tisdag 7 september 2010

Flickan vid sjön

Milla vaknade, febrig och het och snorig. Och jag skyndade in till henne och kröp nära. Jag tänkte att hon inte fick väcka Allan och att hon skulle somna om och att jag för en gångs skull skulle göra det själv. Utan mamma och tutte och mammighet. Min faderliga ömhet fick räcka till. Det var dags nu. Att räcka till.

Jag klappade henne på den varma, silkeslena magen och la min svala panna mot hennes. Det pös till. Hon rullade upp på min arm men fann inte ron. Jag började nynna tyst in i hennes huvud och plötsligt stod det klart för mig vad som krävdes. Det var så tydligt. Lika tydligt som en myra i en lupp. Lika klart som korvspad. Milla behövde höra melodin som den lilla människoflickan vid vattnet i slutet på Djungelboken nynnar. Då och endast då skulle hon kunna somna. Det var vad som fattades Milla i denna stund och jag vet inte varför jag visste det men det gjorde jag. Kanske var det en tvångstanke, kanske något slags halleluljamoment. Men det var så.

Lika snabbt som lösningen uppenbarade sig - lika snabbt föll den. Jag kunde inte komma på hur låten gick. Kunde inte frammana melodin. Jag kunde den - absolut. Men just nu, när den behövdes så innerligt - då var den inte närvarande. Den fanns där på tungspetsen men det verkade också vara så långt den hade lust att komma.

Jag blajnynnade medan jag tänkte och letade bland alla tongångar som arkiverats inom mig. Försökte sätta ihop några toner som jag trodde på - men det blev inte rätt. Jag vävde in några kända stycken i min nynning - Vem kan segla, Ett stort och farligt troll, Vyssan lull och några Cornelislåtar - för det att dom kom som ett rinnande vatten och jag slapp tänka. Så att jag kunde tänka på annat. Så att jag kunde blunda och försöka se när Ballou och Baghera viker undan vegetationen och kikar mot den lilla sjön och flickan. Hur Mowglii är som förtrollad av hennes sång. Och hur de båda djurvännerna lite motvilligt resonerar fram att det är det bästa för Mowglii - människobyn. Hur de låter honom försvinna. Men hur låter det. Fan!

Jag ledde mitt nynnande in på ett friare spår. Drog det åt visa. Försökte träffa toner som skulle leda mig framåt. Som skulle leda mig dit och rätt. Jag kunde ju låten. Men herregud; jag kan den.
Jag lovar, lovade jag mig själv och himlade med ögonen. Hur svårt ska det vara?

Milla gnydde lite men hon låg still mot min arm och då plötsligt kom det till mig. Utan förvarning. Utan förklaring till var den varit eller varför den kom.

Nana nana nananana
nana nana nanana naaa

Nana nana nananana
nana nana naaa naaa

Jag öppnade förnöjt mina ögon och såg att Milla somnat. Så klart. Ibland är det så lätt.





Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Intressant.se

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar