Hyllan

Det uppstod en liten tävling för några veckor sedan. En ja-sägar tävling som går ut på att i största möjliga mån säga ja istället för nej. För jag märker hur nejet spys ut alldeles för ofta ibland och utan att ens behövas. Av egen lathet eller av en tro på att den lille ska misslyckas med vad han nu vill göra. Som i morse. När han säger att han vill hälla upp yoghurt själv och jag låtsas inte höra och säger att; Oj! Nej, jag råkade hälla upp av bara farten, Allan, vad tråkigt. Och detta för att jag helt naivt tror att jag sparar tid och för att jag antar att han ska spilla. Och vad gör det då? Egentligen. Det är ju bara att torka upp. Men det är tidigt och jag är trött och kanske lite vrång för att han vaknat onödigt tidigt. Dessvärre resulterar hela mitt barnsliga uppträdande i att han blir ursinnig och jag får ägna en kvart åt att bli sams med min krigare och dessutom blir jag tvingad att föra tillbaka yoghurten i tetrapacket för att kunna börja om. För att låta honom hälla upp i tallriken. För att ens ha en chans till ett fredsavtal. Och då spiller jag förstås ut halva sörjan på diskbänken. Själv. Och får torka upp efter MIG. Det är ingen bra start. Vi blir sena och jag suckar några gånger för mycket för att jag beter mig som någon jag inte tycker om. Jag kunde bara ha sagt ja från början. Sån är jag klockan halv sju. Kanske känner ni igen er. Kanske inte.

Men nu är det en liten tävling. En tävling som uppstod här i kommentarerna mellan mig och Jonas. Eller ingen tävling egentligen - en utmaning. Och alla som vill får vara med. Reglerna är enkla; Betänk varje nej noggrant. Kan det ändras till ett ja så ändra det till ett ja. Inga konstigheter.

Och förra helgen hade vi riktigt kul. Jag och Allan.

Jag; Allan, vad vill du hitta på idag?
Allan; Jag vill snickra en hylla.
Jag; Oj, jaha... ha ha... ehh. Jag har inte snickrat något sen slöjden i mellanstadiet och då blev jag utslängd och tvingad till syslöjden - vilket uppfattades som lite töntigt då, Allan och du förstår att tonåringar är inte alltid så roliga att ha att göra med.
Allan; Va?
Jag; Skitsamma... javisst. Ja, vi bygger en hylla. Det är klart vi gör det.

Och så gjorde vi det. Vi bara gjorde det. Jag föste bort alla katastroftankar som dök upp om skruvar som försvann och utbrott kring att han inte skulle få använda sågen (Inte sågen, Alfons) och frustrationen kring att det inte skulle bli så lätt för honom att skruva i det hårda träet. Och att det skulle bli skevt och vint och fult - jag släppta det bara. Och det faktum att jag själv har en tumme mitt i handen - jo, men det kan man ju faktiskt säga jag har - det gjorde det hela så mycket enklare. Det skulle ju ha blivit fult ändå. Med eller utan Allan.

Men det blev inte fult. Det blev väldigt, väldigt fint, som han själv uttryckte det. Och sen ville han måla.

Allan; Jag vill måla den.
Jag; Måla? Jaha... Med riktig färg - här inne på golvet?
Allan; Ja.

Går det ens. Får en treåring måla med riktig färg? Vattenbaserad för visso men ändå - riktigt och farlig i plåtburk. Med riktiga penslar. På riktigt trä. I ett riktigt vardagsrum med en riktig parkett? På riktiga dagstidningar. Ja tänkte jag. För fan, vi kör. Och jag - lovade jag mig själv - jag får inte bli irriterad eller provocerad. Har jag sagt ja så har jag. Men det har jag inte. Än.

Jag; Ja, okej. Vi målar.

Nu hade jag det. Och det gick jättebra. Färgen droppade och hyllan blev kladdig och det rann om den och golvet blev fläckigt och han gick runt med sina vita händer och tog säkert på saker men jag blundade och bet ihop och sa bara; Allan, tänk på att du är kladdig och att färgen är svår att få bort.
Och det tänkte han på. Och färgen var inte svår att få bort. Och jag var en bra pappa. Och Allan - han var världens bästa och sötaste lilla snickare...



...som snickrade en egen hylla som vid en första anblick inte ser så mycket ut för världen. Kanske kanske, är den till och med rätt ful. Men...



... men placerad på rätt plats i rätt sammanhang kan ju vem som helst se att det är ett hantverk av hög kvalité som kommer stå sig i många år. Knut Knutssons övergestikulerande barnsbarnsbarn kommer att dregla och hetsa upp sig över denna tingest i Antikrundan år 3025. Tror jag. För den är kärleksfullt byggd av en nöjd och jakad son och hans fantastiska och tålmodiga fader.



(sen flippade jag lite på kvällen när vi var på middag och han inte ville sova och klockan bara gick och gick och han medvetet provocerade mig till vansinne men jag säger så här; även solen har sina fläckar.)

Trevlig helg. Det ska jag ha i alla fall. Vi ska nämligen bygga vidare på hyllan. Det ska bli en diskmaskin. Nämligen. Överkurs. Jo jo, men kul.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, pappor provokation, ja, nej, helger, snickare, hyllor
Intressant.se

Snön faller och vi med den

Snön faller igen. Eller rasar. Taken är helt dolda under stora vita täcken. Stormen får våra fönster att knäppa hotfullt. Allan är glad för att vi kan ta fram pulkan igen. Han är glad i snö och i julen och han drog i gång glada julsånger vid frukosten. Hej tomtegubbar. Nu är det jul igen. Pepparkaksgubbarna. Och jag sjöng med - men inte med full energi. Inte som han. Allan tror kanske att julen har med snön att göra och inte med månaderna. Att så fort det snöar så är det snart dags för paket. Och tomten kommer. Paket och tomtar - det är Allans droger. Det går han igång på. Och julmust och julsång.
Jag suckar åt snön. Jag vill ha vår. Nu. Jag tycker det räcker nu. Men så är jag ju ändå förskräckligt medveten om att våren inte kommer i februari. Och knappast än i mars. Och att det ju inte är helt konstigt det skulle snöa ända in i april. Sometimes it snows in april sjunger man ju. Och då suckar jag och drar min son i pulkan över tröga högar av provisoriskt bortknuffad snö. Och vi fastnar och jag frustar och hostar för jag är ju inte alls frisk än - det finns en brunn av brungrönt slem inom mig som aldrig verkar sina. Och jag drar och sliter och Allan kör ner sina händer i snön och skrattar och säger oj oj oj. Och jag - jag vet att imorgon är detta vackra vita bara en brun-svart sandblandad sörja - lite som mitt slem faktiskt. Men det säger jag inte för jag vill inte verka så cyniskt inför min son. Istället tvingar jag upp mina läppar i ett leende.

Och jag tror faktiskt han gick på det.


Läs även andra bloggares åsikter om barn, snö, vinter, vår
Intressant.se

Kortfattat

Jag: mild feber (37,8), snuva, ont i halsen, blytunga ögonlock, en besvärlig hosta som river upp mitt bröst och ger träningsvärk i magen och huvudet - det ömmar och smärtar och bultar. Vill bara sova.
Lisa; feber på 38-39 grader. Sängliggande med snuva, huvudvärk och hosta. Får yrsel när hon sätter sig upp. Kort stubin. Vill bara sova.
Milla: snorig och täppt med medföljande amningsproblematik. I obalans och svårtröstad. Vill bli buren.
Allan: frisk som en nötkärna på uppåttjack. Vill bara leka. Gärna intensivt och högljutt

Och nu, mina kära läsare, lämnar jag resten av detta inlägg åt er och er fantastiska fantasi.


Läs även andra bloggares åsikter om barn, förkylningar, föräldraskap
Intressant.se

Om svidande hjärtan

Igår kväll satt jag och Lisa (och Milla förstås) utmattade efter en lång arbetsdag - och med förkylningskänningar som inte bådade gott - framför teven och slötittade på ett avsnitt av Spårlöst. Två bröder sökte sin biologiska mamma i Colombia och fann henne. Det gör dom ju alltid. Det skulle ju vara snopet annars- om programmet slutade med att Hans Falén sa; Jaha, där gick vi rakt in i en återvändsgränd, hurrni. Hon är verkligen spårlöst försvunnen. Och sen kommer eftertexterna. Bara så där.
Nä, självklart blir de spårlöst försvunna alltid upphittade och när mamman berättade om dagen då hon lämnade in sina två pojkar på barnhemmet - fem och två år gamla - fick jag en fruktansvärd klump i bröstet. Jag blev riktigt berörd - tårögd - för jag kände och trodde mig förstå den smärta hon måste genomlidit.
Min egen mamma sa alltid till mig som tonåring att; du kommer fatta när du får egna barn. Som en slags förklaring till varför hon oroade sig för mig. Hon hade rätt. Nu när jag har egna barn så förstår jag. Och jag såg mig själv på en jävla trappa till ett barnhem, tvingad att lämna ifrån mig Allan och Milla för att det var det bästa för dom - och garanterat det sämsta för mig - men sådan är väl kärleken till barnen. Man ställer sig själv i andra rummet. Man gör vad som måste göras för sina små. Men när man är fem år? Då minns man och förstår vad som är på väg att hända. Vilken fruktansvärd sak att behöva göra. Att överge sina barn.
Hon berättade sen att hon ville slita dem ur föreståndarens armar och springa därifrån. Fly. Hon sa att hon grät i flera dagar utan hejd. Grät tills det inte fanns några tårar kvar. Jag lyckades framkalla en uns av den känslan inom mig och en uns räckte. Det kändes som om någon vred ur mitt hjärta som en wetex-trasa.
Fy fan.
Och så slog det mig att det här händer hela tiden. Att världen är sådan att fattigdomen är så hård att folk tvingas lämna bort sina barn för att dom ska överleva. Att folk lever i länder där det pågår krig utanför dörren och att släppa ut sina barn till en lek eller skola - om en sån existerar - är som att spela rysk roulette. Den oron är svår att förstå. Oron över att ens barn inte ska komma hem för att den råkat springa in i en eldstrid. Eller hoppat hage på en landmina. Eller att se sitt barn förtvina i svält eller försvinna i en våg eller under rasmassor.
Fy fan, säger jag igen. Världen är sjuk. Själv är jag lite förkyld.

Och jag bloggar om frustrationen kring att Allan inte vill klä sig om morgonen. Som om det vore ett problem. Men kanske ska man inte jämföra. Kanske ska man bara vara lycklig över att man kan bråka om en glass istället för att slåss för lite vatten.

Så går mina tankar denna morgon (klockan 12.59). Och tankar går också till min vän Anders som sågat upp sin bröstkorg idag och opererar sitt hjärta. Jag vet väldigt lite om kardiologiska operationer men trots att ingreppet sägs göras på rutin känns det ju alltid allvarligt att trixa med självaste blodpumpen. Men det är klart att det går bra. Det måste det göra.

Uppdatering; Och det gjorde det.



Läs även andra bloggares åsikter om barn, oro, spårlöst, krig, svält, hopplöshet, hjärtoperationer
Intressant.se

Jag är alla dom jag varit förut

Jag sitter på min sida av sängen och ser på Allan som sover. Han är så söt när han sover och så vänder jag mig om och tittar på Lisa och lilla Milla som ligger ihopkrupen nära nära. Jag undrar var som hände? Två barn! Jag? Jag ser på Allan igen. Lutar mig fram och är helt inpå. Känner hans nytvättade hår som doftar ljuvligt. Jag är ett barn själv, tänker jag. Jag känner mig inte alls vuxen. Jag känner mig som en förvirrad tonåring. Hur kunde detta bli? Allan är så stor där han ligger. Vi har satt upp en lampa över hans säng och han har hjälp till. Hållt skruvar och damsugit upp murbruk från borrningen. Så stor kille har han blivit. Plötsligt känns det konstigt. För en sekund känns det konstigt att bli kallad pappa. Jag är ju Kalle.
Och tidigare på kvällen så var vi på middag hemma hos en god vän. Planen var att barnen skulle somna och vi skulle sitta och prata och dricka vin och kanske spela ett spel - som förr. Men det blev inte så. Planen sprack. Allan somnade inte. Milla somnade inte. Leia, ett år gammal - hon somnade inte heller. Hon bara skrek. Och Allan ville leka med siffror och hojtade och stojade. Och Milla var lite putt och ledsen och vi andra försökte en stund att sippa vin och prata om livet som om kaoset runt omkring oss inte existerade men vi hörde inte varandra och satt tillslut bara tysta Det var liksom ingen idé. Vad hände, tänkte vi. Vad tusan hände. För fyra år sedan satt vi, samma konstellation, och pratade under helt andra förutsättningar. Då hörde vi var den andra sa. Då slapp vi springa iväg och förklara hur en nia ser ut mitt i ett samtal. Då var vi inte pappor och mammor. Då var vi kanske knappt vuxna. Då bodde vi ihopslingrade i små ettor och hade inga bilar eller sommarstugor. Då var allt annorlunda.

Men då kunde jag inte heller luta mig fram till en fridfullt sovande treåring och sniffa honom i håret. Jag log och rätade på mig. Kastade upp fötterna i sängen och kröp ner. Klappade Millas silkeslena hår. Kom att tänka på en strof ur en film som jag sett en hel del på senaste tiden; Dunderklumpen och när han ska förklara för alla kidnappade gosedjur vem han är;

Jag är fyrtiotvå år gammal - men jag kommer ihåg när jag var två år och tio år och trettiotvå år gammal. Har ni förstått? Jaha alltså inte det. Jag menar att jag är alla dom människorna jag har varit förr. Ja, ibland så känner man sig som en ettåring och då ger man ifrån sig; hi he he he ho Och ibland så blir jag fnittrig som en femåring; hi hi hi och ibland så kan jag vissla som en treåring på det här viset (dålig vissling) och ibland så kan jag bryta en gren som en trettioåring och ibland; då skjuter jag med en slangbella som en tioåring och jag kan ryta; UNDAN GUBBAR som en fyrtioåring och jag kan leka med nalle och jag kan slåss med björn i skogen - har nu förstått nu då? Jag menar att jag är alla dom jag varit förut.

Så är det förstås, tänker jag och känner ett lugn. Jag är allt det där och då är de inre konflikterna helt befogade - fan - det sitter trettio personer i mig och bråkar. Jag kastar en sista blick på Allan.


Sen släcker jag lyset.



Läs även andra bloggares åsikter om barn, faderskap, dunderklumpen
Intressant.se

Private Angel

Min allra käraste vän tillika arbetskollega och den människa jag spenderar mina kreativa dagar med då vi delar kontor - han är inte på kontoret nu. Han har faktiskt inte varit här på hela veckan. Det är tyst och tomt och det enda som hörs är det dövande ljudet från den förbannade motorvägen utanför fönstret. Han är inte här och jag får mycket mera gjort. Kaffet dricks framför datorn istället för i soffan under timslånga diskussioner om livet och den galna världen. Lunchen slukas i ett nafs. Ingen slår upp dörren till mitt rum utan att knacka och säger; Du, jag har tänkt på en sak... Ingen. Jag jobbar utan avbrott.
Han är inte här utan i Norrland. I skogen i Norrland. I mörkret och snön. Med ett vapen i hand. Han ska bli fältartist och när han sa det blev jag förvånad att det ens existerade såna uppdrag i Sverige. Jag trodde att det bara var i Amerika man sysslade med sånt. Stack till Irak och peppade sina boys och var patriotiska. God bless.
Nej, det fanns i Sverige med tydligen och för att få dra iväg till typ Afghanistan och spela för våra svenska fredsbevarande trupper så måste man gå en utbildning i vapenhantering och disciplin. Det är lustigt för han och disciplin har aldrig klickat. Tanken på att försöka disciplinera min vän roar mig.
Varken jag eller han har gjort lumpen. Jag har ju min fysiska nedsättning och slapp. Han slapp bara och var nog glad för det för under våra kafferaster pratar vi mycket om mänskligheten och kärleken och hur vi eftersträvar en bättre värld och att krig aldrig är vägen dit. Men nu är han ändå där i skogen och låtsaskrigar. Han har sina skäl. Främst tror jag utmaningen lockar. Att han fick förfrågan och sa ja. Om han åker iväg till krigshärjade länder också - det återstår att se.

Han åkte i lördags och öppnade med i spelning för grabbarna på kompaniet. Utbildningen satte igång i söndags. På måndagen ringde jag för att höra hur saker och tingfortlöpte.
Hur går det? frågade jag och han var tyst en stund. Dröjande som om han såg sig omkring. Försäkrade sig om att ingen lyssnade. Sen sa han med en viskning; Fan, Kalle. Det är galet det här. Det är bara höger vänster höger vänster hela tiden. Dom är helt störda och skriker. Tar det på allvar liksom. Jag pallar inte. Pallar inte en vecka, Kalle.

Sen det samtalet har vi inte pratat. jag harr försökt nå honom utan att lyckats. Han är som uppslukad av skogen. Antagligen utanför täckning.

Men jag får ändå upp bilden av Private Pyle från Full Metal Jacket i huvudet. När han har mist sitt förstånd och sitter manisk och sätter ihop sitt vapen - Charlene. Och så kommer Private Joker in och säger att om de blir upptäckta så är dom in a world of shit varpå Pyle väser fram meningen; I am... in a world... of shit!

Det behöver inte bli så med min vän. Trots den, för honom, besvärliga disciplinen kanske det inte riktigt är lika tufft som i Kubriks helt enastående film. Och trots att han påstår att instruktörerna i Norrland är galna så kanske dom inte är fullt så galna som Drillinstructor Hartman är. Inte fullt så benhårda. Men man undrar ju? Om han redan efter en dag i låtsaslumpen påstår sig att inte palla mer. Och dessutom med viskande röst - rädd för att någon ska höra. Hur ska det då gå för honom i Afghanistan?



Läs även andra bloggares åsikter om fältartist, full metal jacket, vapen, krig
Intressant.se

The beat goes on and on and on...

Hon har precis somnat in efter en stunds vankande med skönsång och ömma ord. Jag lägger ner henne försiktigt i vår säng och går in till till Allan. Han ser förvånat på mig och frågar; Var är Milla?
Hon har precis somnat, säger jag lite stolt för det är en bedrift att få en levande varelse att somna i larmet från en överenergisk och understimulerad bror. Nu är det du och jag en stund, kompis. Jag ler. En kortis. Sen ser jag honom ta fart mot sovrummet.
Allan, vad gör du?, undrar jag förfärat.
Jag vill pussa henne, säger han och jag hinner ifatt och tar tag.
Allan, då vaknar hon och det vill jag inte, förklarar jag.
Varför inte det?, frågar han med skälvande röst.
För att då måste jag gå runt med henne igen och jag vill vara med dig nu. Vi skulle ju leka. Kommer du ihåg? Leka med bilbanan, säger jag och förvånas över att det faktiskt låter som om jag verkligen vill leka med bilbanan.
Jag vill att hon ska vara med! säger han och skakar sig loss. Tar ett steg närmre dörren.
Nej nej, Allan! Du fattar inte! Det är inte bra för dig om hon vaknar nu för då måste jag gå till henne och då kan inte du och jag vara. Låt henne sova, ber jag och han bryter ihop i en super-falla-ledlös-på-golvet-och--sparka-med-benen-skrik-kris.
MEN JAG VILL DET! JAG VILL KRAMA HENNE!, vrålar han argt mot mig med en volym som skulle kunna väcka döda och tar sig sedan upp. Jag vill, säger han igen, denna gång konstaterande och öppnar dörren. Jag stannar modlös kvar utanför och lyssnar till Allan som hoppar upp i sängen, gör något och kommer sedan ut med ett leende på läpparna.
Pappa, hon är vaken, säger hon glatt. Hon sov inte alls.
Big fucking surprise.
Jag vandrar igen runt i lägenheten med det illa knytet i famnen. Hon är inte ledsen - inte nu när hon får vara hos mig. Nära. Men hon skulle bli det och jag la henne ifrån mig. Ögonlocken är relativt tunga men hon är inte där än. Hon behöver egentligen inte sova. Jag gör det inte för henne utan för Allan. Allan - som går bakom mig och upprepar att han vill leka med mig. Att han har tråkigt och jag säger att han kan väl börja leka lite själv så kommer jag så fort Milla somnat om. Det vill han ABSOLUT inte. Bara tanken på att ägna några minuter ensam framför bilbanan gör honom rasande och han faller ihop i en super-sur-och- ledlös-på-golvet-och-sparka-med-benen-skrik-kris.
Men jag vill leka med dig!, skriker han och Milla spärrar lite skrämt upp ögonen i min famn.
Till slut faller åter lugnet. Och hon somnar faktiskt där i min famn igen som den ljuvligaste av små varelser. Jag smyger in till sängen och lägger henne försiktigt ifrån mig så hon inte ska vakna. Det gör hon inte. Jag skjuter igen dörren till sovrummet och går ut till Allan som ser förvånat på mig - lite som en guldfisk kan man nog påstå - och utbrister; Var är Milla?

Och så pågår dagarna i ekorrehjulet. Om och om och om igen....



Läs även andra bloggares åsikter om barn, upprepningar, syskon
Intressant.se

Tiotusen bilder...

Jag kikade igenom vår rikliga bildbank i morse för att jag ville fylla upp min facebooksida med fotografier på mig och Allan och bloggrelaterade små avbilder. Det kändes ju som att nu när man ändå startat en fanklubb så måste man ju leverera något. Bjuda på sig själv lite. Visa upp sin vackraste profil och kanske till och med chockera med något pikant. Men i detta digra arbete insåg jag ett och annat. Till exempel upptäckte jag till min fasa att fotobiblioteket innehöll nästan tiotusen bilder. Alla tagna under en tidsperiod på tre och ett halvt år. Det är ju helt absurt.
De allra flesta bilderna visar Allan i olika situationer. Bara under hans första månad i livet finns han förevigat i drygt trehundra fotografier. Finns det ens så många foton från hela min uppväxt? Jag har ett album som ligger hemma - min mamma har skrivit en liten bildtext under varje bild och de första tre uppslagen är markerade med en etta och ett M i hörnet. 1 M. En månad. Sen blir det 2 M. Alltså tolv bilder. Allan har trehundratrettiotvå.
Ju äldre Allan blir desto färre foton finns det. Eller desto färre bra foton finns det. Bäbisar är så tacksamma att fota. Dom rör sig inte så mycket. Man kan hålla på och pula med skärpan och bländaren. Flytta på saker i bakgrunden. Släcka en lampa någonstans och tända en annan. Vrida på barnets huvud till en bättre vinkel med färre dubbelhakor - pudra bort en blemma och sen dra av en; Nääämen vaad är det hääär föör en liten godbit då - Va? Gullegullegull och piiip, tills man får fram ett leende.
Klick!

Nu är det svårare. I detta mörka land och medföljande trötta slutartider är en skarp bild på Allan ovanlig. Han är i ständig rörelse. Och får han syn på en kamera som riktas mot honom så springer han direkt fram och vill titta i sökaren. Och när han trängt sig förbi mig och forcerat fram sitt öga till okularet så blir han alltid förvånad över att det inte står något intressant framför linsen. Det är du som är det intressanta, har jag slutat säga vid det här laget. Det är liksom ingen idé.

Nu har jag en ny bäbis att fota - ett nytt leende att fånga, nya nyfikna, sökande ögon att följa. Men hon är en månad och jag vet nu med svidande skuld i bröstet att hon inte kommer förekomma lika flitigt i albumen som sin bror. Det finns liksom ingen tid. Inga trehundra foton. Ingen skärpa. Det är ju syskonets ständiga dilemma och egentligen borde jag bara låta det vara så. Lämna det vid vetskapen om naturens lagar - vetskapen om intressen som ändras och sakers värden byter plats. Hon kommer få något annat. Hon har något annat - en brorsa. Och inte vilken brorsa som helst utan en som är fotograferad tiotusen gånger.

Och ur dessa tiotusen bilder har jag under otrolig tidsbrist och stress valt ut sju:




Dessa och många fler kan ni se på Facebook.



Läs även andra bloggares åsikter om barn, fotografier, syskon
Intressant.se

Helgen till trots

Tänk att man aldrig lär sig. Att man alltid blir lika provocerad av trotset varje gång och låter sig själv förvandlas till en surmodig, nejsägande och suckande tråkgubbe. Och att helgen bara blir till ett enda långt bråk och otröttligt tjat. Det är så utmattande. Jag är så utmattad. Och det är kanske inte så konstigt egentligen. Man kan väl få vara i en svacka när man har förmånen att ha två stycken barn. För det är lite tufft att inte få sova ordentligt - att aldrig få nå dit där djupsömnen tar vid och ger en kraften. Dessutom har jag haft ont i halsen. Bara en sån sak.
När man har ont i halsen och sömnbrist då ligger nejet närmre till hands. Då kommer sucken istället för skrattet. Jag har skrivit en låt om det här. Någon jag inte tycker om heter den och syftar inte på Allan utan på mig själv. Det är mig jag inte tycker om. Eller den jag blir för den jag blir är så jävla trist. Hoppas den blir klar snart så ni får höra den. Låten alltså.

Intressant att jag skriver man. Att man aldrig lär sig. Som om det är en regel att man blir orklös och sur. Som om ni alla är medbrottslingar. Så är det förstås inte. Eller?


Läs även andra bloggares åsikter om barn, trots, tjat, bråk
Intressant.se

Lördag, satans lördag

Man kan skratta åt det. Man kan skratta åt att jag legat halva natten och sovit/balanserat på några centimeter av sängens ytterkant då jag känt Allans fot i ryggen och varit allt för trött för att ens riskera att väcka honom vid en eventuell flytt. Alltså inte vågat att maka plats åt mig själv. Man kan skratta åt att jag lite surt bara accepterat detta. Tänkt att; Ja ja, det är min lott i livet att bli undanskuffad från mina egna lakan - att lämna plats åt en halvmeters människa som bara måste sova på sniskan, utsträckt i en X-formation och ta en dryg meters sängyta i anspråk. Nej, det ska inte vara lätt, suckar jag tyst i mörkret och försöker att somna om och samtidigt låta bli att ramla överbord. Man kan skratta åt det för om jag bara vänt mig om för att se över situationen - som jag gjorde 08.15 när jag hörde Allans röst i badrummet samtidigt som jag fortfarande kände hans fot mot min rygg - då hade jag upptäckt mycket tidigare att det var Karlssondockan som klämts fast mot mitt ryggslut och inget annat. Att Allan i själva verket sovit på Lisas sida ända sedan ha kommit över och att jag haft halva sängen helt för mig själv.

Det kan man skratta åt.

Och man kan nog se ironin även i fortsättningen. När jag förvånat ser på den lilla tygfarbrorn som gett mig en natt av dålig sömn i onödan samtidigt som jag helt tanklöst sätter ner foten i marken för att stiga upp och skynda efter Allan som ju startat dagen helt på egen hand. Men foten når inte golvet utan trampar istället rakt in i en överfylld kissblöja som sömndrucket kastats över axeln efter någon av nattens byten. Och först förstår jag inte vad det är - en tröja? Ett gosedjur? Något man kan äta? Sen hör jag det där fräsande ljudet som uppstår. Ljudet från kisset som bubblar upp. Som vrids ur den syntetiska vadden. Som dränker min fot.

Det kan man skratta åt.

Resten av dagen har inte alls varit lika rolig. Tyvärr.



Läs även andra bloggares åsikter om barn, nätter, sömnproblem, kiss, skratt
Intressant.se

Nytt verb

Hava; verb -ar -ade 1 att bada specifikt i havet.
Ex: Kom pappa så går vi och havar

Havet är i detta fall vårt köksgolv och den notoriska badinstruktören Allan nöjer sig inte med något knästående eller avslappnande ryggflytningar. ICKE! Näsan ska ner i plastmattan och simrörelserna skall vara vida och korrekta. Gamla ketchupfärgade makaroner och halvtuggade köttbullebitar skall vispas omkring och man ska fastna i saftklibb för det är så man badar i havet - köksgolvshavet - eller som han kallar det; prutthavet!
Antingen får vi dragga havsbotten från matrester eller göra myteri. något av det. För så här kan det inte gå till.


___________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om nya ord, barn, köksgolv, simning
Intressant.se

Datornördar & MP3-ungar

Jag minns när jag fick mitt Nintendo 8- bit; den magiska grå lådan och kassettspelen som man fick blåsa liv i. Jag gick i lågstadiet. Det var min födelsedag. Jag såg direkt på paketets form vad det innehåll och jag blev helt till mig. Det var ju hur häftigt som helst att man kunde få något att röra sig på en teve med hjälp av en dosa. Att jag hade makten över teven. Makten över två spel. Super Mario och Ice Climber. Jag minns till och med lukten.

Jag minns några månader senare. Det hade hunnit bli julafton och enligt tradition låg det alltid ett paket på träpallen bredvid min säng och resten fick jag efter Kalle Anka. Morgonpaketet gjorde att det var svårt att somna för man låg med hög puls och längtade efter att få vakna. Klockan var väl kanske 05.00 eller nåt när jag slog upp ögonen och reste mig mot pallen Jag såg paketet och förstod att där i låg ett spel. Men vilket? Med darrande fingrar pillade jag upp tejpen - tyst så inte mina föräldrar skulle vakna för dom sov i samma rum som jag - och jag visste att det egentligen var mitt i natten. Att det inte var morgon än och därför inte dags för ett morgonpaket. Egentligen. Men ingenting kunde stoppa mig nu. Jag fick upp pappret och bländades av skenet från spelkassetten som ju var förgylld. Av guld. Men den luktade fortfarande plast. The legend of Zelda!
Jag minns att jag gick upp utan att väcka. Gick upp fast det var mitt i natten och endast tomten var vaken och allt det där. Gick in till vardagsrummet och knäppte på teven, konsollen, spelet. Musiken. Den häpnadsväckande grafiken. Känslan att kunna röra sig upp och ner och åt sidorna. Inte bara framåt eller knappt bakåt som det ju brukar vara. Jag satt klistrad vid spelet tills mina föräldrar hittade mig och annonserade frukost.

Allan är född in i dataåldern. Detta vet jag ju och ändå blir jag alltid lika förvånad över hans datakunskaper. Han är helt otrolig faktiskt. Men det är väl inte så konstigt. Jag har tidigt uppmuntrat honom. Suttit vid skärmen med olika barnspel och YouTube-klipp. Tänkt att det här måste ju vara helt otroligt för honom - att det rör sig och att han kan påverka. Men det är inte otroligt - det är naturligt.
Han är numera helt självgående vid datorn. Han kan sätta på den, öppna Firefox, ta sig in på SVTs hemsida och spelportalen på bollibompawebben. Och sen sätter han igång. Han förstår allt. Förstår hur man ska skrolla och trycka med musen. Hur spelen ska spelas. Och snabbt går det. Och fast han inte kan läsa så lyckas han trycka just på den knapp som man sätter igång allt med. Kanske för att den är grön - eller störst - eller något annat som gör den till den logiska länken. Numera hittar han till och med in och kan se klipp på You Tube. Man kan lämna honom i några minuter i vardagsrummet - kanske för att hämta en mandarin eller gå på toa - och så hör man plötsligt högljudda smurfröster från datorn som sjunger; Bamse, Bamse - runkar Skalmans balle...
Och man släpper allt man har i händerna och kastar sig in i rummet mot sin son som intresserat kollar på de pubertala hemgjorda animationerna på skärmen. Och man försöker pausa klippet men träffar liksom fel hela tiden och i ren desperation klickar man på en bild på Bananer i Pyjamas som ju är så fredliga men upptäcker för sent att klippet heter CP-bananer. Svamp Bob då? Klick. JAG VILL HA RÖV, skriker en dålig imitation av Svamp Bob - rösten och man tar tag i sin son och bär honom därifrån. Lägger honom på sängen i sovrummet, stänger dörren som skydd från det skräniga klippet och klappar honom i ansiktet. Det blir bra, flämtar man och kollar efter sår och hoppas att pojken inte är förstörd för livet. (Nåja, så farligt är det kanske inte.)

