås på en hel timme. Framför allt imponeras jag över hur han får det att verka att han hela tiden är på väg, fast han i själva verket sitter blixtstilla.

Ja ja, nu blev det ett sånt här inlägg. Men det gör väl inget. Som jag skrev i början. Något ska man ju skriva. Och där knöt jag ihop säcken.


Läs även andra bloggares åsikter om idétorka, barn, tjat, smör, ska bara
Intressant.se

256

Tänk er ett avsnitt av Vänner. Eller Seinfeld. Eller Simpsons för den delen. Alla har dom dessa tråkiga episoder när dom samlas på sitt café eller soffa eller vad det nu kan vara och så kastar någon av karaktärerna ur sig en replik i stil med; Kommer ni ihåg... Och när det händer, när de andra karaktärerna nickar ivrigt och kommer mycket väl ihåg, och samtalet tar fart och plötsligt blir bilden suddig och börjar dallra lite i en övertoning. Och kanske hör vi ett ljud - ett ljud som får oss att förstå att vi nu förflyttas bakåt i tiden och att detta avsnitt inte kommer ha någon handling överhuvudtaget utan bara vara ett potpurri av lösrykta scener utan något sammanhang. Ja, inte mer att det är minnen då och att vännerna i soffan skrattar åt dom. Och vi vet att det avsnitt vi just bevittnar är ett jubileumsavsnitt av något slag. Ett hundrade - eller tusende. Och vi är kanske inte lika roade som karaktärerna är. Jag kan i alla fall komma på mig själv att tänka; Nu har manusförfattarna gjort det lite lätt för sig. Passat på.

Detta är ett jubileumsinlägg. Det är mitt hundrade inlägg som Pappa Kalle. Och det är ju lite festligt. Men jag har ju skrivit så mycket mer. På Conversation skrev jag 95 inlägg. Och så skrev jag 60 inlägg på Sextio Dagar. Eller 61 faktiskt för jag kunde inte hålla mig ifrån en epilog även att den inte var planerad. Men andra ord är detta mitt 256:e inlägg som bloggare och det är en ojämn siffra icke värd att fira. Ändå firar vi. För idag är jag en sådan där manusförfattare tillfälligt utan idéer. Så jag passar också på.

Har ni inte hängt med från Conversationbloggen vill jag härmed länka er till några minnesvärda ögonblick värda att läsa eller kanske läsa om. Som den där dråpliga historien om dvärgen på bussen. Eller för att stanna kvar i kollektivtrafiken - The Wrestler. Jag har skrivit en del om just bussresor faktiskt. Orkar inte dra upp hela listan här så ni får botanisera vidare själva. I persongalleriet har vi ju den självklara Hejhejtanten och Hundgrannen och Hundgrannen igen och den rysliga historien om Nallen. Jag minns den magiska stunden på Eriksdalsbadet. Eller den fyndiga sovmorgonen. Eller när Allan hade klänning på midsommar - det var skoj. Och Allans tidiga drömmar - två var dom. En och en till. Ibland talar fotografier - Som min personliga favorit om teknikslakt eller Allans romans med Pippi Långstrump. Eller den vackra beskrivningen av lugnet på landet. Eller den fasansfulla beskrivningen av stöket i stan. Jag flinar åt fästingen som bet sig fast på det intimaste av ställen och jag flinar åt Allans användning av sin nya tandborste och när han för första gången upptäckte sin pung. Jag ler åt min presentation av Milla. Åt toapappret i trädet utanför mitt kontor och den stackars palmen. Och jag tycker även att min första beskrivning av hjärnskadan är läsvärd (och högaktuell då husläkaren som beskrivs i inlägget numera kan ses på SVT). Och den andra beskrivningen - som ju var lite av min break. Och ja, någonstans måste man ju sluta rada upp de förgångna så jag gör det. Snart.

För innan eftertexterna börjar rulla vill jag puffa för Sextio Dagar. När jag blickar tillbaka på detta projekt och läser igen alla ordenjag hamrat ner förundras jag över hur välskrivet det är. Med vilken otrolig ambition jag kastade mig in i något så pass dumt och att jag faktiskt avslutade skrönan trots att det, lite krasst räknat, bara var Ewa som hade hittat mig och som läste. Men Ewa hittade mig verkligen och hon kan säkert skriva under på vilken nagelbitare det var. Kortfattat är Sextio Dagar en fiktiv blogg i vilken en slackerdoftande man har fått sextio dagar på sig att betala tillbaka en orimlig summa pengar. Annars dör han. Typ. En smått poetiskt ångestdeckare i bloggformat med cliffhangers, kärlek, spänning och humor. Jag trodde på Manne - som han hette. Men det gick inte som planerat och nu hoppas jag att ni tar er tiden att sitta ner med honom och läsa igenom hans öde från 01 till 60. Och om ni gör det så klicka er framåt i rutan i vänsterspalten så inläggen kommer i den ordning de är tänkta att komma. Annars blir det lätt rörigt.

Och nu lämnar jag er därhän utan att länka minnesvärda inlägg bland de hundra som nu finns här - på Pappa Kalle. Jag tänker att här har ni ju hängt med. Så jag rullar bara eftertexterna och låter er sätta igång för nu har ni att göra. Imorgon ska allt vara som vanligt igen.


Läs även andra bloggares åsikter om blogg, jubileum, 100, 256, conversation, sextio dagar
Intressant.se

Pussel

Jag fångade upp det som ett minne från barndomen. Eller en känsla kanske. Känslan av någonting ofullbordat som sakta fullbordades. Ett konstant pyssel som alltid kunde rädda upp en stund av tristess. För det låg ofta ett sådant uppe. Ett tusenbitars. En stad, ett hav, en klippa med fåglar. Fotmotiv som en ofullständig tavla över matbordet. Det kunde ligga i veckor. En bit här. En bit där. Lyckan som infann sig när man hittade den där jävla himmelsbiten som man letat efter i flera dagar. Smack liksom. Där satt den! Så skönt. Och sen då; upploppet. När det börjar bli klart. När man tydligt ser hur hålet i mitten sluts i rasande fart och så plötsligt hittar någon den sista biten och det är klart. A work well done. Och det får ligga framme några dagar för inbördes beundran och allmän åskådning. San Fransisco eller Paris eller en skål med frukt eller nån känd tavla. Vad det än föreställde så var pusslet fullbordat. Och efter en tid plockade vi fram ett nytt och började om. Sån var min barndom.

Känslan kom till mig bara. Jag vet inte varför men jag kände plötsligt starkt hur det saknades mig. Tänk, sa jag till Lisa. Tänk att bara stänga av teven och dricka vin och lägga pussel hela kvällarna. Men det stod snabbt klart att vi inte var helt enade där. Hon hade andra preferenser. Andra droger. Och Allan är lite för ung för dom där kluriga vuxenpusslen. Han har ju problem som det är med Bamse-pusslet - som bara är på trettio bitar. Det kan ju vara nog så svårt.
Ja ja, bara det inte är massa himmel, sa Lisa tillslut och jag log tacksamt och höll med. Ingen himmel.

Så var vi ändå på Emmaus och där låg den där lådan och skrek på mig. Som ett tecken. Som ett tecken därför att där bara fanns ett endaste pussel och att det var så billigt att det inte ens sved. Jag blev helt till mig. Lyckligt som en barn steg jag fram till kassörskan och kände mig i form för en lustighet.
Ni har väl kontrollräknat bitarna - provlagt pusslet?
Hon såg på mig som om vi pratade olika språk. Som om hon inte förstod ett enda ord av vad jag just sagt. Och sånt är jobbigt så jag förklarade mig.
Ja, det vore ju förargligt om man kom hem och la det och när man är klar så upptäcker man att det saknas en bit. Att det inte är komplett?
Du, sa hon kallt. Det kostar tjugo kronor. Du får nog ta risken?
Absolut, sa jag och släppte ut ett nervöst skratt för jag blir så nervös av människor som tar mig på allvar. Jag betalade, tog Allan i handen och gick.

Lisa såg på pusslet när vi kom hem. Och sen såg jag på pusslet och förstod vad hon tänkte. Jag sa; Det är ju bara lite himmel.
Jo, sa hon. Och massa vit snö. Och två svarta pingviner.
Hon hade en poäng där. Det klarnade. Jag nickade och sa; Mmm. Men det var billigt!

Det tog mig en halv kväll i anspråk att bara vända på alla bitarna och göra en mindre färgsortering. Ja, att jag la de kolsvarta pingvinbitarna i en hög, himmelblåabitarna i en annan, och de vita snöbitarna i en tredje. Lisa hade gett upp redan när jag öppnade kartongen och började sy istället. Men det är också trevligt. Att vi gjorde handarbete båda två. Och drack vin.

När jag kom upp i morse hade Allan varit där och lagt lite. Lagt lite fel. Alla bitarna passar nämligen oavsett vad. Alla svarta, vita och blå bitar går att sätta ihop lite hur man vill och passformen är hygglig men inte perfekt. Alla tusen. Och jag har inget bra bord att lägga undan det på om dagarna och på kvällarna är det så mörkt att jag inte ser ett jota. Jag har insett att det kommer ta mig väldigt lång tid att få ihop mitt pingvinpussel. Så nu har jag något att göra i alla fall. Det är ju skönt för livet som tvåbarnsfar kanju som bekant lätt bli lite långtråkigt om man inte fyller det med något. Något tidskrävande, pillit med små bitar av papper som solkas upp duktigt i en dräglig spädbarns mun. Och i en atmosfär med glasskladdiga treårsfingrar som älskar att hjälpa till. Som älskar att gömma saker. Som kräver att få vara delaktig i allt. Jag inser att det här kan gå hur som helst och jag antar utmaningen.



Läs även andra bloggares åsikter om barn, pussel, pingviner
Intressant.se

Jobba hemifrån

Jaha, vad fan ska jag skriva då?
Så frågar jag Milla och får något slags gurgelljud till svar. Och sen lite gråt och ynklig bedjan. Man kan tro att hon försöker säga; Nej, Pappa, du ska inte skriva något alls. Du ska sitta framför mig och skaka den där roliga pinnen och säga tokiga saker. Jag ser på henne från där jag sitter vid datorn och jag ler. Snart älskling, säger jag. Pappa ska bara skriva lite först. Men då spricker hon totalt och så skriker. Högt. KOM PAPPA! NU! Skaka pinnen! Wooo-aaaaaa! Säg nåt tokigt! Sjöng en sång! GÖR NÅT!

Och jag kan ju inte göra annat än att lyda och inse att det där med att jobba hemifrån är ingen hit.


Läs även andra bloggares åsikter om barn, jobba hemifrån
Intressant.se

En plötslig, oväntad vändning...

Vi låg på olika ställen i rummet. Jag i soffan. Lisa på golvet lutad mot soffan. Allan på golvet under soffbordet med en hel bulle i munnen som han slött idisslade. Milla på rygg iklädd enbart blöja på en filt. Teven stod på och visade Fem Myror om och om igen. Nästan varenda en av oss var sjuka. Allan var på väg ur en förkylning, jag var mitt i en och Milla var på väg in i en. Lisa var frisk. Det är väl så bara - att alla medlemmar i en familj på fyra kan inte vara sjuka samtidigt för det skulle inte gå bara. Ovetenskapligt fast samtidigt logiskt.
Vi bara var där och vi fikade och hade väl trevligt. Och jag var klädd i träningsbyxor och ett för stort vitt linne och mitt hår var väl inte tvättat på några dagar och jag hade haft feber under natten. Och Allan. Han hade haft feber i fem dagar och bullen i hans mun, där han låg under bordet, den åkte sakta ut och och sen sakta in igen. Lisa tog en klunk av kaffet, spillde lite på sin tröja och torkade av det med handen utan att kommentera. Inte heller hon bar vid tillfället kläder som man behövde vara rädd om. Man skulle kunna säga att vi var lite sunkiga. Vi skulle kunna definieras som White Trash.
Men så hördes plötsligt något oväntat i rummet. I luften. Som om en mängd människor klappade en takt. Hejade fram någon sorts sportprofil. Det var konstigt. Vi såg oss omkring. Såg på varandra. Såg på Milla...



(Och nu hoppas jag att vi alla, efter denna lilla film, är överens om att man ibland kan få utrymme att flippa ut lite och leka som om det vore åttiotal och som om man vore del av ett teveshopsprogram och jag tänker att nu när jag ändå började klippa denna film i iMovie (som för övrigt är ett fullkomligt obegripligt program) så vill jag ju använda mig av de effekter som finns där för det är ju någon stackare som har jobbat många timmar för att skapa dom. Och hade jag varit på mitt kontor och inte hemma i feber så hade jag antagligen använt mig av professionella verktyg och skapat något helt annorlunda. Men å andra sidan; Varför då? Den här filmen är ju skitkul. Varför ska jag alltid ursäkta mig. Varför gör jag alltid så långa parenteser? Ja ja, det ända jag ville få sagt var att ni som snokar här för att anställa mig till ett eventuellt klippjobb bör kanske kika här istället. Då var det sagt.)


Läs även andra bloggares åsikter om barn, vändningar, sunkighet, hemmavänner, bullar
Intressant.se

Lite om kärlek

Vi stod i fönstret och väntade och längtade efter Lisa som skulle komma runt hörnet på gatan vilken minut som helst nu hade jag räknat ut. Allan upprepade sig; Var är mamma? Och jag upprepade mig; Hon kommer snart. Han; Var är mamma? Jag; Hon kommer snart! Han; Var är mamma? Och så vidare. Och vidare. Tills hon kom - denna fantastiska varelse i sin vita toppluva och finurliga leende. Allan sken upp och jag sken upp. Och hon fick syn på oss där vi stod i vårt fönster uppe på femte våningen och hon började vinka. Vi vinkade tillbaka och jag blev varm i hela kroppen. Shit, vad jag älskar den där kvinnan, visste jag och ville ropa det till henne för det är så lätt hänt att såna viktiga ord glöms bort i småbarnslivet. Men jag skrek ingenting. Istället vände jag min mot Allan och sa med en lycklig suck:

Åh, Allan. Vad mamma är söt, tycker du inte?
Nej.
Inte? Är hon snygg då?
Nej.
Vacker?
Nej. Mamma är inte vacker.
Vad är hon då?
Jag tycker mamma är källförsto.
Källförsto? Vad betyder det?
Jag vet inte. Jag bara tycker det.


