Musiken har klivit ut ur mitt liv. Det låter kanske lite väl dramatiskt och det är det också. Jag lyssnar och njuter och nynnar och sjunger men oftast när jag sätter på en platta är Allan direkt där och byter till "Här dansar Herr Gurka både vals och mazurka". Inget ont om den låten - det är onekligen en svängig bit - men den versionen vi lyckas hitta på Spotify är aningen själlös. Och sen är det ju kanske mitt fel att jag lärt upp Allan i datorkunskap att han i stort sätt är självgående på nätet och i våra mer frekvent använda program - att han klarar av att stänga av "vuxenmusiken" och sätta igång sin egen lilla playlist. Men Allans datorvanor hade jag tänkt avhandla i ett annat inlägg. Det här skulle handla om något annat. Nämligen;
Jag har precis lämnat av Allan hos mina föräldrar - lämnat honom med ett sting av dåligt samvete för det är ju nyår och han får inte vara med. Men nu är jag ute i snöyran och skakar det av mig. Jag stoppar en lur i höger öra. En i vänster. Trycker på play. Nåt lugnt går igång. Nicolai Dunger skulle jag tippa. Snudd på andligt. Och små snöflingor yr omkring mig.
Först när jag går ner för trappan mot tunnelbanans plattform känner jag det. Det där som musik i lurar kan göra med en. När det blir som ett soundtrack som sätter stämningen till bilden och karaktärerna. Beastie Boys "So wat'cha want" börjar och något händer med stegen. De blir tyngre, gången mer rytmisk, blicken - livsfarlig. Jag gungar ner på plattformen som om jag var fullkomligt oövervinnerlig. Möter folks blickar och håller kvar. Huvudet börjar gunga upp och ner. Kanske smiter en liten fras ut ur mina läppar - in my head I just wanna take em down.
Tåget kommer. Jag stiger på. Jag äger. Jag inser att jag inte kan texten utan bara minns den med den låtsasengelska jag kunde när jag var fjorton. Skitsamma. Jag sitter. Ser på folk. De beter sig precis som det låter. Eller ser jag bara vad jag vill se. När vi närmar oss Slussen går Search and Destroy igång som om stämningen är menad att manas på. Nu är jag inte bara cool. Nu är jag även livsfarlig. Folkmassan delar sig enbart av min uppenbarelse. Jag tänker att; jag kanske inte ser så där bitig ut - så där stark och tung - utan snarare som en sån där liten envis jävel som inte ger sig för än striden är över. Som reser sig och försätter slåss trots att det sitter en yxa i huvudet liksom.
Och kläderna sitter helt perfekt. Jag känner mig så snygg. så fulländad. Rocken flänger och fångas av vinden. Kängorna gör självsäkra avtryck i snön. Jag klampar in på Konsum. Skjutdörrarna slängs upp - inte för att dom är programmerade att göra så när någon närmar sig utan för att jag närmar mig. Jag. Children of the revelution. Uff... DA DA DADA DA DA DA DA DA DA DADA DA DADA. Jag glider in i affären. Grabbar tag i en mandarin. Bollar den lite i handen innan jag slänger den rakt i nyllet på en butiksanställd och säger; Du... var är blöjorna?
Han pekar med ett darrande finger.
Jag rör mig likt en oemotståndlig man från en kalsongreklam. Jag stannar vid Librohyllan. Plockar på mig ett paket med Up & Go XL. Och stjärtlappar. Känner hur jag sakta men säkert tas ner på jorden igen. Hälsar på en pappa från dagis och önskar gott nytt. Plockar på mig frukostflingor med chokladsmak och hittar Astrid Lindgrens matinéer billigt i DVD hyllan. Och känner hur pulsen går upp lite över fyndet. Och när T-Rex ersätts av en version av Jag ritar som jag vill blir soundtracket till filmen om mig mer trovärdigt. För jag är ju Pappa Kalle nu. Vare sig jag vill eller inte. Och jag vill.
Och med detta sagt önskar jag ett gott nytt år och hoppas att vi följs åt och frodas även under 2010.
Läs även andra bloggares åsikter om barn, musik, soundtrack, självsäkerhet
Intressant.se
torsdag 31 december 2009
måndag 28 december 2009
En pust i natten
Pappa, kom och lägg dig hos mig, hördes en tårfylld, liten röst säga i mörkret. Det hade hänt igen. Han ville ha mig - precis som den där gången för några månader sen. Och en enda gång i månaden kanske inte är någon seger direkt men många bäckar små gör en liten å. Vid några tillfällen under de senaste veckorna har jag lagt mig hos honom trots motstånd. För att Lisa ammar och det inte finns något alternativ. Han har motvilligt accepterat och makat plats. Nu bad han om mig - ville ha min tröst - och jag satte mig spikrak upp och nästan skuttade ner i hans lilla bädd. Mina fötter stack ut vid sänggaveln.
Det var trångt för förutom Allan rymmer den lilla sängen Pippi Långstrump, Karlsson på Taket, en stor clown som heter Beppo, en duva som heter Papegojan och en katt som heter Katten. Och så här i juletid sover även en tomte bland lakanen - en tomte som är gjord av hårdplast och som kan göra lite ont om man lägger sig rakt på. Men det gjorde jag inte. Allan kom riktigt nära och körde in sin hand under min nacke, som han alltid gör. Våra pannor möttes och våra nästippar gnuggades och så la han av en lycklig helt underbar liten suck och satan i gatan vilken fruktansvärd stank som letade sig upp genom mina näsborrar.
Fy sjutton. Hans andedräkt var av en sort som hör hemma i helvetet. Jag ville rygga tillbaka och kasta mig ner under sängen. Ta skydd. Men jag kunde inte. för att han sov, var så tillfreds och för att han accepterade och till och med tycktes uppskatta mig som nattligt tröst. Det hade jag ju drömt om. Inte kan väl lite dålig andedräkt... han andades igen... JÄVLAR!
Jag låg kvar och höll andan. Väntade tills jag antog att faran var över. Tog ett andetag med munnen. Det verkade fungera. Jag synkade våra andetag så att min inandning aldrig mötte hans utandning. Det gick men det krävde för mycket koncentration för att kunna somna i. Till slut vände han sig bort och sa något i sömnen. Jämrade sig och vände mig ryggen. Jag slappnade av. Låg så en stund och kliade honom på ryggen. Tänkte att man ju ändå är bra lycklig.
Läs även andra bloggares åsikter om barn, andedräkt, sömn
Intressant.se
Det var trångt för förutom Allan rymmer den lilla sängen Pippi Långstrump, Karlsson på Taket, en stor clown som heter Beppo, en duva som heter Papegojan och en katt som heter Katten. Och så här i juletid sover även en tomte bland lakanen - en tomte som är gjord av hårdplast och som kan göra lite ont om man lägger sig rakt på. Men det gjorde jag inte. Allan kom riktigt nära och körde in sin hand under min nacke, som han alltid gör. Våra pannor möttes och våra nästippar gnuggades och så la han av en lycklig helt underbar liten suck och satan i gatan vilken fruktansvärd stank som letade sig upp genom mina näsborrar.
Fy sjutton. Hans andedräkt var av en sort som hör hemma i helvetet. Jag ville rygga tillbaka och kasta mig ner under sängen. Ta skydd. Men jag kunde inte. för att han sov, var så tillfreds och för att han accepterade och till och med tycktes uppskatta mig som nattligt tröst. Det hade jag ju drömt om. Inte kan väl lite dålig andedräkt... han andades igen... JÄVLAR!
Jag låg kvar och höll andan. Väntade tills jag antog att faran var över. Tog ett andetag med munnen. Det verkade fungera. Jag synkade våra andetag så att min inandning aldrig mötte hans utandning. Det gick men det krävde för mycket koncentration för att kunna somna i. Till slut vände han sig bort och sa något i sömnen. Jämrade sig och vände mig ryggen. Jag slappnade av. Låg så en stund och kliade honom på ryggen. Tänkte att man ju ändå är bra lycklig.
Läs även andra bloggares åsikter om barn, andedräkt, sömn
Intressant.se
torsdag 24 december 2009
Julrim
Idag har jag helt försummat min blogg
Och nu sitter jag här och skäms med en grogg
För dagen här gått åt att rimma och rimma
och jag är helt uppslukad i en tät rimdimma
Det är som en hang up som aldrig släpper lös
Eller så är jag kanske lite väl ambitiös
Och på stan har jag varit och shoppat jul
och stressat och flängt - det var inget kul
Men jag fann vad jag sökte och nu är jag pank
Alltså man borde ju råna en bank
Och imorgon är dopparedan
Nej, klockan är över tolv, för fan
Julaftonen är redan helt över mig
och med den tanken kanske friden infinner sig
Och snart kommer väl tomten in här med ett tjut
när han snubblar på alla fällor som Allan lagt ut
små bilar som rullar på hjul av plast
som ska föra fram sin skäggiga last
rakt in i ett minfält av legobitar
som perforerar tomtefoten med sina små nitar
och när han där sitter fast i allt leksaksstrul
ska Allan hoppa fram och ropa; God jul!
För han ville se tomten- han är så nyfiken
kan tro att han kanske blir besviken
när han vaknar i ottan utan skäggig gubbe
men med kompenserande paket vid granens stubbe
Jag stämplar ut i denna sena timma
God jul allesammans - Nu slutar jag rimma.
Läs även andra bloggares åsikter om julrim
Intressant.se
Och nu sitter jag här och skäms med en grogg
För dagen här gått åt att rimma och rimma
och jag är helt uppslukad i en tät rimdimma
Det är som en hang up som aldrig släpper lös
Eller så är jag kanske lite väl ambitiös
Och på stan har jag varit och shoppat jul
och stressat och flängt - det var inget kul
Men jag fann vad jag sökte och nu är jag pank
Alltså man borde ju råna en bank
Och imorgon är dopparedan
Nej, klockan är över tolv, för fan
Julaftonen är redan helt över mig
och med den tanken kanske friden infinner sig
Och snart kommer väl tomten in här med ett tjut
när han snubblar på alla fällor som Allan lagt ut
små bilar som rullar på hjul av plast
som ska föra fram sin skäggiga last
rakt in i ett minfält av legobitar
som perforerar tomtefoten med sina små nitar
och när han där sitter fast i allt leksaksstrul
ska Allan hoppa fram och ropa; God jul!
För han ville se tomten- han är så nyfiken
kan tro att han kanske blir besviken
när han vaknar i ottan utan skäggig gubbe
men med kompenserande paket vid granens stubbe
Jag stämplar ut i denna sena timma
God jul allesammans - Nu slutar jag rimma.