Idag är det annat som gäller än en liten rörmokare i röda kläder som hoppar i huvudet på ondsinta sköldpaddor. Det kan vi ju konstatera i alla fall. Om jag kollar ut genom fönstret i vardagsrummet till exempel stirrar jag oftast in i en krigszon. En enorm plasmaskärm täcker en hel vägg i grannpojkens rum och där händer det blodiga grejer. Och det händer blodiga grejer hela tiden tycker jag. Från klockan tre till åtta/nio krigas det där mitt över och på grund av den magnifika skärmen kan vi följa med i allt som sker. Och jag tänker att jag inte är någon moralgubbe. Jag tänker att jag själv spelade krigsspel och hade pistoler och kollade på wrestling (som var det värsta tänkbara då). Ändå kan jag inte låta bli att få ett sting av olust över att denna pojke dödar så många monster dagligen. Men vad ska man göra då? Vad ska jag göra när Allan kommer och vill köpa något dödardataspel. Instinktivt vill jag säga nej. Men det är kanske inte så enkelt?

Avslutningsvis vill jag länka er hit; Some dancing and some scratching. I mitt tidigare bloggliv publicerade jag denna lilla film - då var det nog för att han dansade så svängigt och scratchade så begåvat. Men det är ju det han säger på slutet som nu sammanfattar denna lilla krönika över datorgenerationens övertag. Det är när jag - som tror mig gjort stort intryck med min portabla LP-spelare ber honom sammanfatta sitt första möte med vinylskivan och han svarar med stor skepsis; Den är inte bra för den får inte plats i datorn.

Redan då, vid dryga två års ålder, drar han sådana kluriga slutsatser. Allan. Det är då man fattar att en ny tid är här.



Läs även andra bloggares åsikter om barn, nintendo, 8-bit, bamse, you tube, krig, vinyl
Intressant.se

Mororeflexen

Ett spädbarns mororeflex härstämmar från en tid då skäggtrimmers och hårvaxning inte var på tapeten. Många av er känner säkert till den; det är när barnet får för sig att det faller eller om det kanske verkligen gör det - så slår de ut med båda armarna i ett ryck och spretar med fingrarna i en förhoppning att gripa tag i sin mors päls. Men där finns ju ingen päls. Den är borta - utdömd av evolutionen. De få tussar päls som besparats av människans utveckling tas ju oftast bort de med - med hyvel eller vax - på grund av den mänskliga fåfängan. Där finns liksom ingenting att gripa tag i längre för de stackars små å andra sidan tappar vi dem inte så ofta. Vi tycks ha mer koll på sånt nuförtiden. Allt är testat och säkert. Sällan måste vi ta till hastiga flykter från sabeltandade tigrar - sällan måste barnet gripa tag. Ändå finns denna reflex kvar - varför finns den det? Borde inte den sorterats bort tillsammans med håret?

Hur som helst. Milla är ju ett spädbarn och hon äger den här förmågan. Hon är bra på mora. Kanske är hon en moramaster?
Vi bär ju henne mycket och när vi inte bär så läggs hon på en mjuk fluffig kudde. Eller på sängen. Eller i en babysitter. Det är alla ställen att sjunka in i - att omfamnas av. Men skötbordet - det är hårt och plant och jag antar att det är därför. Att det är därför hon - så fort hon läggs ner där börjar veva med armarna och spreta med fingrarna och anlägga en min i ansiktet som skulle kunna säga; Åhhhhh. Nu är det lite vajjigt här hörrrni - nu rasar jag snart. Åhhh, nu, när som helst nu ramlar jag av. Åhhh... Nu när som helst, nu. Var fan är pälsen...

...och så vidare tills blöjan är bytt och hon kan pusta ut. Tänka att det gick bra men det var banne mig på håret att jag ramlade av den halvmeter breda ytan med höga vadderade kanter.

Lilla Milla.



Läs även andra bloggares åsikter om barn, morareflexen
Intressant.se

Citatet

Hört inifrån ett leksakstält på vardagsrumsgolvet en helt vanlig söndagskväll strax innan läggning.

Lisa (oroligt); Aj, dra inte i snoppen så där hårt.
Allan (påkommet); Jag drar mig inte i snoppen.
Lisa (frågande); Vad gör du då?
Allan (självklart); Jag knyter snoppen så inte krabborna ska ta den med sig ner i havet...

(Nu finns Pappa Kalle på Facebook - bli ett fan!)



Läs även andra bloggares åsikter om barn, citat, snopp, krabbor
Intressant.se

Kom energi!

Jag är så trött. Så trött vandrar jag runt i lägenheten. Lisa i köket. Hej hej. Allan i badkaret. Plask plask. Milla i min famn. Vaken med plirande blick som möter mina tunga ögonlock. Så vaken och jag - så trött. Det är ingen vidare kombo.
Jag vandrar runt, runt i vår lägenhet som går att vandra runt i utan att man någonsin behöver vända. Alla rum är ihopkopplade. Det finns en given väg - en led. Jag vandrar som i dimma och går in igenom garderoben för kanske tionde gången på tio minuter och så ser jag den ligga där inklämd mellan taket och tusen saker på ett hyllplan - Shaktimattan. Lisa stökar i köket. Allan plaskar i badet. Jag ser mattan och ett ord dyker upp i huvudet på mig. ENERGI. En härlig, indiskt, magisk, shaktienergi är precis vad jag behöver nu.

Jag rullar ut spikmattan på sängen. Lägger Milla bredvid. Öppnar dörren till badrummet så jag ser in till Allan. Jag minns att man ska börja varsamt. Bara pass á fem minuter om gången till en början och sen ska man öka på. Sen blir man som hon som stod bakom i kön när jag köpte mattan till Lisa i somras. Hon bakom - som skrattande förklarade att hon sov hela nätter på sina spikar och vaknade pigg och kry som en mört och fullkomligt perforerad.
Fem minuter blir bra, tänker jag - nybörjaren - och tar av mig min T-shirt.
Det sticks. Som fan sticks det när jag lägger mig försiktigt. Milla ser på mig som om hon undrar vad i helvete jag sysslar med men hon förblir vid gott mod trots att hon inte bärs runt på. Det är ovanligt. Ge mig fem nu, Milla lilla, säger jag till det sparkande, vevande knytet bredvid mig. Smärtan av nålarna övergår till värme. Pulserande värme. Jag slappnar av. Blundar. Suckar. Kom energi! Kom!

Och energin kommer.

Den kommer i skepnaden av en blöt liten pigg, nyfiken, naken pojke. Vad gör du, Pappa?
Jag öppnar ögonen och ser honom klättra upp i sängen. Jag säger överretoriskt att jag vilar och vill vara ifred, påpekar att han är blöt och noterar att han struntar helt i vad jag säger och börjar hoppa i sängen. Milla skumpar hjälplöst. Jag skumpar på mattan - på spikarna. Jag ber honom sluta. Förklarar att Milla ju ligger på sängen men han påstår kaxigt att han vet det och självklart inte ska hoppa på henne. Jag försöker resa mig men det gör för ont att flytta kroppstyngden på mattan. Jag är väl för spänd och panikslagen. Och perforerad. Jag börjar skratta utan att förstå varför. Och Allan skrattar med mig. Milla gnyr mindre roat där hon skumpar upp och ner. Badvattnet skvätter. Studs, studs - spik, spik. Aj. Liisaa, ropar jag smått panikslagen när bilden av Allans sexton kilo rasandes över mig och tryckandes mig nedåt - mot nålarna - dyker upp i huvudet på mig.

Lisa kommer in och ser problemet. Lyfter ner Allan och flinar lite åt mig - Jag ler generöst tillbaka från mitt utsatta läge och ber om tre minuter. Hon nickar, tar Allan i handen och går. Jag slappnar av igen. Pustar ut. Tre minuter. Tre minuters djup, meditativ, avslappning. Jag vänder blicken mot Milla som turligt nog verkar ha glömt bort det studsande obehaget och blivit lugn igen. Men jag möter inte en sovande bäbis rofyllda ansikte utan en glasartad blick och det perplexa, lite fåniga uttryck vi känner igen som bajsminen. Och sen kommer gurglet, bajset, lukten och gråten.

Energin får komma en annan dag.






Läs även andra bloggares åsikter om barn, shaktimatta, spikmatta, trötthet
Intressant.se

Parförhållanden

För några jular sedan - preAllan - så hade jag och Lisa sagt högt att vi tyckte det var roligt med sällskapsspel. Och mina föräldrar hade hört detta och köpt oss ett sådant i julklapp. Lika Par Leka Bäst - ett spel för par. Jomen, det verkade väl kul tyckte vi och tog tacksamt emot det. Senare på kvällen föreslog min mamma att vi skulle prova spelet och det var väl en god idé. Vi var ju trots allt två par.
Nu är min familj inte särskilt pryd av sig. Eller; vi är det inte alls. Inga tabuer har någonsin existerat i våra samtal och det på gott och på ont. Väldigt lite generar oss. Men spelet Lika Par Leka Bäst gjorde det. Det var nog inte tänkt att spelas i par om mamma/pappa - Son/svärdotter. Jag vet faktiskt inte riktigt i vilken konstellation det är tänkt att spelas i. Men vi kämpade oss modigt igenom några turer om oralsex och analsex och annan sex (och visst fanns det annat där också men jag minns bara de rosa frågorna). Sen stängde vi lådan och la det i bokhyllan. Under nån encyklopedi med bokstäver man aldrig slår upp. Vi har inte pratat om det sedan dess.

Men så igår hittar Allan lådan och frågar; Pappa, vad är det här?
Ett vuxenspel, säger jag helt riktigt.
Jag vill prova, tycker han men jag skakar på huvudet och förklarar att det är tråkigt för honom.
Nej, det ÄR inte tråkigt, säger han med något förhöjd röst. Jag säger nej en gång till utan att egentligen veta varför och går ut i köket där Lisa står. Allan följer efter. Drar mig i benet. Typ.
Men jag vill prova och det är jätte jätte kul, säger han bedjande.
Allan, det är inget roligt för dig. Det är vuxenfrågor om parförhållanden och du har inget parförhållande.
Johooo, jag har visst parförhållande, säger Allan envist.
Nej, det har du inte, vet ju jag.
Johooo, säger han igen men låter inte helt övertygad längre och frågar Lisa: Mamma, har ni parförhållande?
Ja, det har vi, svarar hon och jag nickar bekräftande från min flank vid köksbordet. Han springer ivrigt fram till mig där jag sitter och säger upprymt som om han löst problemet.
Pappa, då kan jag låna det av er!

Och där borde det ju sluta men det gör det inte för jag tänkte vad tusan; Allt man gör är sitter på en köksstol och är trött som ett as av allt nattvakande och tråkig som en ihjälkörd steltorkad groda och man bara kör med sitt lilla negativa enkla utväg; Nej, nej, nej - alltid nej men den här gången, tänkte jag, den här gången blir det ja! Grabben dör väl inte av lite vuxenspel? Och så ändrade jag mig. För det är okej att ändra sig. Eller hur?






Läs även andra bloggares åsikter om barn, lika par leka bäst, parförhållanden
Intressant.se

The best of...

Det fanns en tid då jag skrev mycket om lustigheter som Allan råkade säga. För då var han ju där - när man håller på och lär sig och det blir fel och väldigt roligt eller kanske gulligt. Nu har han gått vidare och blivit stor. Han behärskar språket. Han äger det och experimenterar med det. förändrar det med barnslig logik. Så numera är han inte lustig ibland utan hela tiden. Det gör att jag inte kan skriva om varje gång han får mig att skratta för då skulle denna blogg bli en långdragen repris av lekande lätt. Det är inte min avsikt.

När det händer - när han säger det där barsligt kloka, underfundiga knasiga - så lovar jag mig själv att minnas det. Att skriva ner det om inte för denna blogg men för framtiden. Men mitt minne tycks kunna liknas vid en guldfisks. Jag säger allt för ofta till Lisa; Vad var det han sa igår som var så jäva roligt? Och så tänker vi. Och tänker. Och. Fan. Det har försvunnit. Ersatts av något annat kul. Men en del saker stannar.

Som när man frågar vad han har gjort på dagis och han svarar att dom har degat. Idag har vi bara degat. Och det lät ju inte så bra tills vi förstod att han menade att de lekt med trolldeg. Att dega. På samma sätt böjer han en del andra ord. Balansa, till exempel, är ett enklare sätt att beskriva att man håller balansen. Det kan också betyda att man går på lina. Man balansar helt enkelt. Inga konstigheter.

Sen finns ju alla dessa situationer där han bara kastar ur sig såna fantastiska små meningar. Som när vi häromdagen hade ätit middag och dessutom en glasspinne efter maten som han slukat med god aptit. Sen hoppar han ner från kökssoffan och smyger sig bort mot frysen. Dröjande försiktiga steg som om han på allvar trodde att vi inte såg honom. Och jag säger med ett sting ironi i rösten då min fråga är mer retorisk än frågande: Allan, vad tänker du göra nu?
Jag tänkte att vi kanske skulle ta en till glass, säger han och fingrar lite på frysens handtag. Då vi inte svarar utan bara ser på honom så lägger han till; sa Allan med sin mjuka röst.
Sin mjuka röst? I tredje person. Som för att peka på något vi kan ha missat. En ansträngning. En för tillfället mjukare röst-
Ta två, sa jag bara och såg förundrat på Lisa.

Eller en annan middag eller kamp eller middag - svårt att skjilja på ibland. Man tjatar till sig varje tugga mat och han sitter inte still en sekund och när det känns som om vi nått the point of no return slänger man ur sig - mest som ett skott från höften; Två skedar till, Allan - sen tycker jag det räcker.
Och han bara slänger ur sig med en nyans av förfäran eller kanske förvåning; TVÅ SKEDAR!?? DET VAR INTE KUL!

Och nu har jag gått runt här hemma som en Baltazar och försökt mana fram fler små episoder av det jag tidigare påstod var dagligen förekommande. Men jag kommer inte på fler. Jag vet att det finns en del sägningar uppskrivna på post-it lappar men dom lapparna hittar jag inte. Jag har glömt var jag lagt dom. Kanske börjar jag bli gammal?
Jo, det är nog så. Detta Best Of - inlägg känns lite gammalt. Som när en grupp som mätte omåttlig framgång på sextiotalet fortsäter släppa best of- album efter best of- album fast de inte hade fler en tre hittar. Det blir liksom en "best of forgotten b-sides that never mede it on record". Detta är ett sånt inlägg. Men som kompensation bjuder jag på lite bonusmaterial som delvis har med saken att göra; en uppvisning av Allans oralmotoriska framgångar. Och bakom kameran en inte så imponerad pappa som turligt nog hinner hejda sig innan han fäller sin dom.





Läs även andra bloggares åsikter om barn, tal, felsägningar, vissla
Intressant.se

Mannen på bilden

Mannen på bilden heter Pepe och är en mjuk pepparkaka. Han kommer, med namn och allt, från pressbyrån på SÖS där han hänger så lämpligt vid kassorna. Och när alla tårmida, nyblivna, lyckligt utmattade pappor letar sig ner dit efter en intensiv natt (eller dag - eller kanske både och) för att köpa sig en kaffe och lite godis till sin kvinna så möter dom Pepes glada uppsyn och tänker att; Fan, man borde ju tänkt på att köpa något till bäbisen. Det är ju ändå hennes födelsedag. Vad kostar den här pepparkakan då? Den var ju jävligt gullig... och dyr! Men man får ju inte barn varje dag så...
Så landar Pepe på toppen av berget med vingummi och bilar följt av orden; Den här också.
Och när man kommer till rummet och visar Pepe för sin lilla familj blir ju kvinnan helt till sig och den nyfödda fattar ju ingenting för som någon klok sa; dom har ju intelligens som en Mums Mums.
Detta om Pepe.

Flickan på bilden heter Milla. Hon är snart en månad gammal. En månad - det är ju ingenting. Men hon är här och hon är med. Hon bärs runt på. Hon sover och bajsar och äter och kräks. Och kissar höga bågar som tycks ha någon avancerad målsökarteknik inbyggt för när man kastar sig undan så följer strålen liksom efter. Hon ler sparsamt men ibland spricker hon upp i något experterna kallar en muskelreflex. Eller nåt. Jag tror att hon faktiskt ler för en gång kom leendet som ett svar på en skrattattack som Allan fastnat i. Som att hon log åt hans glädje. Milla.
Jag har för mig att vi hade massa trix för oss med Allan när han var liten. En plan liksom. Om han gråter så så gör vi så. Om han låter på det här viset ska vi göra på det där viset. Som om vi hade koll. Och kanske var det, så här i efterhand, jobbigt att alltid söka svar.
Nu har vi ingen plan. Man är för trött liksom. Sover hon för hon sova hur länge hon vill. Bajsar hon byter vi. Kräks hon torkar vi upp. Gråter hon tar vi upp och funkar inte det får hon amma. Det känns väldigt lätt allting för vi gör det inte krångligt. Än. Det bara pågår. Det bara blir som det blir och fokus riktas åt andra håll. Åt tre och ett halvt-åringen.
Och sen var det det här med Mums Mums.






Läs även andra bloggares åsikter om barn, gosedur, pepe, namn, mums mums
Intressant.se

En Karlsson som KAN röra sig själv.

Allan hade, tillsammans med sin farfar och farmor, skrivit en lista innan jul. En önskelista till tomten. På listan kunde man bland annat läsa: "En Karlsson på taket som kan röra sig själv" och "En liten Farfar som jag alltid kan ha med mig i fickan".

En liten Farfar...

Han fick en Karlsson. Men den kunde inte röra sig själv. Allan såg lite besviken ut och sa så; den har Karlssonen kan inte röra sig själv. Och det var ju mycket insiktsfullt av honom för den enda Karlsson som hittats var av tyg och vadd och helt omekanisk. Allan var lite nedstämd av detta faktum i någon minut eller två tills Karlsson ändå visade sig vara någon att leka med.

Men så en kväll så gick jag in till Allan när han sov. Bara för att se till honom lite. Kanske smeka honom i håret. Men när jag entrade rummet blev jag så slagen av synen att jag stannade upp i steget och skrek till av förfäran (vilket är en liten överdrift). Men ändå:



Det kanske inte är så tydligt. Bilden är tagen med telefonen och blev dåligt exponerad i mörkret men sanningen är den att den lille propellerfarbrorn Karlsson står upp i sängen på sina små vaddfötter. Jag lämnade honom inte så. Det är jag tämligen säker på. Jag lämnade honom liggandes på kudden. Han har ställs sig själv. Kanske tagit en liten flygtur - vad vet jag? Kanske uttalat en nedslående sarkasm över vadsomhelst. Leendet - flinet - det är ju alltid där. Fastsytt. Men det var det som övertygade mig ändå. Det fanns något mer där innanför. En glimt. Och fast Lisa säger att hon mycket möjligt kunnat rest upp honom när hon tittat till Allan tidigare eller att det ju kvarstår den möjligheten att Allan själv ställt honom upp. Vadå? I sömnen, eller? Det är inte Allans stajl, tänker jag.

Nej, den här Karlssonen kan flyga av sig själv.

Men så tänker jag att jag nog ska hålla tyst om det. Ta det lite lugnt liksom. För vad händer om det här kommer ut? Om pressen får nys om att en liten flygande farbror - eller barn - eller nån slags hybrid - är kompis med Allan? Vad för slags liv skulle Allan få då? Han skulle bli känd som pojken som var kompis med Karlsson. Nej, får bara inte hända, sa jag och så tummade vi på det. Jaa, det gjorde vi!




Läs även andra bloggares åsikter om barn, Karlssson på taket, julklappar
Intressant.se