Läs även andra bloggares åsikter om barn, citat, sägelser, kärlek, kvinnan i mitt liv
Intressant.se

Att bli pissad på

Då ska vi se, säger jag och ler. Hon ler tillbaka. Åh, det är det vackraste av leenden hon skjuter av. Hon spricker upp och efter ett kort tag vrider hon bort hela kroppen, krumbuktar sig som om hon vore blyg eller som om glädjen var henne för enorm.
Hon ligger på skötbordet i badrummet och sparkar med benen när jag tar av blöjan.
Nej, säger jag till henne som skiner. Inget bajs. Jag tar av blöjan ändå och viker ihop den. Lutar mig ner för att plocka fram en ren från hyllan under skötbordet.
Det är då jag känner en plötslig väta i håret. Förvånat tittar jag upp och träffas strax över ögat av en ljummen stråle. Jag svär till och tappar för ett ögonblick balansen viket räcker får att tvinga mig till sittandes. Kisset fortsätter strila över min tröja, kring magtrakten, och jag försöker kasta mig undan. Försöker göra någon slag undanmanöver. Som en hårt beskjuten Bruce Willis skulle gjort. Jag rullar åt vänster och slår direkt huvudet i badkaret. Känner hur jeansdelen som smiter om min vad snabbt blir genomvåt. Jag rullar åt höger och stoppas av dörren till toaletten. Jag ger upp, blir liggande på mage och låter mig pissas på. Det blir en liten kissansamling i min svankande ländrygg. Jag tänker att jag borde träna mer så det blir en muskel där istället för ett hål. Sen undrar jag hur mycket urin som kan rymmas inuti Milla? Och sen; sen tänker jag på hur trött jag är på att leva kompaktliving och undrar om vi någonsin kommer få den här lägenheten utbytt mot den där lantgården jag drömmer om. Sen slår det mig att moster Sassa fyller år idag. Grattis Sassa! Hoppas din dag började bättre än min.


Läs även andra bloggares åsikter om barn, kiss, bäbis, compact living, Sassa
Intressant.se

Man vänjer sig

När Allan var bäbis sammanställde jag ett häfte med barnsånger och andra trallvänliga visor till honom, eller snarare till mig själv, för jag kände att det saknades en skräddarsydd sångbok som satte ord på alla de där melodierna jag hade i ryggmärgen. På mina visor och några till.
Och efter att ha insett att även Milla fann tröst i min röst letade jag raskt fram samlingen. Den fanns kvar, undangömt i ett fack ovanför kylskåpet och det innehåller texter från alla genrer; allt från Lennart Hellsing och Jojje Wadenius till Beatels och Leonard Cohen. Och Kjell Höglund. Kjell Höglund? Och det var ju just det. Att när jag fyrat av Man Vänjer Sig, så såg hon förvånat på mig i några sekunder och sen började hon gråta otröstligt. Hon grät och grät och jag håller med om att visan är deprimerande i överkant men jag ser ju också ironin i den. Den fantastiska igenkänningskomiken. Milla såg inte det. Hon lyssnade förfärat på orden och drabbades av en grav livsångest. Hon undrade kanske vad för liv som väntande. Kanske saknar hon humor? Eller så är just den delen av hennes mumsmums-hjärna inte så utvecklad än. Eller så var det något helt annat som gjorde henne ledsen. En plötslig hunger. Hur som helst grät hon tills jag inte hade någon tröst kvar att ge och då blev Lisa räddningen. Hon åt hysteriskt och kastade blickar mot mig över axeln. Blickar som undrade; Det är väl inte sant, Pappa? Det kan väl inte bara var så mediokert alltihop?

Nej, Milla. Det är inte sant. Livet leker. För det mesta.

Nu hade jag ju tänkt mig en Spotifylänk här men Spotify här inte kommit så djupt i vårt visarkiv ännu. Det blir en video istället. Och jag har ingen aning om den är officiell eller ett ambitiöst hemmabygge. Men blunda och lyssna på orden bara om ni inte gjort det förr. Och har ni det så lyssna igen. Håll för öronen på barnen bara, om ni har några i närheten. Bara för säkerhets skull.



Och jag vill ju dela med mig här. Vill att det ska vandra vidare. Att det ska adderas egna favoriter och tas bort sådant som man finner otänkbart eller inte förstår sig på. Kanske ska Man vänjer sig bort. Kanske hör den låten inte hit i din värld. Kanske skall mina nittio ark med texter få växa.
Och då undrar man? Är det i strid mot upphovsrätten att dela med sig av ett texthäfte? En sammanställning av vistexter hittade på nätet? Är det någon som vet? Mymlan?


Läs även andra bloggares åsikter om barn, barnsång, Kjell Höglund, man vänjer sig
Intressant.se

Konsten att låtsas som om det regnar

Försenad igen småsprang jag ner för backen mot bussen som skulle ta mig till stan och till Allan som skulle få vänta lite. Inte så farligt dock. Det var ingen katastrof men det kändes ändå surt. Jag ville inte vara den där pappan som alltid var försenad till dagis och ändå blev jag mer och mer varse om att det var precis den pappan jag var. Jag kommer alltid fem över eller senare. Och jag tänkte att jag måste ursäkta mig. Att jag måste skämta lite om det och säga; Fan, förlåt hörrni. Jag vet inte vad som är fel med mig. Varför lär jag mig aldrig att bara gå fem minuter tidigare så är jag i tid? Men nu ska jag skärpa mig, jag ska verkligen det. Det här var sista gången.
Så ska jag säga, tänkte jag och insåg sen att jag redan gjort det för några veckor sedan. Att jag redan dragit precis detta för en av pedagogerna och att hon hade lett plikttroget åt mina mänskliga sidor och sedan sagt att det blir nog bra det där. Hoppas inte det är hon som jobbar sent idag. För jag kommer sent. Var fan är bussen?
Det var bara att vänta och medan jag väntade kopplade jag på en ljudbok i lurarna för att försöka förleda tankarna och varva ner lite. Det gick sådär.

Bussen kom tillslut och den var välfylld. Förseningen hade även gjort att det samlats en frusen skara människor vid hållplatsen. Vi trängde oss på och packades ihop med dem som redan färdades. Jag hamnade in närheten av de första dörrarna - där det vanligtvis står barnvagnar. Nu stod där folk. När vi åkt en bit och stannat och fyllt på ytterligare trafikanter ropar plötsligt en tant som sitter på en plats nära där jag står att; Men herregud! Kan ni inte tränga ihop er bakåt i bussen så alla slipper stå och störa chauffören! Det finns ju hur mycket plats som helst där bak!
Så sa hon och det utan att ha frågat chauffören om han ens var störd. Men det är ju så vissa tanter fungerar. Allvetarna. Och allvetarna får ju också alltid vatten på sin kvarn i detta blygsamma land eftersom alla omedelbar lyder deras order. Så medan tanten mycket upprörd sitter på sin plats och skakar på sitt tanthuvud - övertydligt besviken över mänsklighetens tillkortakommanden - tränger vi alltså ihop oss bak i bussen och visst hade hon rätt. Mycket plats fanns det. Vi stod trångt, men vi fick plats. Jag, till exempel, stod tätt lutad över en ung tjej i kort skinnjacka. Jag var tvungen att luta mig in över henne för att kunna hålla i mig i ett handtag som fanns framför henne. Jag kände mig nästan lite påflugen men vi fick en kort ögonkontakt och jag himlade med blicken och hon förstod att jag var en reko kille. Det förstod hon även då jag höll på att snubbla och greppade tag i ett andra handtag på hennes andra sida. Hon förstod att jag inte försökte krama om henne utan bara ville behålla balansen i trängseln. Och så stod vi. Jag lät det vara, lät mig föras framåt och lyssnade till berättelsen som lästes i mina öron. Det var en mycket bra ljudbok, engagerande, tänkvärd. Inspirerande. Imponerande. Och jag sneglade ut genom fönstret och såg hur staden tornade upp sig. Djurgården, Gröna Lund, de stora färjeterminalerna. Tjejen jag hängde över vred på sig tydligt besvärad. Jag tycker också det är jobbigt, tänkte jag. Men snart är vi ju framme. Hon kastade blickar över axeln men stod så till att hon inte längre kunde möta min blick. Bara känna mig. Jag undrade vad hon tittade efter och vände mig halvt om - såg bakom mig mot den förväntade besvärliga kö av människor som ville komma fram men... det var ingen kö där. Inga människor. Några fåtal huvuden stack upp från enstaka säten, men de flesta platserna var lediga. Tre fjärdedelar tom buss bara. Och en fjärdedel ihopträngd. Av mig. Jag stod i bussen bakre regioner, precis som tanten bett mig göra, och tryckte ihop en förtvivlad skara människor. Jag höll mig hårt i två handtag och höll emot tyngden. Motverkade expansion. Alla hade kunnat sitta för till och med tanten hade gått av. Var? Hur? Jag hade inte hört ett knyst. Inte märkt något. Vilken bra bok.
Jag vände fram blicken igen. Såg över situationen. Bortgjord var jag. Ja. Men dom visste inte att jag visste. Vad är minst pinsamt? Att släppa taget nu, plötsligt bara, och gå att sätta sig? Eller hålla kvar de sista hundra meterna till avstigning och låtsas som det regnar?
Jag höll kvar. För min egen värdighets skull och för mitt höga nöjes skull. Och när jag sen kom till dagis så var det ju förstås samma pedagog som sist. Men jag sa ingenting. Jag bara låtsades som om klockan var tre fast den var något helt annat och tog Allan i handen och gick. Men jag vill inte vara den pappan. Det här var sista gången. Jag lovar.

Pappa Kalle finns nu på Twitter! Följ mig!


Läs även andra bloggares åsikter om barn, dagishämt, bussar, tanter, trängsel
Intressant.se

Konsten att prata för första gången - andra gången.

Det är inte alla som får chansen att börja om från ruta ett igen. Inte alla som blivit resetade - tillbakaflyttande till ett slags spädbarnsstadium. Och tur är väl det - för trots att det är en upplevelse och en unik erfarenhet så är det självfallet ett rent helvete. Ett helvete som inga människor borde behöva genomlida. Dessvärre hände det mig och jag var nyss fyllda sexton.
Att i helhet beskriva vad som hände skulle kräva sin egen blogg. Det finns fragment av det utplacerade lite varstans i cyberrymden. Här till exempel - i ett gästinlägg hos CP-mamman (numera Smulgubbe). Och i en lite mer humoristisk vinkel här - min gamla blogg. Det får räcka med backstory för det var ju inte det som skulle avhandlas här. Ämnet var första gången och jag frångår det helt och berättar istället om andra gången. Vi kastar oss direkt in i historien. Till scenen där en sextonårig pojke vaknar i en sjuksäng på Karolinska Sjukhuset i Stockholm och förvånar sig själv med förmågor de allra flesta sextonåringar tar som en självklarhet.

Jag slog upp ögonen och gäspade. Klippte kanske med ögonen mot ljuset som letade sig in mellan persiennerna. Hörde kanske ett tickande ljud från väggklockan eller ett pipande från någon maskin. Sen talade jag. Jag sa något utan att tänka på det själv. Sa något som jag säkert sagt varje morgon i tio års tid men som under den senaste månaden varit omöjligt. Ett jämrande; Fy faaan, som för att understryka att ännu en hård arbetsdag med rehabilitering väntade. Jag blev helt förvånad. Talade jag? Jag prövade på nytt och visst; Jag sa något. För första gången - andra gången. Det känns verkligen så för jag var pånyttfödd och då var alla parametrar ställda till noll.

Det var lite för stort för att låta väntas med. Vänta på ronden och alla högfärdiga läkare. Jag kände ett oerhört behov att dela med mig av det nya. Nu. Och jag förstår verkligen Allans iver inför varje ny kunskap han finner.
Våghalsigt tog jag mig ur sängen, och det kunde slutat hur som helst för jag kunde inte gå och hade föga kontroll över någon av mina muskler. Jag tog mig fram till telefonen som fanns i mitt rum, och slog numret hem fel flera gånger för det var svårt att pricka rätt med mina skakiga händer. Till slut gick det och mamma svarade och jag sa; Maaaammaaa. Långt och utdraget och långsamt. Obehagligt och skadat men ändå fullt förståligt. Jag sa mamma, precis som ett barns första ord, och mamma började gråta på andra änden - och skratta samtidigt. Jag tyckte min röst lät förfärlig. Knarrig och konstig. Mörk och sluddrig. När jag talade fick jag anstränga mig oerhört för att mina ansiktsmuskler skulle lyda och efter bara några ord var jag helt slut. Det tog tid att formulera sig men fan; jag talade. Jag tror inte jag sa så mycket mer där i telefonen. En uppmaning att pallra sig dit kanske. Kom. Men budskapet hade nått fram. Hon var på väg.
Jag drog mig upp i rullstolen och tog mig ut i korridoren. Haffade första bästa sköterska - slet tag i hennes sjuksköterskauniform och sa; Godmorgon! Dreglet forsade och ansiktet krampade men hon förstod och det blev ett himla liv i luckan. Kalle pratar, liksom! Alla kom ut och ville höra och jag minns inte hur mycket kraft jag hade i käften men jag vet att jag bad om att få träffa Anna Karin – min sjukgymnast. En kvinna jag kommit att hysa stor respekt för.
Anna Karin lät sig inte imponeras som de andra. Hon höll tillbaka, – ville väl inte ville tappa sin neutralitet inför vårt svåra och hårda samarbete eller nåt. Men jag såg att under järnladymasken brann en iver. Jag tror även att jag pratat så mycket under förmiddagen att jag sluddrade och var betydligt mer otydlig och svårförstådd nu än när jag vaknade. Om det nu var möjligt. Så vi tränade på som vanligt och jag satt i en träningsmaskin och lyfte - nog väldigt lite men ändå – tyngder när en överläkare dök upp med ett helt lag läkarstudenter. Jag gillade aldrig den där överläkaren. Han var en gammal stropp som talade över huvudet på folk och hade vid ett flertal tillfällen betett sig illa mot mig och mina föräldrar utan att förstått det. Kört över oss liksom. Och säkert medvetet knäppt till min morsa också på samma sätt som hon säkerligen knäppt till honom – sagt något man inte borde säga till en så pass viktig herre som honom. Sånt gör hon alltid och vanligtvis har ju högt uppsatta män svårt att ta kritik från vem som helst. Det går emot konstens alla regler men regler har vi alltid omprövat i min familj och det är väl tack vare det jag sitter här och skriver dessa rader i dag som en närpå helt återställd man. Nåväl, Överläkaren steg hur som helst fram till mig och talade över mitt huvud om mitt fall – ett intressant och olyckligt öde med föga chans till förbättring, menade han och studenterna antecknade. Han nämnde massa åkommor vid dess latinska namn och förklarade som avslutning att jag med största sannolikhet skulle förbli en stum dreglande grönsak för resten av mitt liv. Anna Karin höll tyst, visste kanske sin plats i hierarkin, men jag kunde inte låta bli. Kunde inte låta den här chansen passera. Jag samlade all kraft jag hade till käkpartiet och sa så artikulerande jag kunde; Vilket skitsnack! Fast det lät väl snarare som; viiiöölkeet schssiiiitssrrnackk. Överläkaren tystnade och hans studenter såg upp ur sina block. Hela salen stannade upp. Anna Karin kvävde ett skratt. Jag minns inte vad som hände sedan. Men jag tror att han bara gick vidare med sitt släp av studenter. Vidare till nästa patient. Ignorerade det faktum att jag bara genom att yttra två ord motbevisade allt han stått och föreläst om. För han snackade skit – det är helt sant och jag är ett levande bevis på det.
Den här historien levde kvar länge på Karolinska. Vid de årliga neurologåterbesöken jag var på efter det att jag blivit utskriven brukade jag gå upp till sjukgymnastiken och hälsa på Anna Karin och hon presenterade mig alltid som Kalle - han som sa att överläkaren snackade skit. Och då visste alla vem jag var trots att jag aldrig träffat dem innan. Och vem vet- kanske lever legenden kvar där än idag?



Läs även andra bloggares åsikter om hjärnskador, rehabititering, första gången, att lära sig tala, mymlan, veckans bloggämne
Intressant.se

Konsten att tappa flytet

Morgonrusning. Allan är lämnad på dagis. Det gick väl. Inga kriser. Jag kände mig som en av dom där bra papporna - som en av dom som har kontroll över situationen. Jag skrattar bitterljuvt åt den löjliga tanken.
Jag ser hur bussen står inne och småspringer mot den med min matkasse dinglandes i handen. Bra skit på extrapris. Gårdagens. Även det kändes bra. Att spara lite pengar. Och i samma härliga anda fortsätter det. Jag sträcker plikttroget fram min bussremsa mot chauffören och säger vart jag ska. Finntorp. Och efter att ha kastat en förströdd blick på stämpeln från igår gör chauffören en gest åt mig att gå på. Ostämplad. Jag bestämmer mig för att omedelbart göra som han säger. Och medan jag letar mig bak i bussen så tänker jag att det inte är jag som gör fel nu. Jag sträckte fram min remsa och sa var jag skulle och han vinkade förbi mig. Vad skulle jag gjort? Tjatat mig till en stämpel. Antagligen. Antagligen missförstod han. Trodde att den gamla stämpeln var en ny. Att den gällde. Då är kanske ansvaret mitt. Att informera honom om hans felbedömning. Men ibland är dom lata, chaufförerna, och orkar inte stämpla kortdistansresor. Hur ska jag kunna veta vad som hänt här?
Må det bara eller brista, tänker jag självsäkert och försöker minnas när jag såg en kontrollant på en buss sist. Aldrig skett. Och med detta utrett i tanken sjunker jag lycklig ner i sätet med den nästan euforiska känslan av att ha lurat systemet och samtidigt blivit rik. Eller sparat två klipp. Eller hur man nu ser på det. Glad är jag i alla fall. Jag har flyt.
Strax efter Nacka station förbyttes känslorna. Finntorp annonseras och jag trycker på stoppknappen men ingenting händer. Inget pling. Inget plong. Jag ser ut i mittgången, mot skylten och noterar att ordet stannar inte uppenbarat sig. Fan. Jag trycker igen. Ingenting. Jag trycker tre gånger i rask följd som om det skulle göra skillnad men även det blir utan utdelning. Jag ser hållplatsen jag ska av vid närma sig och grips av panik. Jag måste få stopp på bussen. Min gratisbuss måste stanna! Jag tar mig ut i gången och snabbar mig fram mot dörrarna. Där! En till knapp! Jag trycker. Det plingar. Jag vänder mig glatt mot skylten och läser ordet stannar i röda bokstäver. Men framför ordet står det inte längre Finntorp. Det står Järla Sjö. Jävla Sjö. Vi åker förbi och jag följer min busshållplats med blicken till den bara är en prick mot horisonten. Typ så långt är det mellan Järla Sjö och Finntorp. Och för att korsa vägen och nå busshållplatsen som tar en tillbaka måste man gå över en gångbro och det är en jätteomväg. Och jag får vänta på bussen länge Det är kallt och ruggit. Klockan går. Dagen krymper. Så kommer bussen och släpper på. En kvinna vid ratten. Hon ser ut som en pennalistisk gymnastiklärare. Jag sträcker fram min remsa och säger; Jag ska bara en hållplats för det var så att... Tjoink! Där satt stämpeln som en påminnelse om att flyt är kul - men det är inte för mig.


Läs även andra bloggares åsikter om bussresor, klipp, stämplar, oflyt
Intressant.se

Konsten att försvara sig

Jag vet inte om jag om jag behöver försvara mig. Men efter att ha läst igenom gårdagens inlägg känner jag nu ett behov av att i alla fall förklara mig lite. För det jag ville få sagt försvann till förmån för dramat. För den goda historien. För konsten, för tusan! Jag är en sucker för knorrar och poänger man ler åt och därför kom texten att ändras under resans gång för jag hade egentligen andra planer för inlägget.
Jag hade tänkt lägga till ytterligare ett minne från Allans tid i magen. Om en mamma som blev offentligt rasande på sitt barn och då, i min ofärgade, lite naiva syn på föräldraskapet förkastade jag hennes handling fullkomligt. Och så skulle allting mynna ut i en slutsats som i stort skulle säga att nu, när man är lite erfaren på det här med att vara pappa så vet man med sig att de flesta utbrotten och mmmandena har en backstory. Att mammor sällan - från ingenstans - blir rasande och kastar sig över sina försvarslösa barn med förmaningar och beskyllningar. Det är mycket som krävs för att nu dit. För att bli arg på den man älskar allra, allra mest mitt på en öppen gata. Kanske hade just den där mamman haft en timmes konflikt med sitt barn om ett par röda termobyxor. Och sen - när mamman trott att förnuftet segrat - kanske barnet ändå hade vägrat att sätta på sig mössan fast termometern visade tio minus. Och så hade mamman inte pallat att tjata mer och gått ut ändå. För dom hade bråttom. För att junibacken stänger fem. Kanske hade barnet börjat gråta på vägen och sagt att det frös om öronen och mamman hade kanske tänkt att; vad var det jag sa, och tagit fram mössan ur sin jackficka där hon så klokt placerat den efter som hon förutsett just detta. Men ett barn går inte att förutse. För nu fräser barnet att mössan sticks. Att just den mössan vill det inte ha. Jag vill ha den blåa mössan, säger barnet. Och trots att mamman förklarar att just den här mössan ju fungerat helt stickfritt i tre hela månader och att den blå mössan inte är med så kan inte barnet begripa det. Barnet kommer inte lugna ner sig en uns fören något blåfärgat sitter på huvudet och så är det bara. Mamman trotsar allt och bara går. Tänker att då för du väl frysa då, älskling. Men barnet är smartare än så. Det sticker in sina små ben i hjulen så mamman hela tiden tvingas stanna för att inte göra sitt barn illa. Mamman ber snällt. Förklarar att Junibacken stänger. Att dom har kämpat i en och en halv timma nu för att åka till ett ställe bara ämnat barnet och att snart är det för sent. Snälla älskade barn. Låt mig springa dig till färjan så vi hinner i tid och så du inte förfryser dina fina små öron. Mamman försöker en sista gång att föra sitt barn till stället det tjatat om att få åka till i två veckor nu. Dom tar sig runt ett hörn. Barnet skriker och skriker att mamman är dum och att även jackan sticks fast den är av polyester och vips har dragkedjan åkt ner och jackan av och den hivas i en vid båge med ett vredesvrål rakt i en snöslaskpöl samtidigt som mamman ser djurgårdsfärjan de skulle vara på lämna kajen.
Och där står jag och min gravida Lisa. Mamman dyker upp i vårt liv likt en förälder från hell som helt utan orsak kastar sig över sitt barn och skriker att: Nu jävlar i helvete får det vara nog. Nu går vi hem bara och gör ingenting rolig idag!
Och vi. Vi som inte förstod hur ett barn kan reta gallfeber på en Vi ryser till och dömer ut mamman som en barnmisshandlare. Vi tänker inte på att hon behållit tålamodet i snart två timmar. Vi säger att så där ska vi aldrig bli. Vi ska aldrig en svära åt vårt barn. Aldrig.

Det har jag gjort. Och det var ju det jag ville säga igår. Det var poängen. Att jag gjort allt det där och att jag aldrig skulle klara mig utan dagis och att jag mmmar. Ibland. Det var det som försvann känner jag. Iblandet. Det och att ingen är fullständig. Och man ska vara väldigt försiktig med att döma ut folk. Det var det jag ville få sagt. Inte att jag slutat lyssna på mitt barn. För det har jag inte. Bara ibland när morgonen har varit extra dryg och arbetet blir extra försenat. Då mmmar jag. Bara då. Aldrig annars...

Men det förstod ni säkert. Ni känner mig.


Läs även andra bloggares åsikter om barn, trots, missförstånd, fördomar
Intressant.se

Konsten att bryta ett löfte

När Allan var tio månader gammal så satt jag med honom i en sandlåda i Nytorgsparken och grävde. Det var sensommar och solen värmde. Vi var lättklädda och livet var enkelt och jag tror till och med att jag åt en glass. Allan krattade och grävde och jag gjorde sandkakor och vi hade så trevligt, så trevligt. Runt omkring oss myllrade det av solhungriga föräldrar och lekglada barn och stämningen var högljudd.
Jag vet inte vad det var som fick mig att uppmärksamma dom - vad som fick mig att urskilja dom från massan - pappan med kaffemuggen och pojken med händerna nedstuckna i fickorna på sina blå Manchesterbyxor. Men jag såg dem komma via den lilla trappan som leder nedför gräsmattan och släntra in på lekplatsen. Dom var målmedvetna och siktet var inställt mot något som tycktes ligga bortom parken. Som om dom inte var där för att leka utan bara genade genom den. Kanske bodde dom i närheten och var på väg hemåt. Kanske var dom bara ute och promenerade. Vad vet jag?
Pojken var kanske fyra år gammal och han pratade oavbrutet - det hörde jag när dom närmade sig. Han berättade inlevelsefullt om något han upplevt på dagis. En sanslös historia minns jag den som men mer än så minns jag tyvärr inte. Vad jag däremot minns tydligt är att pappan inte hörde ett ord av pojkens berättelse. Han bara gick där bredvid och sippade på sin kaffe och kastade blickar omkring sig på de andra föräldrarna. Kollade om det var någon där som han kanske kände. Ungefär var tionde sekund sa han; mmm, ner mot sin son fast utan att titta på honom. Mmm. Mmm. Och pojken fortsatte prata i tron av att hans far faktiskt lyssnade vaksamt till varenda ord han sa. Sen hade dom passerat och försvann utom hörhåll ner mot Ringvägen. Dom steg in och ut ur mitt liv på bara några ögonblick.
Jag var förfärad. I chock. Jag såg på min lilla Allan som ännu inte kunde uttala en begriplig mening och jag gav honom ett löfte. Jag lovade att aldrig, aldrig under några omständigheter, sluta lyssna till vad han sa. Jag lovade honom att alltid ta hans ord på fullaste allvar som om varje stavelse var livsavgörande och varje mening av samma tyngd som ett fredstal från en framstående retoriker. Och framför allt lovade jag att aldrig, aldrig, aldrig säga mmm till honom på det nonchalanta sätt jag just bevittnat. Jag lovar dig det, Allan. Så sa jag högfärdigt till den lilla varelsen som inte pratade än och han svarade mig genom att stänka sand i mitt ansikte.



När han var drygt ett år var vi i Björns Trädgård en eländig höstdag. Allan lekte i ett tåg och det var full aktivitet omkring oss. Barn som rusade runt och skrek och stojade. Ständig rulljans i rutschkanor och klätterställningar. Jag räknade ut att det var ett antal förskolor där för många av barnen hade gula västar på sig med olika märkning; Blåklockan, Via Emilia, Draken och sånt. Jag lyckats särskilja personalen från föräldrarna. Föräldrarna aktiverade storstilat ett enda barn. Nästan puttade dom till nästa station och visade hur man skulle använda den; Sätt foten där... bra! Och sen högra handen där... nej, höger! Den ja! Bra!
Personalen stod i en klunga och frös och då och då gick någon av dem iväg en kort stund när något barn ropade, men kom sedan snabbt tillbaka.
Jag fick syn på en flicka som satt i en barngunga. Hon hade fått en rejäl knuff fart av någon av pedagogerna (som sedan lämnat henne) och hon skrattade förtjust. Men som med alla pendlande rörelser så tappade även denna kraft. Hon var så liten att hon ännu inte fattat att hon kunde behålla farten längre om hon hjälpte till med benen så hon bara satt där. Först alltså skrattandes med fjärilar i magen. Sen leendes när farten avtagit en smula. Sen tålmodigt väntandes på nästa putt när gungan bara stod och slöpendlade. Tillslut stod den helt stilla. Kedjorna hängde stelt, som två oböjbara stänger, från träbjälken och flickan bara satt stilla i det blåa plastsätet. Man fick känslan av att det var en installation. Runt omkring henne sprang hennes kompisar. Runt omkring. Hon kunde inte komma ner, kunde inte ta ny fart. Det var ett status quo. Hon bara hängde där en halvmeter över marken och kunde inte göra ett skit åt det.
Jag förundrades över hennes tålmodighet. Hon väntade och väntade. Kastade först förhoppningsfulla blickar mot förskolepersonalen som stod och pratade en bit därifrån. Till slut var det som om hon gav upp. Hon gav upp och började leka med sina vantar. Liksom pratade med dom. Som om barnet i henne tvingade fram leken även i de mest extrema situationer. Som om hon inte kunde hålla tillbaka. Så där satt hon stilla i allt stoj, bortglömd, med sina vantar som enda lekkamrat.
Jag fick en stor klump i bröstet. Jag tänkte att det här var vardagsmat för henne. Det här hände varje dag. Och det är klart att man blir bortglömd bland femton skrikiga ungar när man är så pass timid. Herregud, tänkte jag. Fan vad hårt. Tre personal. Femton barn. Noll uppmärksamhet. Det är bra, hörde jag en röst inom mig. Det är bra att barnen lär sig att livet är hårt och inte alltid rättvist. Det är bra att dom vässar armbågarna och börjar sig roffa åt sig.
Fuck you, rösten, sa jag. Det är fel. Jag stegade över det lilla staketet som avgränsade gunghagen och gick fram till flickan. Jag hälsade kort och gav henne en knuff som heter duga och gick sen tillbaka till tåget. Jag tänkte; Aldrig att jag sätter Allan på ett dagis. Nej, jag blir pappaledig på heltid resten av mitt livom det är vad som krävs. Min son ska bli älskad och uppmärksammad till vansinne.
Jag nickade nöjt åt mitt beslut. Ett beslut jag lovade mig själv att alltid stå fast vid. Bakom mig hörde jag hur flickan började gråta och när jag vände mig om såg jag hur en av personalen skyndade fram och frågade något. Flickan pekade på mig.

I morse. En pappa och en son kommer ut ur en port på Södermalm, Stockholm. Sonen, som tycks lyssna till namnet Allan jämrar sig.

Pappa, jag vill inte gå till dagis? Varför måste vi gå till dagis.
Därför att pappa behöver jobba lite.
Vad jobbar du med, Pappa?
Pappan tystnar och verkar inte komma på något vettigt att säga.
Vad jobbar du med, Pappa?
Ja, just nu... Jag bloggar.
Vad är det?
Jag vet inte, kan vi inte skynda på lite. Kom!
Pappan börjar gå mot en trappa och efter ett kort tag lommar sonen efter.
Vet du?
Mmm...
Vet du?!
Va, nej.
Att jag. Jag jobbar också. På dagis. Där. Jag och Asta och Julia. Vi jobbar i dockvrån.
Mmm...
Jag är trollkarl och Asta är doktor och vet du. Idag vill jag... Pappa?
Mmm...
Jag är trött i benen
Mmm...
Pappan bara fortsätter uppför trappan men sonen stannar och säger det högre.
JAG ÄR TRÖTT I BENEN.
Nu stannar pappan och vänder sig om.
Va? Nej, Allan det är du inte. Vi har gått tjugo meter.
Jo.
Nej.
Jo. Jag är det. Bär mig!
Nej, jag vägrar. Trappan är hal. Kom nu bara. Vi är snart framme.
Jag vill inte gå till dagis!
Dagis är bra. Och kul. Jag vet att du tycker det är kul, Allan.
Nej, jag tycker det inte.
Allan, du berättade ju precis hur kul ni har där. Att Asta trollade och du och Julia lekte doktor.
Det sa jag inte.
Jo, det gjorde du. Kom nu. Jag har bråttom.
Pappan går ännu en gång före och sonen står kvar en stund till och verkar sedan glömma allt och skyndar upp för trappan på pigga ben.
Pappa, vet du...
Mmm...

Pappan sträcker ut sin hand mot barnet som tar den och dom går över gatan. En kille och en tjej stannar upp och tittar efter de båda. Hör hur barnet berättar en makalös historia och hur pappan bara svarar genom att säga mmm om och om igen. Killen vänder sig mot sin tjej och klappar på hennes runda, gravida mage. Han sätter sig ner på huk och tittar in under hennes rock. Säger att; Så där, så ska jag aldrig vara med dig, mitt barn. Jag ska alltid lyssna. Alltid ta...



Läs även andra bloggares åsikter om barn, mmm, förskolor, att lyssna på sina barn
Intressant.se

No name

Maten är klar om fem minuter. Jag har inte kunnat skriva idag. Det gör mig ont Att jag inte skrev i tisdags känns okej för då kräktes dag. Att jag inte skrivit idag känns mer som slarv. Men jag har tänkt. Tänk ut precis vad jag skulle skrivit. En nostalgitripp med musik. Eller - för det finns ju alltid en alternativ plan - en mardrömshalvtimme på Konsum. Men jag hinner inte skriva något av detta på de tre minuter som nu återstår så jag lämnar det till nästa vecka. Dessutom känns det som att Milla håller på att tappa det. Jag har helt okänsligt - för att vinna dessa ögonblick - placerat henne framför Teletubbies. Och visst - hon är glad. Väldigt glad är hon. Sparkar helt hysterisk med fötterna, vevar tokigt med armarna. Problemet är att hon även ser ut att tugga fradga. Jag litar inte på Teletubbies. Det är nåt skumt med Twinkie Pinkey eller vad fan dom nu heter.

Där ringde äggklockan. Trevlig helg!


Läs även andra bloggares åsikter om barn, teletubbies, stress, slarv
Intressant.se

Du du du du du

Jag blev så glad då jag hittade det gamla klassiska bluesriffet som signal på min telefon. Ja, men ni vet; Du du du du du. When I was a young boy. Du du du du du. At the age of five. Du du du du du. Och så vidare. I´m a man. Ni vet vad jag menar. Du du du du du. För det är ju svårt att beskriva en melodi i bokstäver. Ja, om man inte kan noter förstås. Men det kan jag inte, och kanske ni är lika okunniga som jag är så om jag hade kunnat hade det möjligtvis inte hjälpt ändå. Du du du du du. Men ni fattar.

Hur som helst. Varje gång jag hör den där signalen kan jag inte låta bli att sjunga ett svar. Det dras liksom ur mig. Jag känner att tomrummet mellan du du du du du och du du du du du bara måste fyllas ut annars - ja, men annars dör jag. Som en tvångstanke. Så jag insåg rätt fort att jag inte kunde ha den som telefonsignal för då hade folk på tunnelbanan tyckt jag var konstig. Eller om man är på en bank och ska ansöka om ett lån. Och det ringer. Du du du du du - jag sitter på banken - du du du du du - och ska ta ett lån - du du du du du - men jag kommer aldrig få det- du du du du du - det är inte svårt att förstå... I´m a man - Whooa!
Ja, fast jag skulle ju aldrig ens försöka få ett lån. Det vore ju lite korkat. Så det är ett extremt dumt exempel. Skitsamma.
Jag ville ju ändå använda melodin på något sätt. Och det som kom till mig var att ha den som alarmsignal. Dessutom blev det som en liten utmaning. Man har ju inte många sekunder på sig att vakna, fatta vad som gäller, komma på något vettigt att sjunga och dessutom hitta ett godtyckligt rim några rader fram. Sånt där älskar jag. Att försvåra den lite. Vardagen.

Första mornarna var inga direkta hittar. Jag snoozade a automatik och svor sedan lågt. Somnade om. Ingen svung i det.
Andra gången var jag så yr i nattmössan att jag sluddrade fram något obegripligt och skrattade sedan sarkastiskt åt min oduglighet. Somnade om.
Tredje morgonen kom det ur mig några rader - men jag sjöng så lågt och utan inlevelse att ingen vaknade och hörde min bedrift. Så jag slutade mitt i ett imponerande rim och somnade om.
Natten till fjärde försöket låg jag vaken länge och funderade. Förberedde mitt framförande. För på på samma gång som jag ju vill utmana mig själv och min förmåga till bombastisk freestyling vill jag ju imponera på min familj. Ge dom en morgon att minnas. En god start på dagen. Ett skratt kanske.
Jag somnade med ett leende och sen:

07.30.
Du du du du du
Trött, utan att röra mig med huvudet i kudden men med timing som en gök ur ett gökur och med stadig melodi; Nej nej nej, jag vägrar
Du du du du du
Att gå upp
Du du du du du
Jag lämnar fan inte sängen
Du du du du du
Jag ignorerar vår tupp

Du du du du du du
Du får gå upp själv
Du du du du du
Och bre din macka
Du du du du du
Och kolla Bollibompa
Du du du du du
Nu börjar jag sacka

Du du du du du
Jag är en man
Du du du du du
En trött man
Du du du du du
En jätte, jätte trött man

(Från andra sidan sängen; Mamma, vad gör pappa?)
(Jag tror han försöker vara rolig.)

Du du du du du
Sååååååå trött...

-------

Kände ett behov av att hylla någon som gör det så mycket bättre. Och världens bästa kompband därtill. I världens bästa konsertfilm. Muddy Waters med The Band från The Last Waltz.
Mannish Boy.





Läs även andra bloggares åsikter om du du du du du, bluesriff, alarmsignaler, freestyle
Intressant.se

Vintern toppad - nu kan det bara bli bättre

Känsliga läsare bör hoppa över detta inlägg.

Jag tänker att; Vad fan. Låt det komma bara. Varför kämpa mer nu? Jag ser ner i toaletten och öppnar munnen.
Klockan är 00.30. Jag har smugit upp från mina sovande älsklingar för att ta den här oundvikliga, smutsiga kampen. Jag har smugit upp efter att ha legat en dryg timme och svalt tungt och tänkt att det inte kan vara sant. Att det är lite orättvist. För det är segt nog som det är. Dagarna går ändå så fort med två barn. Arbetsdagarna krymper. Jag behöver inte en kräksjuka också.
Men tydligen. Den är över mig. Jag ligger som en tom påse på golvet och känner mig bättre. Känner att det kanske bara var något som behövde komma upp. Känner något i näsan. Reser mig till sittandes och försöker fräsa. Inget händer - det är totalstopp. Jag försöker igen och tar i från tårna denna gång. Känner hur det rör sig där inne och får upp bilden av en hemmagjord milkshake som dricks med ett sugrör. Och så fastnar det en fruktbit av något slag däri och sakta sakta kan man följa dess väg genom det genomskinliga röret. Och man tar i så att man blir helt blå i ansiktet för så trögt är det. Tills; plopp! Plötsligt släpper det oförklarligt och vägen är rensad.
Jag ser förvånat på en bit falukorv som skjutits ut ur min näsa och nu sakta glider ner från det uppfällda toalocket. En stor bit. Jag borde verkligen tugga mycket noggrannare lovar jag mig själv och lägger mig sedan till rätta på badrumsgolvet igen. Nu kan det bara bli bättre, tänker jag men hade fel. Det var bara början.


Läs även andra bloggares åsikter om kräksjuka, spyor, falukorv
Intressant.se

Fredag, fem i åtta

Klockan var omkring fem i åtta i fredags. Bakom mig i rummet var totalt vansinne. Allan betedde sig som Brad Pitts karaktär i Tolv apornas arme, när han ska hjälpa Bruce Willis att fly från dårhuset och skapar ett upplopp. Scenen finns här, men är inte i sin helhet. Ni som har sett filmen vet hur det urartar sig. Vilken film! Vilken regi! Vilken musik! Vilket spel! Ja, nu får jag lugna ner mig lite. Vad jag vill förklara är att Allan var Brad och då var jag kanske Bruce - inte fullt lika slö, men i närheten. Jag jag satt där vid datorn och pusselbitar och Lego yrde omkring mig och golvet vibrerade och ljudnivån var långt över gränsvärdena och grannen skulle när som helst börja banka vansinnigt i taket. Jag förväntade mig att det skulle komma dunfjädrar flygande bakom mig från en uppriven kudde, då fattar ni stämningen. Jag skrev på Facebook:

...misstänker att förskolepersonalen blandar i någon slags uppåttjack i mellanmålet på fredagarna. Som ett roligt skämt inför helgen. Hysteri räcker inte för att beskriva det tillstånd som råder här nu - minuterna innan läggdags.

För det är ju en lustig tanke. Majbritt på avdelningen Solstrålen (namnen är fingerade). Hon ser sig omkring i köket och fnissar lite tokigt. Så tar hon fram en liten påse med vitt pulver som hon strör över fjorton skålar med glass. Hon placerar skålarna på en bricka och öppnar dörren. Ett leklarm tornas upp. En stojig atmosfär som abrupt tystnar när Majbritt ropar; Nu är det fredagsmys! Barnen drar ett ljudligt andetag och sen; glädjetjut!

Men det är klart det inte är så. Vad är det då? Hur kommer det sig att Allan blir helt bananas just på fredagskvällarna? Jag har en annan teori:

AH-AMIGO! AH-AH-AMIGO!

Det är något som ställs om i den lilla Allankroppen när vinjetten till det fantastiska barnprogrammet Amigo drar igång. Han exploderar. Accelererar från 0- 200 på enbart några få sekunder. Och det är ju lustigt för egentligen är han alldeles för liten för att fatta. Frågorna är förvisso lätta - dock inte så lätta. Men det spelar ingen roll för det är sånt jävla ös från start till mål och Allan dansar och skriker AH- AMIGO! Och vi bara gapar. Och hade det inte varit för att jag själv, och Lisa, tycker att det är ett sånt bra program. Kanske tycker vi det för att vi kan svara rätt på alla frågorna snabbare än dom tävlande för en gångs skull. Och kanske är det det att lagens presentationssånger är så himla söta och att man bara måste få veta om någon av lagen sjunger frasen; ...och vi är coola, i vår skola... den här veckan också och det gör dom förstås. Vinst varje gång! Och kanske är det Olas kläder, det hysteriska, svängiga bandet, discotunneln eller något annat. Kanske är det bara en härlig upplyftande känsla att se ett program riktat till barn som håller sån enormt hög kvalité och skaparglädje. Kanske. Något gör i alla fall att vi sätter på Amigo varje fredag och sitter kvar till slutet även då Allan tappat förståndet redan några minuter in i första omgången.

Jag minns inte ens vad jag resonerar kring här längre. Just det, Fredagskaos. Varför? Ingen aning egentligen. Kanske är han bara så satans glad över att det äntligen är helg...


Läs även andra bloggares åsikter om barn, Tolv apornas armé, fredagar, Amigo
Intressant.se