Läs även andra bloggares åsikter om julrim
Intressant.se
tisdag 22 december 2009
Om toapapper
Igår kväll stod vi i köket och grämde oss - jag och Lisa. Vi grämde oss och jämförde oss med andra föräldrar som ju verkade så mycket bättre. Vi kände att vi - i jämförelse med ett visst par som här lämnas anonyma - var rent utsagt pubertala. Fast det vet vi inte, sa jag. Det är bara vad vi tror. Lisa skakade tvärsäkert på huvudet och sa att jag hade fel. Att dom alltid satt stilla som en ljuv liten perfekt familj när de åt (aldrig framför teven) och att de alltid hjälpte varandra och aldrig tjafsade om skitsaker och hon radade upp en rad slagkraftiga exempel också - saker hon hon sett med egna ögon och påstod sig kunna styrka- och sen avslutade hon med att säga att de säkert alltid hade toapapper hemma och aldrig behövde torka sig i röven med Melitta-filter.
Vad sa hon? Jag kastade en snabb blick in på toalettrullehållaren som gapade tom. Melitta-filter? Jag tänkte att jag mycket väl kan hört fel men gick ändå igång. Eller Bibelsidor. Jag har torkat mig med Bibeln en gång, skröt jag. Hemma hos en polare i Råcksta. Jag var dålig i magen och pappret var slut så vi gick igenom hans bibliotek och valde mellan lagboken eller Bibeln. Då han ändå pluggade juridik men ingen av oss var särskilt religiös så var det självklart. Och så har den ju så tunna Lambilika sidor - Bibeln.
Vi skrattade gott åt detta innan vi båda tystnade tvärt. För vi insåg att vi ju hade missat poängen. Det var ju oss det var fel på. Inte dom. Det var ju just den misären jag nu mös av som vi skulle undvika. Det är ju bra att det alltid finns toapapper till hands. Eller? Är det det viktigaste?
Men vi vet ju inte, sa jag tafatt i ett sista försök att verka vuxen, kanske står dom där och syndar med de heliga sidorna just nu. Lång tveksam tystnad. Imorgon är det jag som går och köper toapapper.
Ja, herregud. Och snart är det jul.
Läs även andra bloggares åsikter om barn, familjer, toapapper, bibeln
Intressant
Vad sa hon? Jag kastade en snabb blick in på toalettrullehållaren som gapade tom. Melitta-filter? Jag tänkte att jag mycket väl kan hört fel men gick ändå igång. Eller Bibelsidor. Jag har torkat mig med Bibeln en gång, skröt jag. Hemma hos en polare i Råcksta. Jag var dålig i magen och pappret var slut så vi gick igenom hans bibliotek och valde mellan lagboken eller Bibeln. Då han ändå pluggade juridik men ingen av oss var särskilt religiös så var det självklart. Och så har den ju så tunna Lambilika sidor - Bibeln.
Vi skrattade gott åt detta innan vi båda tystnade tvärt. För vi insåg att vi ju hade missat poängen. Det var ju oss det var fel på. Inte dom. Det var ju just den misären jag nu mös av som vi skulle undvika. Det är ju bra att det alltid finns toapapper till hands. Eller? Är det det viktigaste?
Men vi vet ju inte, sa jag tafatt i ett sista försök att verka vuxen, kanske står dom där och syndar med de heliga sidorna just nu. Lång tveksam tystnad. Imorgon är det jag som går och köper toapapper.
Ja, herregud. Och snart är det jul.
Läs även andra bloggares åsikter om barn, familjer, toapapper, bibeln
Intressant
måndag 21 december 2009
Baby Boom
Min bästa kompis My var den första att få barn i mitt "gäng". Det var stort. Och märkligt. Och jag tänkte att även jag var väldigt redo då men tyvärr hade jag ingen att skaffa barn med. Jag bodde under denna tid ihop med en killkompis i en liten enrummare och var väl inte "där än". Inte enligt mallen - familjemallen. Men i sinnet var jag trött på buslivet och åtrådde lite struktur och kärlek förstås.
Någon vecka senare träffade jag Lisa. Efter två månader flyttade jag hem till henne. Efter tio månader var hon gravid. Och sen kom Allan. Då hade ytterligare ett par i vårt gäng fött barn och flera var på gång.
Och sen har det fötts och fötts och däremellan har det väl pippats och sen fötts igen och sist ut var då vår tös.
Nu har jag räknat lite. Om jag idag skulle samla ihop de sex personer som står mig närmast och bjuda till en middag. En enkel, trevlig middag utan klädkod eller tvång. Bara så där. Vi hittar på något - kom hit och ta med varandra. Ni vet - ett anspråkslöst samtal vid femtiden på väg hem från jobbet; Vill ni komma och käka lite? Som back in the days. Bara fem år sen.
Skulle jag göra det, ringa de sex - då skulle gästlistan landa på 22 personer. Tio av dessa skulle vara barn. Tio barn! Det är ett barnkalas det. Och om man skulle få för sig att låta tiden bli över åtta och kanske stanna kvar på en kaffe och en liten stark söt sak - och slappna av lite när barnen sover... men var ska dom sova? Hur stuvar man undan tio barn i ålderspannet fem år- nyfödd i en tvåa på söder?
Jag minns att jag somnade på två ihopsatta stolar med en bordsduk som filt på en restaurang på Mallorca när jag var liten. Det var Nyårsafton och det var magiskt. Ett av mina bättre minnen faktiskt. Så det går ju. Allt är möjligt. Men vi har inte tjugo stolar att sätta ihop till små sängar och absolut inte tio bordsdukar. Nyår nalkas dock...
Så vad tusan gör man nu av det? Hyr en lokal?
Läs även andra bloggares åsikter om barn, fest, minnen, nostalgi
Intressant.se
Någon vecka senare träffade jag Lisa. Efter två månader flyttade jag hem till henne. Efter tio månader var hon gravid. Och sen kom Allan. Då hade ytterligare ett par i vårt gäng fött barn och flera var på gång.
Och sen har det fötts och fötts och däremellan har det väl pippats och sen fötts igen och sist ut var då vår tös.
Nu har jag räknat lite. Om jag idag skulle samla ihop de sex personer som står mig närmast och bjuda till en middag. En enkel, trevlig middag utan klädkod eller tvång. Bara så där. Vi hittar på något - kom hit och ta med varandra. Ni vet - ett anspråkslöst samtal vid femtiden på väg hem från jobbet; Vill ni komma och käka lite? Som back in the days. Bara fem år sen.
Skulle jag göra det, ringa de sex - då skulle gästlistan landa på 22 personer. Tio av dessa skulle vara barn. Tio barn! Det är ett barnkalas det. Och om man skulle få för sig att låta tiden bli över åtta och kanske stanna kvar på en kaffe och en liten stark söt sak - och slappna av lite när barnen sover... men var ska dom sova? Hur stuvar man undan tio barn i ålderspannet fem år- nyfödd i en tvåa på söder?
Jag minns att jag somnade på två ihopsatta stolar med en bordsduk som filt på en restaurang på Mallorca när jag var liten. Det var Nyårsafton och det var magiskt. Ett av mina bättre minnen faktiskt. Så det går ju. Allt är möjligt. Men vi har inte tjugo stolar att sätta ihop till små sängar och absolut inte tio bordsdukar. Nyår nalkas dock...
Så vad tusan gör man nu av det? Hyr en lokal?
Läs även andra bloggares åsikter om barn, fest, minnen, nostalgi
Intressant.se
fredag 18 december 2009
Jag och blommor
Vissa har gröna fingrar. Jag har inte det. Mina fingrar är torra, lite eksemdrabbade och rödflammiga. Dessutom har dom ju sitt speciella rörelsemönster som vi ju känner till vid det här laget. Så mina fingrar har mycket spännande för sig - utan tvekan - men gröna är de inte. Min mamma har gröna fingrar. Det har jag fattat först nu. Hon har fan levande ormbunkar hemma från mitten av åttiotalet - som mår toppen och frodas. Nu förstår jag att det är stort att hålla en växt vid liv så länge.
Mamma såg dessutom till att jag växte upp i en blomsterprakt där vi bodde i Spanien. Fantastiska rosenbuskar, bouganvillas i allsköns kolörer, hibiskusar och en buske med nån liten blå blomma i och så en dvärjpalm tror jag och ja - hon får väl fylla på och rätta mig i kommentarerna. Det är hög tid att du höjer rösten nu mamma för jag vet att du läser.
Nu förstår jag vilket jobb det måste varit att hålla det där paradiset prunkande. Då hade jag annat i tankarna. Men så är det väl med tonåringar.
Jag och blommor funkar inte. Jag vet inte varför. Men många är de exempel på blommord som jag är skyldig till. Jag har beskrivit ett av morden tidigare. Och innan dess har många blommor fallit döda vid mina fötter. Min flickvän är nog betydligt mer blomvän än jag. Eller så är det det att man tror det om henne för att hon är tjej och att det är något han bara förväntas kunna. Hon har lyckats hålla en del gröna växter vid liv, absolut. Och lite annat också. Hon ser till att vi har luft att andas här hemma. Jo, hon är bra.
Men på en punkt misslyckades vi båda. Blomlådan. Vi ville ha en blomlåda för att det kändes rätt bara. För att jag tycker att det är lite roligt att flörta med normen. Som att tycka om På Spåret, dricka kaffe klockan elva och odla röda växter i en låda utanför fönstret. Så fick vi en låda av blomguden - min mamma. Den kom fylld med blommor som dog fort och effektivt. En höst kom och vid provade den tåliga ljungen. Inte heller den finns med oss mer. Vi bekymrade oss. Den galna grannen under hade en blomlåda också. Det är bara vi och han som för lådor ser man om man står utanför och tittar upp på fasaden. Men i hans blommar det. Och vår har alltjämt stått tom. Men så en dag kom hon över igen - Mamma - med en påse vackra klarröda blommor. Vi förklarade att det inte var någon idé. Vi och blommor och så vidare men hon stod på sig och sa att den här gången skulle det gå. Vi kunde inte misslyckas.
Mycket riktigt. Blommorna överlevde sommarvärmen i gassande solsken och totalt söderläge. Blommorna överlevde hösten och regnen och stormarna. Och nu, när till och med grannens blommor fått gett vika, står våra lika klarröda som alltid, ståndaktigt stolta mot himlen.
De är fantastiska - plastblommorna.
Läs även andra bloggares åsikter om blommor, väder, gröna fingrar
Intressant.se
Mamma såg dessutom till att jag växte upp i en blomsterprakt där vi bodde i Spanien. Fantastiska rosenbuskar, bouganvillas i allsköns kolörer, hibiskusar och en buske med nån liten blå blomma i och så en dvärjpalm tror jag och ja - hon får väl fylla på och rätta mig i kommentarerna. Det är hög tid att du höjer rösten nu mamma för jag vet att du läser.
Nu förstår jag vilket jobb det måste varit att hålla det där paradiset prunkande. Då hade jag annat i tankarna. Men så är det väl med tonåringar.
Jag och blommor funkar inte. Jag vet inte varför. Men många är de exempel på blommord som jag är skyldig till. Jag har beskrivit ett av morden tidigare. Och innan dess har många blommor fallit döda vid mina fötter. Min flickvän är nog betydligt mer blomvän än jag. Eller så är det det att man tror det om henne för att hon är tjej och att det är något han bara förväntas kunna. Hon har lyckats hålla en del gröna växter vid liv, absolut. Och lite annat också. Hon ser till att vi har luft att andas här hemma. Jo, hon är bra.
Men på en punkt misslyckades vi båda. Blomlådan. Vi ville ha en blomlåda för att det kändes rätt bara. För att jag tycker att det är lite roligt att flörta med normen. Som att tycka om På Spåret, dricka kaffe klockan elva och odla röda växter i en låda utanför fönstret. Så fick vi en låda av blomguden - min mamma. Den kom fylld med blommor som dog fort och effektivt. En höst kom och vid provade den tåliga ljungen. Inte heller den finns med oss mer. Vi bekymrade oss. Den galna grannen under hade en blomlåda också. Det är bara vi och han som för lådor ser man om man står utanför och tittar upp på fasaden. Men i hans blommar det. Och vår har alltjämt stått tom. Men så en dag kom hon över igen - Mamma - med en påse vackra klarröda blommor. Vi förklarade att det inte var någon idé. Vi och blommor och så vidare men hon stod på sig och sa att den här gången skulle det gå. Vi kunde inte misslyckas.
Mycket riktigt. Blommorna överlevde sommarvärmen i gassande solsken och totalt söderläge. Blommorna överlevde hösten och regnen och stormarna. Och nu, när till och med grannens blommor fått gett vika, står våra lika klarröda som alltid, ståndaktigt stolta mot himlen.
De är fantastiska - plastblommorna.
Läs även andra bloggares åsikter om blommor, väder, gröna fingrar
Intressant.se
torsdag 17 december 2009
Pulkan
Jag är så väldigt bra klädd och småspringer i snöyran dragandes på Allan i en pulka längst de sandade trottoarerna. Det glider rätt så bra men ibland springer vi över en kal fläck och då skapas ett öronbedövande ljud - ett krashande Jag har hämtat från dagis tidigare än vanligt men det hann ändå bli mörkt. Jävla land egentligen? Som är helt kolsvart vid tre.
Jag kastar blickar bak på Allan då och då. För att se om han är kvar och inte ramlat av. Han är kvar och han skrattar förtjust åt den skumpiga färden. Jag fylls också av förväntan för det är ju kul att åka pulka. Det tycker även jag. Så tänker jag och ler och ökar takten ytterligare. Han ropar genom vinden och bruset; Är vi framme vid backen snart? Och jag påstår att vi är det.
Jag är så väldigt bra klädd för jag hatar att frysa. Men kanske tog jag i lite idag, tänker jag där jag springer dragandes på min pulka och mitt sexton kilo tunga barn över det strävsandade underlaget. Kanske behövde jag inte både strumpor, raggsockor och tunga vinterboots som påstås stänga ute trettiofem minusgrader. Och sen långkalsonger, jeans och vattentäta vindbyxor. Och den något absurda kombinationen; T-shirt, tröja, stickad skitvarm tröja, fleecetröja och vindjacka! Och så en sån där fodrad öronlappsmössa med tofsar.
Väl framme vid backen var jag genomvåt och ville klä av mig allt men något sa mig att det hade slutat illa så jag lät bli. Vi stod vid backens rand och jag frågar om han vill åka själv eller om vi ska göra det tillsammans och han vill tillsammans vilket glädjer mig. Jag hoppar i med alla mina kläder och fyller upp hela pulkan. Allan får uppenbart inte plats bland allt vindtyg. Jag försöker ändå sätta honom i mitt knä men han vill inte. Pappa jag är kissnödig, säger han och ställer sig med benen i kors.
Allan är så väldigt bra klädd för att jag hatar att frysa. Så nu när vi har gått iväg lite för att kissa en gubbe i snön inser jag att det kommer att bli lite besvärligt. Men alternativet; att dra hem honom igen innan han kissar på sig utan att ens ha testat backen kändes för trist. Så jag tar av honom jackan och vantarna. Han säger att han fryser omedelbart och jag försöker lugna med att det ska gå fort. Men det går inte fort. Jag vill ju inte klä av honom naken i snön men termobyxorna i kombination med långkalsonger och vanliga kalsonger blir så pylsigt och mycket att det hela stannar som ett tjockt korvskinn redan på halva låret. Jag får lite panik. Jag tänker att kyla gör att man börjar kissa vare sig man vill eller inte. Jag tänker att vetskapen om närheten till att snart få kissa gör det svårare att hålla tätt. Jag minns mig själv den där berusade natten för många år sedan när jag blev tvungen att hoppa av tunnelbanan hemåt redan vid Gullmarsplan för att jag jag är så kissnödig att det inte gick längre. Och trots att jag kommer att få vänta säkert en timme på nästa anknytning så springer jag upp för rulltrappan och ut genom spärrarna. Och jag tror att det ska gå för jag vet att det står en pissoar inte långt därifrån. Jag springer och jag ser den som en hägring när jag rundar hörnet. Jag närmar mig och jag kniper igen. Jag närmar mig mera och min kropp slappnar av och drömmer om friheten. Snart snart är mardrömmen över och min penis planerar tömning inom T minus ten, nine, eight, seven, six. Jag är framme. Five. Hurra. Four. Jag tar tag i handtaget. Three. Jag böjer ner det. Two. Det är låst. One. Take off. Och det går inte att stoppa. Min kropp var på tok för inställd på att det var dags att det bara inte går.
Detta kan vara ett sånt tillfälle, tänker jag och känner stressen. Pinkar han nu så pinkar han rakt ner i alla kläderna och då får vi springa hem fort och de blir is och förkylningar. Jag lyfter upp honom. Alla mina kläder och alla hans kläder gör det enormt svårt men jag lyfter och håller och ropar; Så, kissa nu Allan!!! Kissa! Och han: Nej, pappa det går inte! Det är för kallt om snoppen. Snoppen fryser!
Nej, för i helvete (så kan jag mycket väl uttryckt det) Kissa bara. Det är jättekul. Det blir gult i snön!
Han; Nej, det är inte jätte, jättekul. Jag vill kissa hemma!
Jag; Hade du bara kissat när jag sa till först hade det ju varit klart nu. Går vi hem kan vi ju inte leka och åka pulka och det är ju så trist.
Jag kan leka lite först och sen kissa, påstår han och jag ger upp. Må det bära eller brista.
Så sitter han äntligen körklar i pulkan på kullens topp, okissad men inställd på att hålla sig. Jag får lov att lite på det och säger; Okej, nu puttar jag?
Neej, jag vill inte åka. Det är läskigt, säger han och jag låtsas inte höra och puttar ändå.
Så fruktansvärt. Förlåt mig. Men jag visste att han skulle gilla det om han bara fick chansen att uppleva det. Jag sprang med pulkan ner och följde färden kusligt nära en basketkorgsstolpe. Jag satte mig på huk framför honom när det var över. Han såg sammanbitet på mig en kort stund. Sen brast han ut i ett gapflabb och sa; IGEN!
Han åkte tre gånger innan kissnödigheten tog över. Varje åk riktade jag honom bort från basketkorgsstolpen och ändå var han nära den gång på gång. Jag förklarade att han kunde styra lite genom att luta sig och kanske var det just det han gjorde fast åt fel håll. Vid fjärde åket ville han inte sätta sig i pulkan utan sprang istället ner för backen. Sprang hemåt. Jag såg mig omkring, såg alla vuxna som vuxet lät sina barn åka. Jag satte min klumpigt i pulkan och tog fart. Jag susade ner för backen, det pirrade i magen. Jag styrde skickligt och rakt. In i stolpen.
Summa summarum: Allan undvek stolpen alla gånger. Jag körde in i den direkt. Allan höll sig faktiskt hela vägen hem till en kompis som bodde i närheten och jag kissade på mig på Gullmarsplan. Din treåring har alltid rätt. Din trettioåring är en klant.
Slut.
Läs även andra bloggares åsikter om barn, pulka, kissnödighet, vinterkläder
Intressant.se
Jag kastar blickar bak på Allan då och då. För att se om han är kvar och inte ramlat av. Han är kvar och han skrattar förtjust åt den skumpiga färden. Jag fylls också av förväntan för det är ju kul att åka pulka. Det tycker även jag. Så tänker jag och ler och ökar takten ytterligare. Han ropar genom vinden och bruset; Är vi framme vid backen snart? Och jag påstår att vi är det.
Jag är så väldigt bra klädd för jag hatar att frysa. Men kanske tog jag i lite idag, tänker jag där jag springer dragandes på min pulka och mitt sexton kilo tunga barn över det strävsandade underlaget. Kanske behövde jag inte både strumpor, raggsockor och tunga vinterboots som påstås stänga ute trettiofem minusgrader. Och sen långkalsonger, jeans och vattentäta vindbyxor. Och den något absurda kombinationen; T-shirt, tröja, stickad skitvarm tröja, fleecetröja och vindjacka! Och så en sån där fodrad öronlappsmössa med tofsar.
Väl framme vid backen var jag genomvåt och ville klä av mig allt men något sa mig att det hade slutat illa så jag lät bli. Vi stod vid backens rand och jag frågar om han vill åka själv eller om vi ska göra det tillsammans och han vill tillsammans vilket glädjer mig. Jag hoppar i med alla mina kläder och fyller upp hela pulkan. Allan får uppenbart inte plats bland allt vindtyg. Jag försöker ändå sätta honom i mitt knä men han vill inte. Pappa jag är kissnödig, säger han och ställer sig med benen i kors.
Allan är så väldigt bra klädd för att jag hatar att frysa. Så nu när vi har gått iväg lite för att kissa en gubbe i snön inser jag att det kommer att bli lite besvärligt. Men alternativet; att dra hem honom igen innan han kissar på sig utan att ens ha testat backen kändes för trist. Så jag tar av honom jackan och vantarna. Han säger att han fryser omedelbart och jag försöker lugna med att det ska gå fort. Men det går inte fort. Jag vill ju inte klä av honom naken i snön men termobyxorna i kombination med långkalsonger och vanliga kalsonger blir så pylsigt och mycket att det hela stannar som ett tjockt korvskinn redan på halva låret. Jag får lite panik. Jag tänker att kyla gör att man börjar kissa vare sig man vill eller inte. Jag tänker att vetskapen om närheten till att snart få kissa gör det svårare att hålla tätt. Jag minns mig själv den där berusade natten för många år sedan när jag blev tvungen att hoppa av tunnelbanan hemåt redan vid Gullmarsplan för att jag jag är så kissnödig att det inte gick längre. Och trots att jag kommer att få vänta säkert en timme på nästa anknytning så springer jag upp för rulltrappan och ut genom spärrarna. Och jag tror att det ska gå för jag vet att det står en pissoar inte långt därifrån. Jag springer och jag ser den som en hägring när jag rundar hörnet. Jag närmar mig och jag kniper igen. Jag närmar mig mera och min kropp slappnar av och drömmer om friheten. Snart snart är mardrömmen över och min penis planerar tömning inom T minus ten, nine, eight, seven, six. Jag är framme. Five. Hurra. Four. Jag tar tag i handtaget. Three. Jag böjer ner det. Two. Det är låst. One. Take off. Och det går inte att stoppa. Min kropp var på tok för inställd på att det var dags att det bara inte går.
Detta kan vara ett sånt tillfälle, tänker jag och känner stressen. Pinkar han nu så pinkar han rakt ner i alla kläderna och då får vi springa hem fort och de blir is och förkylningar. Jag lyfter upp honom. Alla mina kläder och alla hans kläder gör det enormt svårt men jag lyfter och håller och ropar; Så, kissa nu Allan!!! Kissa! Och han: Nej, pappa det går inte! Det är för kallt om snoppen. Snoppen fryser!
Nej, för i helvete (så kan jag mycket väl uttryckt det) Kissa bara. Det är jättekul. Det blir gult i snön!
Han; Nej, det är inte jätte, jättekul. Jag vill kissa hemma!
Jag; Hade du bara kissat när jag sa till först hade det ju varit klart nu. Går vi hem kan vi ju inte leka och åka pulka och det är ju så trist.
Jag kan leka lite först och sen kissa, påstår han och jag ger upp. Må det bära eller brista.
Så sitter han äntligen körklar i pulkan på kullens topp, okissad men inställd på att hålla sig. Jag får lov att lite på det och säger; Okej, nu puttar jag?
Neej, jag vill inte åka. Det är läskigt, säger han och jag låtsas inte höra och puttar ändå.
Så fruktansvärt. Förlåt mig. Men jag visste att han skulle gilla det om han bara fick chansen att uppleva det. Jag sprang med pulkan ner och följde färden kusligt nära en basketkorgsstolpe. Jag satte mig på huk framför honom när det var över. Han såg sammanbitet på mig en kort stund. Sen brast han ut i ett gapflabb och sa; IGEN!
Han åkte tre gånger innan kissnödigheten tog över. Varje åk riktade jag honom bort från basketkorgsstolpen och ändå var han nära den gång på gång. Jag förklarade att han kunde styra lite genom att luta sig och kanske var det just det han gjorde fast åt fel håll. Vid fjärde åket ville han inte sätta sig i pulkan utan sprang istället ner för backen. Sprang hemåt. Jag såg mig omkring, såg alla vuxna som vuxet lät sina barn åka. Jag satte min klumpigt i pulkan och tog fart. Jag susade ner för backen, det pirrade i magen. Jag styrde skickligt och rakt. In i stolpen.
Summa summarum: Allan undvek stolpen alla gånger. Jag körde in i den direkt. Allan höll sig faktiskt hela vägen hem till en kompis som bodde i närheten och jag kissade på mig på Gullmarsplan. Din treåring har alltid rätt. Din trettioåring är en klant.
Slut.
Läs även andra bloggares åsikter om barn, pulka, kissnödighet, vinterkläder
Intressant.se
onsdag 16 december 2009
En vecka
Just nu - i denna stund som går under namnet 16.30 - blir hon en vecka gammal. En vecka är ju ingenting. Sju dagar. Ändå känns hon helt självklar i vår lilla familjekonstellation. Som om hon alltid varit där.
Hon gör inget vidare väsen av sig. Hon sover mest. Och bajsar. Oj, vad hon kan bajsa. Det är faktiskt lite faschinerande. Och Allan sa att han älskade lillasyster jätte, jätte mycket. Det är hans sätt att uttrycka något som känns extra bra. Jätte jätte. Väldigt väldigt. Upprepningen. Som Jimmy-two-times från Maffiabröder (eller var det A Bronx Tale?) Så Allan älskar henne jätte jätte mycket och precis efter det att han sagt dessa ord som ju självklart gjorde oss helt varma inombords så sa han att han älskade glass jätte, jätte mycket också. Och så gick han till frysen och tog en fast vi inte hade sagt att det var ok. Men i den stunden. När det var så där jätte jätte mycket kärlek i luften så kunde vi ju inte säga nej.
En vecka - liten namnlös. Först såg hon ut så här.
Och nu ser hon ut så här.
och Allan han är så här glad:
Och jag - jag är så här kär och harmonisk. Eller trött kanske. Det är oklart.
Och med detta sagt; att idag är lillpyrets enveckasdag - vill jag också passa på att påminna om att detta även är dagen då Pappabloggstävlingen avgörs. Så har ni inte röstat på mig än så gör det och gör det här och nu.
Läs även andra bloggares åsikter om barn, bäbisar, nyfödda, syskon, veckor
Intressant.se
Hon gör inget vidare väsen av sig. Hon sover mest. Och bajsar. Oj, vad hon kan bajsa. Det är faktiskt lite faschinerande. Och Allan sa att han älskade lillasyster jätte, jätte mycket. Det är hans sätt att uttrycka något som känns extra bra. Jätte jätte. Väldigt väldigt. Upprepningen. Som Jimmy-two-times från Maffiabröder (eller var det A Bronx Tale?) Så Allan älskar henne jätte jätte mycket och precis efter det att han sagt dessa ord som ju självklart gjorde oss helt varma inombords så sa han att han älskade glass jätte, jätte mycket också. Och så gick han till frysen och tog en fast vi inte hade sagt att det var ok. Men i den stunden. När det var så där jätte jätte mycket kärlek i luften så kunde vi ju inte säga nej.
En vecka - liten namnlös. Först såg hon ut så här.
Och nu ser hon ut så här.
och Allan han är så här glad:
Och jag - jag är så här kär och harmonisk. Eller trött kanske. Det är oklart.
Och med detta sagt; att idag är lillpyrets enveckasdag - vill jag också passa på att påminna om att detta även är dagen då Pappabloggstävlingen avgörs. Så har ni inte röstat på mig än så gör det och gör det här och nu.
Läs även andra bloggares åsikter om barn, bäbisar, nyfödda, syskon, veckor
Intressant.se
tisdag 15 december 2009
Allans gran
Nu skulle jag kunna skriva om i morse då vi tog oss ut i snöyran och halkade till dagis. Och Allan var glad för han hade ju längtat så. Längtat och bett till himlens makter efter vitt, kallt. Och det var ju kul. Oj, vad mycket snö, sa han i porten och blev stående en lång stund stirrandes med stora uppslagna ögon. Sen gick vi ut, rundade hörnet på vårt hus, kämpade oss upp för de hala trapporna, gick över gatan och där stannade han upp besvärat; Snön sticker i ögonen, pappa. Det gör ont.
Så var det med det.
Jag skulle kunna skriva om dagisgården som mötte oss. Förkylningstider och underskott på personalfronten. Kaos. Barn som skrek och grät i sina pylsiga overaller; Jag vill gå in! Det är kallt! Barn som igår älskade snön men som redan tröttnat på stormen. Och den förtvivlade personalen som väntade på försenade vikarier och inte kunde gå in för att de redan var för få på gården. Som bara kunde uppmana sin pingvinflock att härda ut och åka stjärtlapp och krama snöbollar som ju är så himla kul.
Och där, i detta, stod jag och Allan. Han sa försiktigt att han inte ville vara där. Att han ville gå hem och istället vara med mig, mamma och sin syster. Jag vill mysa i sängen, sa han Och det var i detta svaga ögonblick jag satte mig ner på huk och klappade honom på den snöblöta kinden och sa: Efter dagis kan du och jag gå och åka pulka.
What!?
Och det löftet kan jag ju inte bryta trots pinkyla, ilsken snöstorm och bäcksvart eftermiddagsmörker. Eller det kanske jag kan - om jag kommer på något ännu bättre.
Allt detta skulle jag kunna beskriva mer utmålat och ljuvligt men det gör jag inte. Jag väljer istället att beskriva ett annat av mina svaga ögonblick. Nämligen ögonblicket igår när jag skulle hämta min nyblivna storebror och utan att alls förstå varför säger; Vet du – nu går vi hem och klär granen du och jag.
Det låter ju inte så farligt - snarare som en självklarhet att han ska få vara med. Men den lilla systern sover dåligt på nätterna och man är trött med tålamodet på sparlåga och när jag vandrade hem i kylan såg jag framför mig hur mitt det mycket väl skulle kunna urarta. Men jag ville bjuda honom på det. Vill bjuda honom på något varje dag tills syskonskapet har blivit en vardag.
Vi började med att hämta granen i källaren och den stora lådan med allt krimskrams. Bara denna lilla operation gjorde honom på mycket gott humör för han gillar källaren trots att Nallen är inte kvar. En gång när vi kom ner hade något skurit halsen av den – på fullt allvar – och så satt den med huvudet på sniskan och vadd som stack ut i några veckor innan den dumpades i grovsoporna av någon modig. Nåja, det var en parantes.
Väl uppe började vi direkt med montering och jag kände hur julkänslan kom smygande och satte på Queen of Spadinas julplaylist bara för att. Så bra att någon tagit sig tiden att skapa något så fruktansvärt (inget ont om Queen of Spadina - det är jag som har personliga problem med Tommy Körberg, Triad och alla dom andra) Jag blev genast kräknödig men lät bli att spy för stämningens skull. Är det jul så är det. Allan gick igång med stark vilja och friska idéer. Jag försökte peka på de lite högre belägna grenarna men han ville ABSOLUT inte ha hjälp. Jag fick sätta upp stjärnan men sen skulle jag backa och hålla mig undan för han KUNDE SJÄLV. I det här läget skulle jag mycket väl kunnat resignera till min envisa vilja att gra det rätt. Att ta över och lära ut hur en gran ska kläs egentligen. Och säkert skapa en tröglöst konflikt som garanterat skulle sluta i tårar och okontrollerbar treårsvrede.
Lisa, min vackra, kloka, modiga hjältinna till sambo såg det i min blick och sa; Låt honom nu göra det på sitt sätt. Det blir mycket enklare då...
Jag backade. Satte mig i soffan och följde de små kulklasarnas uppbyggnad med blicken. Sju kulor på en gren. Glitter runt julgransfoten. Det var så fint och han var så glad och när han hängt dit den sista kulan sa han helt enligt avtalet att nu fick jag sätta dit ljusslingan för det var ju en vuxens uppgift. Och jag vet inte varför – man jag blev nästan lite tårögd.
Så nu kan jag inte bestämma mig för om det är så jävla gulligt och fantastiskt att den ska få vara så här hela julen eller om jag försiktigt ska flytta upp några kulor om dagen och smygande - näst intill omärkbart - sära på hans kulklasar?
Men då han öppnade denna vita dag med att stanna till vid sin kreation och dess fylliga underdel och nakna överkropp och utbrista nöjt; Den är väldigt väldigt fin! Ja, då kan man väl inte göra annat än att hålla med.
Läs även andra bloggares åsikter om barn, gran, jul, löften
Intressant.se
Så var det med det.
Jag skulle kunna skriva om dagisgården som mötte oss. Förkylningstider och underskott på personalfronten. Kaos. Barn som skrek och grät i sina pylsiga overaller; Jag vill gå in! Det är kallt! Barn som igår älskade snön men som redan tröttnat på stormen. Och den förtvivlade personalen som väntade på försenade vikarier och inte kunde gå in för att de redan var för få på gården. Som bara kunde uppmana sin pingvinflock att härda ut och åka stjärtlapp och krama snöbollar som ju är så himla kul.
Och där, i detta, stod jag och Allan. Han sa försiktigt att han inte ville vara där. Att han ville gå hem och istället vara med mig, mamma och sin syster. Jag vill mysa i sängen, sa han Och det var i detta svaga ögonblick jag satte mig ner på huk och klappade honom på den snöblöta kinden och sa: Efter dagis kan du och jag gå och åka pulka.
What!?
Och det löftet kan jag ju inte bryta trots pinkyla, ilsken snöstorm och bäcksvart eftermiddagsmörker. Eller det kanske jag kan - om jag kommer på något ännu bättre.
Allt detta skulle jag kunna beskriva mer utmålat och ljuvligt men det gör jag inte. Jag väljer istället att beskriva ett annat av mina svaga ögonblick. Nämligen ögonblicket igår när jag skulle hämta min nyblivna storebror och utan att alls förstå varför säger; Vet du – nu går vi hem och klär granen du och jag.
Det låter ju inte så farligt - snarare som en självklarhet att han ska få vara med. Men den lilla systern sover dåligt på nätterna och man är trött med tålamodet på sparlåga och när jag vandrade hem i kylan såg jag framför mig hur mitt det mycket väl skulle kunna urarta. Men jag ville bjuda honom på det. Vill bjuda honom på något varje dag tills syskonskapet har blivit en vardag.
Vi började med att hämta granen i källaren och den stora lådan med allt krimskrams. Bara denna lilla operation gjorde honom på mycket gott humör för han gillar källaren trots att Nallen är inte kvar. En gång när vi kom ner hade något skurit halsen av den – på fullt allvar – och så satt den med huvudet på sniskan och vadd som stack ut i några veckor innan den dumpades i grovsoporna av någon modig. Nåja, det var en parantes.
Väl uppe började vi direkt med montering och jag kände hur julkänslan kom smygande och satte på Queen of Spadinas julplaylist bara för att. Så bra att någon tagit sig tiden att skapa något så fruktansvärt (inget ont om Queen of Spadina - det är jag som har personliga problem med Tommy Körberg, Triad och alla dom andra) Jag blev genast kräknödig men lät bli att spy för stämningens skull. Är det jul så är det. Allan gick igång med stark vilja och friska idéer. Jag försökte peka på de lite högre belägna grenarna men han ville ABSOLUT inte ha hjälp. Jag fick sätta upp stjärnan men sen skulle jag backa och hålla mig undan för han KUNDE SJÄLV. I det här läget skulle jag mycket väl kunnat resignera till min envisa vilja att gra det rätt. Att ta över och lära ut hur en gran ska kläs egentligen. Och säkert skapa en tröglöst konflikt som garanterat skulle sluta i tårar och okontrollerbar treårsvrede.
Lisa, min vackra, kloka, modiga hjältinna till sambo såg det i min blick och sa; Låt honom nu göra det på sitt sätt. Det blir mycket enklare då...
Jag backade. Satte mig i soffan och följde de små kulklasarnas uppbyggnad med blicken. Sju kulor på en gren. Glitter runt julgransfoten. Det var så fint och han var så glad och när han hängt dit den sista kulan sa han helt enligt avtalet att nu fick jag sätta dit ljusslingan för det var ju en vuxens uppgift. Och jag vet inte varför – man jag blev nästan lite tårögd.
Så nu kan jag inte bestämma mig för om det är så jävla gulligt och fantastiskt att den ska få vara så här hela julen eller om jag försiktigt ska flytta upp några kulor om dagen och smygande - näst intill omärkbart - sära på hans kulklasar?
Men då han öppnade denna vita dag med att stanna till vid sin kreation och dess fylliga underdel och nakna överkropp och utbrista nöjt; Den är väldigt väldigt fin! Ja, då kan man väl inte göra annat än att hålla med.
Läs även andra bloggares åsikter om barn, gran, jul, löften
Intressant.se
måndag 14 december 2009
Allan vs Lilltjejen
Jag har alltid påstått att Allan skulle till att bli världens bästa brorsa. Han har bara visat kärlek till magen och sagt sig längta efter bäbisen sen den dagen han förstod att något var på g. Men när jag i torsdags hämtade honom från dagis för att ta honom till ett första möte med den lilla krabat som ska ändra hans liv för alltid fick jag lite tvivel.
Han sprang glatt mot mig och då vi inte setts på två dagar var min längtan enorm och min förväntan och nyfikenhet inför det stundande mötet ännu större. Jag sa; Tjenare brorsan! Så sa jag och i samma sekund skymtade en tveksamhet i hans blick. En osäkerhet. En rädsla. Kramen kom och den höll i sig länge. Det var som om han kände att något var annorlunda.
Strax därefter sprack det helt och han blev osannolikt ledsen över en grej som inte borde beröra honom så. Tydligt var att orsaken till hans sammanbrott i dagiskorridoren var av en art jag inte kunde påverka eller ta bort utan bara dämpa med kärlek, ömhet och förståelse. Jag förstod att det inte skulle bli helt smärtfritt och det är klart, tänkte där där jag satt på plastgolvet omringad av nyfikna barn - nu är livet nytt för mitt pyre.
Vi lirkade oss hem och han satt tyst och stilla i vagnen hela vägen. Det helt hysteriska leksaksupplägget i skyltfönstret till Donnas Shop drog inte till sig en blick ens. Han ville inte trycka koden i porten, inte trycka på hissknappen, inte trycka på ringklockan. Vi kom in i hallen och han reste sig lite upp och såg sig omkring. Var är bäbisen? frågade han försiktigt - nästan blygt.
Så satt vi i soffan. Fyra stycken satt vi nu i soffan där vi i dryga tre år varit tre och han såg på henne med stora förundrade ögon och sa att; Hon är sååå liten...
Vi undrade om han önskat att hon skulle varit större och han nickade. Förklarade att han ju ville att hon skulle leka med hans leksaker och vi förstod att det var en tillfällig besvikelse - hennes totala oförmåga. Hon blir större, lovade vi och sen gav vi honom en present - hans superkilliga flexitracks policeforce bilbana - och då glömde han bort lillasyster en stund.
När jag senare frågade vad han uppskattade mest; Bilbanan eller Lillasystern så svarade han det förstnämnda.
Men jag lägger ingen värdering i det. Det är ingen tvekan om att Allan och hans lillasyster är lika med sant. Det känsloutbrott som brusat upp har mer handlat om de hinder som vi lagt upp mellan syskonen snarare att han känt henne som själva hindret. Inga mordförsök alltså. Ilskan kommer när han inte får byta blöja på henne ensam i badrummet på det höga skötbordet eller bada med henne ensam i badkaret eller när vi säger nej till att han ska bära henne eller att han och syster ska sova tillsammans i hans säng och att vi ska göra bäst i att lämna dem ifred. Och trots att han säger argt; Men jag ÄR försiktig, så kan vi inte riktigt möta hans villkor. Kärlek under viss övervakning tänker vi nu. Han skulle ju aldrig skada henne med flit men kanske med oflit eller oflyt. Sen tror jag att det är möjligt att han någon gång inom en snar framtid ändå säger något i stil med den replik min bästa väns barn sa om sitt syskon:
Nej, mamma. Nu tycker jag vi slänger brorsan i soporna.
Men hittills har allt gått bra. Fem dagar in i syskonskapet.
Läs även andra bloggares åsikter om barn, syskon, konflikter, kärlek
Intressant.se
Han sprang glatt mot mig och då vi inte setts på två dagar var min längtan enorm och min förväntan och nyfikenhet inför det stundande mötet ännu större. Jag sa; Tjenare brorsan! Så sa jag och i samma sekund skymtade en tveksamhet i hans blick. En osäkerhet. En rädsla. Kramen kom och den höll i sig länge. Det var som om han kände att något var annorlunda.
Strax därefter sprack det helt och han blev osannolikt ledsen över en grej som inte borde beröra honom så. Tydligt var att orsaken till hans sammanbrott i dagiskorridoren var av en art jag inte kunde påverka eller ta bort utan bara dämpa med kärlek, ömhet och förståelse. Jag förstod att det inte skulle bli helt smärtfritt och det är klart, tänkte där där jag satt på plastgolvet omringad av nyfikna barn - nu är livet nytt för mitt pyre.
Vi lirkade oss hem och han satt tyst och stilla i vagnen hela vägen. Det helt hysteriska leksaksupplägget i skyltfönstret till Donnas Shop drog inte till sig en blick ens. Han ville inte trycka koden i porten, inte trycka på hissknappen, inte trycka på ringklockan. Vi kom in i hallen och han reste sig lite upp och såg sig omkring. Var är bäbisen? frågade han försiktigt - nästan blygt.
Så satt vi i soffan. Fyra stycken satt vi nu i soffan där vi i dryga tre år varit tre och han såg på henne med stora förundrade ögon och sa att; Hon är sååå liten...
Vi undrade om han önskat att hon skulle varit större och han nickade. Förklarade att han ju ville att hon skulle leka med hans leksaker och vi förstod att det var en tillfällig besvikelse - hennes totala oförmåga. Hon blir större, lovade vi och sen gav vi honom en present - hans superkilliga flexitracks policeforce bilbana - och då glömde han bort lillasyster en stund.
När jag senare frågade vad han uppskattade mest; Bilbanan eller Lillasystern så svarade han det förstnämnda.
Men jag lägger ingen värdering i det. Det är ingen tvekan om att Allan och hans lillasyster är lika med sant. Det känsloutbrott som brusat upp har mer handlat om de hinder som vi lagt upp mellan syskonen snarare att han känt henne som själva hindret. Inga mordförsök alltså. Ilskan kommer när han inte får byta blöja på henne ensam i badrummet på det höga skötbordet eller bada med henne ensam i badkaret eller när vi säger nej till att han ska bära henne eller att han och syster ska sova tillsammans i hans säng och att vi ska göra bäst i att lämna dem ifred. Och trots att han säger argt; Men jag ÄR försiktig, så kan vi inte riktigt möta hans villkor. Kärlek under viss övervakning tänker vi nu. Han skulle ju aldrig skada henne med flit men kanske med oflit eller oflyt. Sen tror jag att det är möjligt att han någon gång inom en snar framtid ändå säger något i stil med den replik min bästa väns barn sa om sitt syskon:
Nej, mamma. Nu tycker jag vi slänger brorsan i soporna.
Men hittills har allt gått bra. Fem dagar in i syskonskapet.
Läs även andra bloggares åsikter om barn, syskon, konflikter, kärlek
Intressant.se
söndag 13 december 2009
Mitt lillfinger
Klockan är 04.00. Prick. Lisa sover. Allan sover. Men alla sover inte. Jag, till exempel, jag sitter ju här och hamrar mig fram på tangentbordet - långsamt med bara höger hand. Lilltjejen ligger här bredvid. Klarvaken. Med små kolsvarta ögon ser hon upp på mig från korgen sugandes på mitt vänstra lillfinger. Det sitter liksom fast i henne. Tar jag ut det blir ond. Har jag kvar det förblir hon lugn och klockan fyra på natten föredrar jag lugn. Jag är trött som ett as och mina armar värker efter en dryg timmes promenerande och vaggande och vyssande. En nattpromenad utan slut tycktes det tills jag mindes mitt lillfinger. Mindes hur Allan gick igång på där när han var nyfödd. Jag stannade upp och såg på mitt minsta finger, kände dess kraft påmindes om löftet vi gett om att inte göra samma misstag igen. Det var hans drog, Allan, och vi satt bokstavligen fast i honom. Han vägrade napp och älskade lillfinger. En napp kan man hänga upp i trädet på lillskansen men ett lillfinger är det värre med.
Vi skulle inte göra om det, hade vi lovat. Vi skulle inte gå på den minan igen...
Jag gav henne fingret och med en omedelbar tillfredsställelse slutade hon gråta. Det enda som hördes var smaskandet från hennes tandlösa gom - hennes verklösa försök att få mjölk ur ett finger.
Mitt lillfinger måste se ut som ett russin vid det här laget.
Läs även andra bloggares åsikter om barn, spädbarn, lillfingrar, gråt, vakande
Intressant.se
Vi skulle inte göra om det, hade vi lovat. Vi skulle inte gå på den minan igen...
Jag gav henne fingret och med en omedelbar tillfredsställelse slutade hon gråta. Det enda som hördes var smaskandet från hennes tandlösa gom - hennes verklösa försök att få mjölk ur ett finger.
Mitt lillfinger måste se ut som ett russin vid det här laget.
Läs även andra bloggares åsikter om barn, spädbarn, lillfingrar, gråt, vakande
Intressant.se
fredag 11 december 2009
Här kommer den - förlossningsberättelsen
Det är kul hur man i förväg föreställer sig något med sån säkerhet att man tror sig spå framtiden. Jag gjorde det och förberedde mig så kopiöst att jag till och med gjorde en playlist som jag helt naivt tänkte mig skulle synka händelseförloppet. Ett soundtrack till förlossningen liksom. Jag såg det som att vi skulle trycka på play vid tre centimeter ungefär - när vi blivit inskrivna och börjar jobba lite lugnt och harmoniskt. Och sen skulle det trappas upp till det kaotiska för att slutligen landa i lyckan.
Dom säger att alla förlossningar ser olika ut. Uppenbart är att jag inte litade på den sägen för soundtracket var perfekt synkat till Allans förlossning - det enda förlsossningsförlopp jag kände till. Jag gick i övertygelsen att samma skede skulle upprepas och jag hade väldigt väldigt fel.
Ingenting stämde. Inget.
När jag nu lyssnar på soundtracket förstår jag att jag lidit av vissa katastroftankar. Att jag inte litat på att vi skulle kunna följa den plan jag gått igenom. Den metod vi annammat. Jag trodde, enligt min spellista, att vi skulle förlora kontrollen, skrika på droger och vilja lämna stället. Men så blev det inte alls.
Jag har tidigare tänkt att jag inte ville ägna mig åt någon slags lobbying här på bloggen. Att det skulle vara länkfria texter med litterär nyans. Men det måste jag bryta nu. Vi har gått en kurs och den är sannerligen att rekommendera!
Föda utan rädsla är en tankegång som baseras på enkel avslappning och positivt tänkande. Man uppmanas att inte kämpa emot utan istället lita på sin kropp och de egenskaper den faktiskt besitter. Den har väldigt lite att göra med det som kallas för förlossningsrädsla - du behöver alltså inte vara rädd för att föda. Nej, det handlar om att inte vara rädd eller bli stressad för smärtan som ju garanterat kommer. Att vara lugn i sin situation - med sin kropp - att vara tung och med och samtidigt släppa kontrollen. Att rida med.
Under kursen frågade någon - det kan mycket väl varit jag; Går det att föda utan rädsla? Går det att föda i tystnad, i lugn och ro, i en positiv stämning? Vår kursledare påstod det. Hon påstod att kvinnor - men hjälp och support av sina män och i hennes närvaro - fött ut barn helt utan bedövning och under meditativ tystnad. Jag tyckte det lät som galenskap men jag trodde henne ändå och jag lämnade kursen otroligt positivt inställd inför denna metod som gav mig som pappa en stor och viktig roll och som inte krävde att man i stunden av sitt barn födsel skulle kunna komma ihåg inlärda andningstekniker med viss prestationsångest som i profilaxen. Istället skulle man plocka fram de verktyg som finns inbyggda inom oss. Peppade tänkte vi att det skulle funka. Till en viss gräns. Och tyvärr inte hela vägen.
Som det faktiskt gjorde.
Lisa öppnades alla tio centimetrarna i ett tillstånd där jag inte kunde se om hon hade värkar eller typ sov. Faktum är att jag satt och åt en Calzone i köket helt förvisad om att vi befann oss i en tidig latensfas när hon sa att hon ville åka in. Och jag bara: du är nog bara öppen två och vi kommer bli hemskickade. Jag rådde henne att vila vidare. som om jag visste. Hon stod på sig. Och det var tur för när vi kom in var det dags att krysta. I en tät ihopslingrad symbios och med ja istället för nej kom hon. Bara så där. Det var så jävla häftigt.
Lisa var fantastisk. Hon var den där tjejen som det pratades om på kursen. Hon som födde i frid, utan stress. Hon är helt grym. Och nu sover hon. Och jag skriver. Och lilltjejen - hon ligger här bredvid mig och jollrar lite. Till synes nyfiken på livet.
Läs även andra bloggares åsikter om barn, förlossning, föda utan rädsla, soundtrack, spotify
Intressant.se
Dom säger att alla förlossningar ser olika ut. Uppenbart är att jag inte litade på den sägen för soundtracket var perfekt synkat till Allans förlossning - det enda förlsossningsförlopp jag kände till. Jag gick i övertygelsen att samma skede skulle upprepas och jag hade väldigt väldigt fel.
Ingenting stämde. Inget.
När jag nu lyssnar på soundtracket förstår jag att jag lidit av vissa katastroftankar. Att jag inte litat på att vi skulle kunna följa den plan jag gått igenom. Den metod vi annammat. Jag trodde, enligt min spellista, att vi skulle förlora kontrollen, skrika på droger och vilja lämna stället. Men så blev det inte alls.
Jag har tidigare tänkt att jag inte ville ägna mig åt någon slags lobbying här på bloggen. Att det skulle vara länkfria texter med litterär nyans. Men det måste jag bryta nu. Vi har gått en kurs och den är sannerligen att rekommendera!
Föda utan rädsla är en tankegång som baseras på enkel avslappning och positivt tänkande. Man uppmanas att inte kämpa emot utan istället lita på sin kropp och de egenskaper den faktiskt besitter. Den har väldigt lite att göra med det som kallas för förlossningsrädsla - du behöver alltså inte vara rädd för att föda. Nej, det handlar om att inte vara rädd eller bli stressad för smärtan som ju garanterat kommer. Att vara lugn i sin situation - med sin kropp - att vara tung och med och samtidigt släppa kontrollen. Att rida med.
Under kursen frågade någon - det kan mycket väl varit jag; Går det att föda utan rädsla? Går det att föda i tystnad, i lugn och ro, i en positiv stämning? Vår kursledare påstod det. Hon påstod att kvinnor - men hjälp och support av sina män och i hennes närvaro - fött ut barn helt utan bedövning och under meditativ tystnad. Jag tyckte det lät som galenskap men jag trodde henne ändå och jag lämnade kursen otroligt positivt inställd inför denna metod som gav mig som pappa en stor och viktig roll och som inte krävde att man i stunden av sitt barn födsel skulle kunna komma ihåg inlärda andningstekniker med viss prestationsångest som i profilaxen. Istället skulle man plocka fram de verktyg som finns inbyggda inom oss. Peppade tänkte vi att det skulle funka. Till en viss gräns. Och tyvärr inte hela vägen.
Som det faktiskt gjorde.
Lisa öppnades alla tio centimetrarna i ett tillstånd där jag inte kunde se om hon hade värkar eller typ sov. Faktum är att jag satt och åt en Calzone i köket helt förvisad om att vi befann oss i en tidig latensfas när hon sa att hon ville åka in. Och jag bara: du är nog bara öppen två och vi kommer bli hemskickade. Jag rådde henne att vila vidare. som om jag visste. Hon stod på sig. Och det var tur för när vi kom in var det dags att krysta. I en tät ihopslingrad symbios och med ja istället för nej kom hon. Bara så där. Det var så jävla häftigt.
Lisa var fantastisk. Hon var den där tjejen som det pratades om på kursen. Hon som födde i frid, utan stress. Hon är helt grym. Och nu sover hon. Och jag skriver. Och lilltjejen - hon ligger här bredvid mig och jollrar lite. Till synes nyfiken på livet.
Läs även andra bloggares åsikter om barn, förlossning, föda utan rädsla, soundtrack, spotify
Intressant.se
torsdag 10 december 2009
Drömmar
Vad drömmer en sån liten om? Som bara är en dag gammal. Vad för slags drömmar har hon hunnit samla på sig? Inte många, ändå drömmer hon och sparkar och rycker. Vad är det som fyller din sömn så pass? Du håller i alla fall mig sömnlös - men inte drömlös.
Och vad tusan ska hon heta? Vi hade ju bara tänkt ut massa bra killnamn ju. Så blev det en tjej.
Allan tycket Molly Monster. Vad tycker ni?
Läs även andra bloggares åsikter om barn, nyfödda, drömmar, namn
Intressant.se
Och vad tusan ska hon heta? Vi hade ju bara tänkt ut massa bra killnamn ju. Så blev det en tjej.
Allan tycket Molly Monster. Vad tycker ni?
Läs även andra bloggares åsikter om barn, nyfödda, drömmar, namn
Intressant.se
tisdag 8 december 2009
En text av det lite dystrare slaget
Jag går av bussen och kliver rakt ner i en vattenpöl. Vädret är dystert - helt insvept i en skir hinna av fukt som man tvingas gå igenom hela tiden. Ett regn som knappt är och samtidigt är överallt – som omedelbart gör att alla kläder får en fuktbeläggning över sig. Och så foten då – rakt i den förbannade pölen och självklart har skosnöret gått upp och de långa tåtarna suger åt sig och blir så våta att de går att vrida ur - svart smutsvatten - och det tar några stänkande och mycket sura pisksnärtar mot högra vaden innan jag orkar stanna, böja mig ner och knyta.
Motorvägen mot Nacka och det vackra Värmdö öser på. Men samhället som rymmer mitt kontor är inte vackert. Det är praktiskt, nära och billigt – men det är också allt. Och det inspirerar till såna här gråa texter. Grått är det också ovan och framför och bakom. Husen är gråa. Jag väntar på grön gubbe. Det är härligt med i alla fall lite färg i tillvaron – tänker jag när jag går över leden och påbörjar den lilla promenaden. Det känns ändå bra att vara tillbaka på jobbet. Att få lite andrum från all denna väntan på barnet. För faktum är att det kan ta två veckor till och det är en lång tid att avverka i ingenting. Idag är vi fullgångna. Idag ska barnet komma enligt tabellen och då – efter en och en halv vecka hemma – väljer jag att lämna min sovande andra hälft för denna gråa, regniga, tungsinta dag.
Mungo Jerrys fantastiska låt ”In the Summertime” går igång i mina lurar. Kontrasten är ironisk. Han sjunger med smittande glädje om något som är extremt icke existerande just nu - i denna stund. Jag ler och tänker att inte ens om jag blundar kan han ta mig till sin värld – för regnet pissar mig i ansiktet. Du kan inte lura mig Mungo. Inte nu. Det är för jävla genommulet.
Idag kan väl ändå inte bäbisen få för sig att komma. Det vore en trist dag att födas till. Å andra sidan skulle ju bäbisens ankomst göra denna dag lycklig. För mig. Det skulle liksom rädda upp hela skiten och man skulle minnas ett rosafärgat, lyckligt, glittrigt skimmer kring den åttonde december och inte den gråa, sorgtunga verkligheten.
Men jag känner på mig att inget kommer hända. Jag ser det inte alls framför mig. Nej, det kommer dröja och den absoluta deadlinen är den 22 december - fick vi höra igår. Då sätts vi igång, om inget hänt och då kommer det också bli av. Tänk om det tar två dagar? Tänk om den föds på julafton? Undrar om Allan skulle tycka att det var roligt att få ett syskon i julklapp eller tråkigt att vi inte kommer kunna fira jul med honom? Undrar hur det är att fylla år på julafton? Får man mer paket då? Undrar om Allan kommer tycka det är surt att varje år få mindre paket än sitt syskon? Undrar om vi kommer tycka att det känns fel och ändå ge Allan lika många paket som den lilla för att han - Allan - ska slippa vara ledsen dagen när man ju förväntas vara så glad? Undrar hur vår ekonomi kommer se ut om tio år?
Ja, det är ju sånt man sitter och klurar på en dag som denna...
Läs även andra bloggares åsikter om barn, julafton, Mungo Jerry, grått, dystert, regnigt
Intressant.se
Motorvägen mot Nacka och det vackra Värmdö öser på. Men samhället som rymmer mitt kontor är inte vackert. Det är praktiskt, nära och billigt – men det är också allt. Och det inspirerar till såna här gråa texter. Grått är det också ovan och framför och bakom. Husen är gråa. Jag väntar på grön gubbe. Det är härligt med i alla fall lite färg i tillvaron – tänker jag när jag går över leden och påbörjar den lilla promenaden. Det känns ändå bra att vara tillbaka på jobbet. Att få lite andrum från all denna väntan på barnet. För faktum är att det kan ta två veckor till och det är en lång tid att avverka i ingenting. Idag är vi fullgångna. Idag ska barnet komma enligt tabellen och då – efter en och en halv vecka hemma – väljer jag att lämna min sovande andra hälft för denna gråa, regniga, tungsinta dag.
Mungo Jerrys fantastiska låt ”In the Summertime” går igång i mina lurar. Kontrasten är ironisk. Han sjunger med smittande glädje om något som är extremt icke existerande just nu - i denna stund. Jag ler och tänker att inte ens om jag blundar kan han ta mig till sin värld – för regnet pissar mig i ansiktet. Du kan inte lura mig Mungo. Inte nu. Det är för jävla genommulet.
Idag kan väl ändå inte bäbisen få för sig att komma. Det vore en trist dag att födas till. Å andra sidan skulle ju bäbisens ankomst göra denna dag lycklig. För mig. Det skulle liksom rädda upp hela skiten och man skulle minnas ett rosafärgat, lyckligt, glittrigt skimmer kring den åttonde december och inte den gråa, sorgtunga verkligheten.
Men jag känner på mig att inget kommer hända. Jag ser det inte alls framför mig. Nej, det kommer dröja och den absoluta deadlinen är den 22 december - fick vi höra igår. Då sätts vi igång, om inget hänt och då kommer det också bli av. Tänk om det tar två dagar? Tänk om den föds på julafton? Undrar om Allan skulle tycka att det var roligt att få ett syskon i julklapp eller tråkigt att vi inte kommer kunna fira jul med honom? Undrar hur det är att fylla år på julafton? Får man mer paket då? Undrar om Allan kommer tycka det är surt att varje år få mindre paket än sitt syskon? Undrar om vi kommer tycka att det känns fel och ändå ge Allan lika många paket som den lilla för att han - Allan - ska slippa vara ledsen dagen när man ju förväntas vara så glad? Undrar hur vår ekonomi kommer se ut om tio år?
Ja, det är ju sånt man sitter och klurar på en dag som denna...
Läs även andra bloggares åsikter om barn, julafton, Mungo Jerry, grått, dystert, regnigt
Intressant.se
måndag 7 december 2009
Tävlingsvecka
Det är mycket tävlingar just nu. I veckan väntar jag ett svar från en tävling som jag hoppas innerligt på. En vinst skulle berika mitt liv på så många plan. Men man kan ju bara hoppas och önska och lita på att jurun har ett gott omdöme och väljer... vårt bidrag.
Sen är det ju Pennys Pappabloggstävling förstås. Där kan jag ju faktiskt påverka - eller ni kan - mina kära läsare. Klicka på bilden och lägg en röst på mig som en kommentar till hennes inlägg.
Det vore ju kul att bli Årets något. Det är inte varje dag man blir det.
Läs även andra bloggares åsikter om bloggtävlingar, penny, pappablogg
Intressant.se
Sen är det ju Pennys Pappabloggstävling förstås. Där kan jag ju faktiskt påverka - eller ni kan - mina kära läsare. Klicka på bilden och lägg en röst på mig som en kommentar till hennes inlägg.
Det vore ju kul att bli Årets något. Det är inte varje dag man blir det.
Läs även andra bloggares åsikter om bloggtävlingar, penny, pappablogg
Intressant.se
fredag 4 december 2009
torsdag 3 december 2009
I väntan på vem då? Tomten?
En märklig helg följs av en märklig vecka. Man går liksom runt i cirklar och kastar förväntansfulla blickar på magen. Magen tittar tillbaka men visar inte på något sätt vart åt det barkar. Den är som ett enda stort gåtfullt leende. Och jag vågar inte gå till kontoret. Vet inte vad jag skulle göra där? Drar istället några penseldrag med vit färg på skötbordet som den lila nya ska bytas på. Det känns manligt och bra.
Och Allan är lite förkyld och hemma från dagis. Det gör inte saken lättare för han väntar också. Och vill ha vår frånvarande uppmärksamhet. Och vi delar med oss av den så gott vi förmår och ger samtidigt varandra gåtfulla blickar. Jag ser en grimas på hennes läppar - Undrar ljudlöst; värk? Bara en blick, ett höjt ögonbryn. Hon fattar och skakar otydligt på huvudet och säger samtidigt; ja, det var bra trollat, Allan - trots att han inte alls lyckats trolla bort kronan utan istället avslöjat hela illusionen av tricket han visar oss. Jag tolkar henne fel och tror att huvudskaket var en förlängning av grimasen - av värken - och tar upp mobilen för att ringa taxi. Hon skakar överdrivet på huvudet och pekar på sin rumpa. Visar att hon satt på en legobit.
Plötsligt var det dags för middag. En middag jag helt förbisett. Men jag axlade ansvaret och sa att jag skulle ge mig ut i snålblåsten. Allan skulle med, hörde jag honom säga - eller gråtskrika som om han redan visste att han inte skulle få trots att han inte frågat - och jag tänkte att det kanske var bra så hon fick vila lite. Okej då, kompis, sa jag som tror mig ha förstått att om man ger tydliga regler inför något så går det lättare att genomföra. Det har fungerat ibland att man förklarar att nu får du följa med ner i tunnelbanan utan vagnen men då vill jag att du håller mig i handen hela tiden och inte springer före i rulltrapporna för då blir jag arg och ledsen och rädd och så gör vi det aldrig mer igen. Oftast har det fungerat. Man har liksom skrivit ett litet muntligt kontrakt. Så nu satte jag mig ner framför den lilla sötnosen och tog ett faderligt tag i hans armar och sa lugnt men bestämt; På ett villkor. Du klär på dig vad jag säger åt dig att klä på dig och du gör det nu - annars går jag själv direkt. Du sitter i vagnen tills vi kommer till Konsum. Sen kan du köra knattevagn och hjälpa till att plocka varor och ha skitkul men när vi går hem så går vi hem och helst inget tjafs. Okej?
Han nickade ytterst övertygande. Lisa skakade skadeglatt på huvudet och sa att vi aldrig ens skulle komma iväg men jag stod på mig; Den här gången går det. Jag skickade in Allan i garderoben att klä på sig kalsonger, byxor, strumpor och en tröja medan jag själv skrev ordet "purjolök" på en inhandlingslista. Och jag skrev "glasspinnar" och "tomater" och "revbensspjäll" och "grillad kyckling". Det tog lite tid där inne i omklädningsrummet. Behöver du hjälp, Allan, undrade jag. Nej, det går bra själv, skrek han tillbaka. Bananer, kaffe, mjölk...
GOD JUL!!!!
Jag vände upp blicken från pappret och såg mot min son som stod framför mig med utslagna armar. Förvisso påklädd, eller snarare utklädd. Till tomten i tomtepyjamas och tomteluva. GOD JUUUUUL!, skrek han igen som om jag inte hört honom första gången. Lisas skratt läckte ut från hallen där hon satt utan att se men ändå förstod hon. Förstod att hon hade haft rätt.
Läs även andra bloggares åsikter om barn, graviditet, missförstånd, tomten
Intressant.se
Och Allan är lite förkyld och hemma från dagis. Det gör inte saken lättare för han väntar också. Och vill ha vår frånvarande uppmärksamhet. Och vi delar med oss av den så gott vi förmår och ger samtidigt varandra gåtfulla blickar. Jag ser en grimas på hennes läppar - Undrar ljudlöst; värk? Bara en blick, ett höjt ögonbryn. Hon fattar och skakar otydligt på huvudet och säger samtidigt; ja, det var bra trollat, Allan - trots att han inte alls lyckats trolla bort kronan utan istället avslöjat hela illusionen av tricket han visar oss. Jag tolkar henne fel och tror att huvudskaket var en förlängning av grimasen - av värken - och tar upp mobilen för att ringa taxi. Hon skakar överdrivet på huvudet och pekar på sin rumpa. Visar att hon satt på en legobit.
Plötsligt var det dags för middag. En middag jag helt förbisett. Men jag axlade ansvaret och sa att jag skulle ge mig ut i snålblåsten. Allan skulle med, hörde jag honom säga - eller gråtskrika som om han redan visste att han inte skulle få trots att han inte frågat - och jag tänkte att det kanske var bra så hon fick vila lite. Okej då, kompis, sa jag som tror mig ha förstått att om man ger tydliga regler inför något så går det lättare att genomföra. Det har fungerat ibland att man förklarar att nu får du följa med ner i tunnelbanan utan vagnen men då vill jag att du håller mig i handen hela tiden och inte springer före i rulltrapporna för då blir jag arg och ledsen och rädd och så gör vi det aldrig mer igen. Oftast har det fungerat. Man har liksom skrivit ett litet muntligt kontrakt. Så nu satte jag mig ner framför den lilla sötnosen och tog ett faderligt tag i hans armar och sa lugnt men bestämt; På ett villkor. Du klär på dig vad jag säger åt dig att klä på dig och du gör det nu - annars går jag själv direkt. Du sitter i vagnen tills vi kommer till Konsum. Sen kan du köra knattevagn och hjälpa till att plocka varor och ha skitkul men när vi går hem så går vi hem och helst inget tjafs. Okej?
Han nickade ytterst övertygande. Lisa skakade skadeglatt på huvudet och sa att vi aldrig ens skulle komma iväg men jag stod på mig; Den här gången går det. Jag skickade in Allan i garderoben att klä på sig kalsonger, byxor, strumpor och en tröja medan jag själv skrev ordet "purjolök" på en inhandlingslista. Och jag skrev "glasspinnar" och "tomater" och "revbensspjäll" och "grillad kyckling". Det tog lite tid där inne i omklädningsrummet. Behöver du hjälp, Allan, undrade jag. Nej, det går bra själv, skrek han tillbaka. Bananer, kaffe, mjölk...
GOD JUL!!!!
Jag vände upp blicken från pappret och såg mot min son som stod framför mig med utslagna armar. Förvisso påklädd, eller snarare utklädd. Till tomten i tomtepyjamas och tomteluva. GOD JUUUUUL!, skrek han igen som om jag inte hört honom första gången. Lisas skratt läckte ut från hallen där hon satt utan att se men ändå förstod hon. Förstod att hon hade haft rätt.
Läs även andra bloggares åsikter om barn, graviditet, missförstånd, tomten
Intressant.se
onsdag 2 december 2009
Som om ingenting hänt
Det var en mycket märklig helg. 02.30 - natten till lördag - gick vattnet! Och farfar kom med taxi - nyvaken till barnvakttjänstgöring. Och vi stack in till förlossningen för undersökning.
Allt såg fint ut. Dom sa att Lisas kropp fick två dagar på sig att sätta igång förlossningen av sig själv och om det inte blev så skulle vi sättas igång med läkemedel på måndag. Klockan tolv. En mäktig vetskap ändå. På måndag är vi föräldrar vare sig vi ville eller inte.
Och Allan inackorderades hos farmor och farfar. Vi lämnades åt vila och laddning och förhoppningen att det skulle komma värkar av sig själv. Vi väntade och väntade och väntade. Måndagen närmades sig. Allan var inte hemma. Det var tyst, lugnt - segt. Minuterna blev timmar. Timmar blev dagar. Tankarna hopades sig. Bilden av vår tänkta förlossning bleknade. Det fans en annan plan som nu togs ifrån oss. Vi blev igångsatta med Allan och vi hade väl önskat annorlunda denna gång.
Det blev måndag. Klockan blev tolv. Vi tog en taxi och sa till chauffören att vi skulle till förlossningen men att det inte var bråttom. Jag kände mig lite besviken för jag har en våt dröm om att någon gång i mitt liv få hoppa in i en taxi och skrika; Till förlossningen. FORT SOM FAN! STEP ON IT! Barnet kommer! Typ.
Vi hade sagt det till Allan i telefon. Att nu åker vi in och tar ut bäbisen. Allan släppte luren i golvet och jag hörde honom springa in i lägenheten där borta vid Odenplan. Han skrek i iver och stor förväntan; Farfar, farfar - Nu kommer bäbisen!!
Och alla andra visste. Vännerna. De hade liksom väntat med oss dessa två dryga dagar. Denna snurriga helg. Många SMS med lyckönskninger och tummar som vitnade.
Vi var klara med att det var dags. Vi hade förlikats med tanken och lovat oss själva att nu är det som det är och det kommer vara härligt hur som helst för vi ska få vårt barn. Från den stund vi steg in i förlossningsrummet skulle vi inte tänka en negativ tanke. Nu kör vi.
Men så säger en läkare att; Nej, allt tyder på att fosterhinnan ändå är intakt. Att den stora vattenavgången ännu inte skett. Och barnet är rörligt. Men läget är gynnsamt och vi kan sättas igång - men ni kan också åka hem igen och invänta värkar. Om ni vill, sa läkaren. Det är upp till er.
Om vi vill?
Det var ju ett positivt besked men det kändes väldigt snopet. För vi hade ju siktet inställt. Vi hade varit taggade till tusen. Och skitnervösa och lite besvikna och överlyckliga och fyllda av förväntan och skräck... i onödan. För vi åkte hem. Vi ringde runt till alla som svarade med nervfyllda röster; Vad blev det?
Och vi; Nä det blev inget.
Vi hämtade hem Allan som även han undrade var tusan bäbisen var. Vi hade ju sagt och lovat och så vidare. Det enda vi kunde säga var att det inte alltid blir som man tänkt sig. Och den här gången var det ju tur.
En märklig vardag har tagit vid. Som om ingenting hänt.
Läs även andra bloggares åsikter om barn, förlossning, igångsättningar, nervösitet
Intressant.se
Allt såg fint ut. Dom sa att Lisas kropp fick två dagar på sig att sätta igång förlossningen av sig själv och om det inte blev så skulle vi sättas igång med läkemedel på måndag. Klockan tolv. En mäktig vetskap ändå. På måndag är vi föräldrar vare sig vi ville eller inte.
Och Allan inackorderades hos farmor och farfar. Vi lämnades åt vila och laddning och förhoppningen att det skulle komma värkar av sig själv. Vi väntade och väntade och väntade. Måndagen närmades sig. Allan var inte hemma. Det var tyst, lugnt - segt. Minuterna blev timmar. Timmar blev dagar. Tankarna hopades sig. Bilden av vår tänkta förlossning bleknade. Det fans en annan plan som nu togs ifrån oss. Vi blev igångsatta med Allan och vi hade väl önskat annorlunda denna gång.
Det blev måndag. Klockan blev tolv. Vi tog en taxi och sa till chauffören att vi skulle till förlossningen men att det inte var bråttom. Jag kände mig lite besviken för jag har en våt dröm om att någon gång i mitt liv få hoppa in i en taxi och skrika; Till förlossningen. FORT SOM FAN! STEP ON IT! Barnet kommer! Typ.
Vi hade sagt det till Allan i telefon. Att nu åker vi in och tar ut bäbisen. Allan släppte luren i golvet och jag hörde honom springa in i lägenheten där borta vid Odenplan. Han skrek i iver och stor förväntan; Farfar, farfar - Nu kommer bäbisen!!
Och alla andra visste. Vännerna. De hade liksom väntat med oss dessa två dryga dagar. Denna snurriga helg. Många SMS med lyckönskninger och tummar som vitnade.
Vi var klara med att det var dags. Vi hade förlikats med tanken och lovat oss själva att nu är det som det är och det kommer vara härligt hur som helst för vi ska få vårt barn. Från den stund vi steg in i förlossningsrummet skulle vi inte tänka en negativ tanke. Nu kör vi.
Men så säger en läkare att; Nej, allt tyder på att fosterhinnan ändå är intakt. Att den stora vattenavgången ännu inte skett. Och barnet är rörligt. Men läget är gynnsamt och vi kan sättas igång - men ni kan också åka hem igen och invänta värkar. Om ni vill, sa läkaren. Det är upp till er.
Om vi vill?
Det var ju ett positivt besked men det kändes väldigt snopet. För vi hade ju siktet inställt. Vi hade varit taggade till tusen. Och skitnervösa och lite besvikna och överlyckliga och fyllda av förväntan och skräck... i onödan. För vi åkte hem. Vi ringde runt till alla som svarade med nervfyllda röster; Vad blev det?
Och vi; Nä det blev inget.
Vi hämtade hem Allan som även han undrade var tusan bäbisen var. Vi hade ju sagt och lovat och så vidare. Det enda vi kunde säga var att det inte alltid blir som man tänkt sig. Och den här gången var det ju tur.
En märklig vardag har tagit vid. Som om ingenting hänt.
Läs även andra bloggares åsikter om barn, förlossning, igångsättningar, nervösitet
Intressant.se
tisdag 1 december 2009
Dagens visa
Jag vet inte varför jag tycker det är så fascinerande? Varför jag finner det så konstigt att han lärt sig någonting alldeles själv. Helt utan mig. Och att han därför kan nåt som inte jag kan. Det gör mig nästan lite svartsjuk.
Vi satt och fixade i ordning oss inför natten så föll han ut i sång och jag kunde inte sjunga med för jag visste inte orden. Jag hade aldrig hört denna visa som han nu presenterade för mig men jag tyckte den var rolig för han började sjunga den med fantastisk timing - precis när jag visade lågt tålamod vid pyjamaspåtagningen. Det var som ett skämt. Men han skrattade inte. Jag, däremot, log och blev helt varm och tårmild och tänkte att; jävlar, vad stor han har blivit som kan egna sånger och allt!
Sen sprang jag och hämtade mobilen och började regissera.
Och undrar vi ju alla; hur går den efter karameller?
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om barn, barnsånger, kunskap, tålamod
Intressant.se
Vi satt och fixade i ordning oss inför natten så föll han ut i sång och jag kunde inte sjunga med för jag visste inte orden. Jag hade aldrig hört denna visa som han nu presenterade för mig men jag tyckte den var rolig för han började sjunga den med fantastisk timing - precis när jag visade lågt tålamod vid pyjamaspåtagningen. Det var som ett skämt. Men han skrattade inte. Jag, däremot, log och blev helt varm och tårmild och tänkte att; jävlar, vad stor han har blivit som kan egna sånger och allt!
Sen sprang jag och hämtade mobilen och började regissera.
Och undrar vi ju alla; hur går den efter karameller?
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om barn, barnsånger, kunskap, tålamod
Intressant.se
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
