måndag 30 november 2009

Att spela Allan

Titta! Då fick jag in den där gamla uttjatade klychan; att spela Allan. Det var ju typiskt. För när vi invigde folk i vårt namnförslag på gossebarnet sa väldigt många att; Ska han verkligen heta så? Allan. Då kommer ju alla säga Spela Allan? Och vi bara; Hurrni, era ruggugglor! Så säger väl ingen nu för tiden?

Nu sa jag det själv.

Och sökt var det också för den här texten skulle egentligen heta; Att spela MED Allan. Så tog jag bort med. Jag ville väl vara rolig.

Att spela spel med Allan kan vara väldigt frustrerande. Jag vet att han är tre år men kan ändå inte låta bli irriterad. Näst intill vansinnig. Nämen, som när vi sitter på golvet och spelar Råttfällan till exempel. Jag känner av de små bitarna med blicken och undrar och funderar; Vilken är lös? Vilken kan jag ta. Och så får jag loss några i en serie innan det rör sig och jag lämnar över till Allan – helt enligt spelets regler.
Allan börjar tanklöst rycka bit efter bit från brädet och råttfällan smäller och slår och bitarna flyger men han fortsätter obekymrat och jag skriker; Allan, stopp! Nu är det min tur. Det får inte röra sig! Men han hör inte på det örat. Verkar plocka mest efter färg och tycke. Sen plötsligt slutar han och säger; Nu är det din tur. Helt ologiskt.
Och på brädet är det kaos.

Eller som när vi ibland försöker oss på ett memory. Och han tar ett kort. Jaha, en bil. Och sen en till; ett flygplan. Ingen likhet. Då vänder han tillbaka flygplanet och tar ETT NYTT KORT! Helt fräckt! En traktor. Fel och så vänd! Ett till; En motorcykel. En husvagn. Och sen en bil. Och då nickar han förnöjt och lägger sitt par åt sidan. Säger att det är hans tur IGEN. Man blir galen.

Eller det konstiga i att han alltid går på samma kort. Varje omgång öppnar han samma jävla flygplan på samma ställe om och om igen. Och jag försöker vara pedagogisk och säger att det är en poäng i att öppna NYA kort. För att se vad som finns under. För att spelet ska gå framåt.
Ja, just de
t, säger han och lyfter flygplanet igen. Ser på det som om han aldrig sett det förut. Jag drar mig i håret och säger; Allan, man spelar inte så.
Men
jag spelar så, säger han och tystar allt motstånd. Så klokt. Ändå kan jag inte låta bli…

Det gäller även briotågbanan som han alltid vill bygga på ett sätt så att den omöjligt går ihop. Eller när han ritar en helt ljuvlig gubbe eller ett djur på ett papper och man bara; Waoow! Så fint! Och sen tar han alltid upp en stor tjock svart tuschpenna och kluddar över allt det fina. NEEJ, Allan. Gör inte så!, skriker vi i kör och han svarar lugnt; Men den ska vara så!
Vi har högvis med svarta plumpar och under dem ren konst.

De enda spel där han faktiskt följer de uttänkta reglerna är de som vi spelar på datorn. Bolibompaspelen eller Alfons. Dom kan han inte manipulera. Och vad ska vi då tycka om det?

___________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , ,
Intressant.se

fredag 27 november 2009

Nya friska grepp

Det var lugnt och stilla. Ljudet från den lilla luftfuktaren som brummade i sitt hörn. Någon bil som passerade på gatan utanför. Lisas rofyllda snarkningar. Eller jag har egentligen ingen aning; jag sov ju också. Tills jag plötsligt vaknade.

NEEEEEEJ!

Det var inget jämmernej. Inget nej av rädsla som; Nej, kom inte närmre du elaka monster/drake/häxa - eller vad som nu skulle kunna skrämma Allan. Det här nejet var av en karaktär jag kände väl till och tyckte illa om. Det envisa trotsnejet. Nejet som dagtid betydde att; nu blir det lite mekigare än nödvändigt.
Men nu var det natt. Klockan var strax efter tre och Allan var inte ens vaken. Ändå hördes han högljutt igen och jag förvånades av hur jag kände den bittersura skitpappan inom mig bröstade upp sig när han skrek:

NEJ, JAG VILL INTE. DEN ÄR MIN!

Men han sover ju. Då kan jag väl inte bli arg. Tystnad. En kort stund.

NEJ, DET RÄCKER INTE! DU MÅSTE INTE GÖRA SÅ!

Jag hör, tolkar och förstår precis vad han drömmer. Hör mig själv prata i hans dröm på det där sättet som jag avskyr; Allan, nu räcker det med saft. Nu måste jag gå så får du leka lite själv.
Jag och Lisa såg på varandra och kunde inte hålla tillbaka ett skratt. Så skönt. För det kan ju inte vara annat än humor när ens barn bara fortsätter sin envisa kamp även i sömnen. Och det i flera timmar.

JAG KAN SJÄLV!


___________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

torsdag 26 november 2009

I'm a man

Jag har suttit med den här förbannade manligheten en god stund nu och har svåra problem med att få ihop det. Det är som om manligheten i sig sätter griller i huvudet på mig. Och ju mer jag funderar på detta desto mindre tycker jag om begreppet. Manlighet, eller kvinnlighet också för den delen - är ju inte på riktigt. Och frågan är om man ska acceptera det - Om man ska spela sin könsroll för att det kan vara kul att ibland vara manlig, eller kvinnlig. Eller om man ska försöka ta bort det och ta ner det till att bara heta mänskligt.

Det är lite lustigt faktiskt. I manligt mot kvinnligt och genustänk och könsrollsdebatter och jämlikshetsstrider lämnas man i känslan av att det är kvinnans kamp. Att kvinnan ska ta för sig, beträda mark, höja sina löner, synas mer, höras mer och vara mer. Bete sig så som männen betett sig sedan människans gryning.
Jag är inte säker på att det blir så lyckat. Om alla skulle bli som män skulle det bli väldigt stökigt. Väldigt mycket pisspölar i avlägsenheten utanför min port. Vad händer om männen istället backar lite, släpper in, tystnar. Vad skönt det skulle bli för oss alla. Manligheten är inte alltid så kul. Den borde granskas ordentligt i sömmarna och ifrågasättas.

Det är rätt mycket att axla för att vara det som beskrivs som en riktigt man. Den långa, starka, stabila. Jag har aldrig varit sådan. Jag har inte saknat det heller. Jag har haft nojor av andra slag men känt mig trygg i min manlighet för jag har både snopp, skägg och adamsäpple. Det är väl det som gör mannen. Allt det andra är ju bara på låtsas. Ändå tror jag många män här problem med sin påtvingade manlighet.

Trots att jag ovan påstår att jag inte bryr mig om manligt och kvinnligt, så finns där en tillfredsställelse i att göra manliga saker. Jag kan må väldigt bra av att få använda vår hammarborr och kämpa mig igenom de kompakta betongväggarna i vår lägenhet och sen torka svetten ur pannan med en smutsig trasa. Jag finner ett högt nöje i att åka med till min kompis landställe och hjälpa till. Han ligger och flinande ser på medan jag nästan tacksamt tar mig an att klippa hela gräsmattan med motorgräsklipparen. För att det låter eller skakar eller är utmanande och jobbigt? Jag vet inte vad det är. Men när jag är klar och vi sätter oss på trappan och ser ut över dess jämnklippta yta och han klappar mig grabbigt på axeln och sticker till mig en öl och kanske till och med säger; Bra där...
Då mår jag så bra. Jag känner mig tillfredsställd. Som om min manlighet har hittat en jämnvikt.

Ibland krattar jag upp alla löven också. Eller målar om nåt. Eller sätter ihop en IKEAmöbel.

Är det så att jag känner mig omanlig till vardags och behöver denna kompensation. Är det därför det känns så bra? Eller har det ingenting alls med manlighet att göra. Är det bara så att för mig, som ägnar dagarna åt att sitta still och skriva eller klippa film eller vara kreativ på andra sätt, så är det så skönt att byta ut det som är så svårt att ta på med något som man faktiskt tar tag i. Att bara få göra något - på riktigt. Är det inte egentligen precis lika skönt för Lisa att få borra det där hålet i betongväggen - att få forcera något oforcerbart. Men jag får göra det istället för henne för att jag förväntas göra det. För att jag är manlig? Eller för att jag inte är det och hon vill bjuda mig på en dos. Manlighet. Ordet som man borde akta sig för. Speciellt som småbarnsförälder.

För nu når jag någon slags slutsats här då. Det kommer ju någonstans ifrån. Det manliga och det kvinnliga. Barnen lär av oss. Ser precis hur vi gör. Och vi har aktat oss, ska ni tro - ändå har vi åkt dit på de manliga attributen med vår pojke.
Allan älskar blått. Om han fick bestämma skulle allt vara blått. Han vill ha blått godis i sin godispåse. Han vill måla sin säng blå. Han vill läsa böcker som är blå han vill klä sig i blått. Vad ska bäbisen heta, undrar vi. Blå, säger han.
Han fick en ny fin tavla att ha ovanför sin säng häromdagen men den tyckte han inte om alls. Vad vill du ha för en tavla då?, frågade jag. En blå, svarade han. Vadå, typ blå elefanter, eller?, sa jag men han skakade på huvudet. Nej, bara blå.
Och då ska ni veta att han inte har varit speciellt blåklädd i sitt liv och är det fortfarande inte. Han bara påpekar detta blåa och vi ger honom blandade kulörer tillbaka. Han är cool med det men ändå. Gärna blå.
Samma sak med hans otröttliga fascination till bilar; polisbilar, brandbilar, lastbilar, lyftkranar och motorcyklar. Varje kväll vill han läsa den helt onödiga boken; Gissa fordonet. Varje morgon vill han åka ner och gå ut genom garaget som ligger under vårt hus. Jag förstår ingenting för varken jag eller Lisa har ett liknande intresse och faktiskt inte ens några körkort.
Någonstans ifrån kommer det. Från generna säger vissa. Jag skulle snarare påstå dagis eller samhället. Bolibompa. Men också från oss själva.
Även då jag anser mig vara medveten om allt detta och har en stark vilja att ändra och motarbeta kommer jag på mig själv hela tiden. Att peka på saker vi ser; Titta Allan, vilken häftig lastbil. Eller gå fram till poliser eller stanna vid byggarbetsplatser. För han tycker ju om det. Och jag är en sucker för hans leende.
Men nu har jag ju till och med gått så långt att jag har köpt en FLEXITRAX POLICEFORCE RACETRACK åt honom - som ligger gömd i garderoben och är tänkt som en present när han blir storebror. Men det talar jag inte högt om. Varken till honom eller andra.

(...och så klär vi ut oss till Pippi Långstrump också och har kafferep och låtsas laga mat och läser böcker utan bilar alls i och leker cirkus och dansar och kramas och pussas och säger fina saker till varandra. Bara så ni vet. Och han tycker ju om att måla naglarna! Öhh... i blått)


Jag kan inte riktigt förklara varför han har tomtedräkt i november men den sura minen uppstår när han säger; finns det några snälla barn här, med manlig basröst.


___________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Intressant.se

Konsten att vara annorlunda

Det är märkligt vad mycket velande och kraft och mod det krävdes att skriva detta. Eller det kanske inte är så konstigt? Nu är det hur som helst sagt och det finner jag befriande...

Tack cpmamman!


___________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Intressant.se

Den olösliga patiensen

Jag har alltid haft svårt för att sova. För många tankar i huvudet liksom. Ibland är dom besvärliga - otäcka, oroliga, ekonomiska, apokalyptiska. Men ofta är det bra tankar - kreativa idéer. Filmmanus, bloggtexter, noveller eller vad som helst. Tankar som man borde gå upp och skriva ner förutsatt att man får sova ut dagen efter. Men det får man ju aldrig. Så jag jobbar hårt för att döva. Jag brukar börja med lite spel på mobilen - en patiens som rensar skallens yttre frontlinjer av tankar och tröttar ut ögonen då de tvingas koncentrera sig på den lilla skärmen. Sen lyssnar jag på en saga. Förut läste jag men nu lyssnar jag för att inte störa med ljus och blädderljud.
Senaste veckorna är det Frej Lindqvist som med sin varma finlandssvenska läser Arto Paasilinna. Jag vaggas in och somnar oftast som ett litet barn.

Men låt oss återgå till patiensen. Jag har en mängd olika sorter med varierande svårighetsgrader och igår kväll när jag låg där, extra vaken med skräckslaget uppslagna ögon bredvid Lisa som precis yttrat orden; Nu känns det lite konstigt i magen, och sedan börjat med någon slags djupandning - då valde jag det allra svåraste, överomöjliga kortspelet för det var vad jag behövde just då.
När jag kommit en liten bit in i gåtan tänkte jag att om den här patienten - den som ju aldrig går ut och säkert inte alls kan det - ändå går ut... då föder vi barn inatt.

En tjugo minuter senare lades sista kortet på plats.

Perfekt game. Bonus points; 800. Time; 30.11. Total score; 1434.

Jag var inte trött.

Jag såg på Lisa som nog hade somnat. Jag ville väcka henne och berätta men hejdade mig. Kände att med tanke på vad som väntade var det nog bäst att hon sov vidare. Jag såg på en lilla skärmen och flinade åt mina tankar. Det betyder ingenting, tänkte jag. Vad fjantigt att spå framtiden i ett kortspel. Sen tryckte jag på new game.

Om den går ut igen är det DEFINITIVT ikväll det händer, tänkte jag klokt.

Den gick inte ut. Och det kom inget barn.
Vad var det jag sa...

___________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

onsdag 25 november 2009

Upptäckter i den nya världen

Allan älskar kojor. Och han älskar knappar och datorer. Han älskar därför fotoautomater fast jag tror aldrig han fattat vad dom är till för förutom att gömma sig i och trycka på. Vad det är dom faktiskt gör.

Så en morgon var vi ute tidigt och handlade frukost. Vi tog oss ner i den fantastiska Slussen Gallerian - stället där tiden står stilla och inget har åldrats sen åttioåtta (trots renovering). Vi möts av en av dessa automater och Allan rusar in. Jag har nog inte tittat in i en sådan sen mitten av nittiotalet och när jag nu gjorde det slogs jag av häpnad. Jag kände inte igen mig alls. Det var datoriserat med pekskärmar och menyer och Allan - den lilla hackern - var redan halvvägs igenom systemet. Jag blev ändå nostalgisk och berättade målande hur jag tog såna här kort med mina polare när jag var tonåring. Hur man ofta busade och sträckte ut tungan eller gjorde grimaser och Allan avböt; Ja, jag vill det, sa han som om jag erbjudit honom något. Jag noterade att även priset var nytt och jag hade ju inte så mycket mynt tänkte jag tills jag såg att man kunde dra ett kort. Förstås.

Allan verkade ha lyssnat till det där med tungan för den var svår att få in. Det var som om han trodde att det var just den man skulle fota. På sju av åtta bilder (för jag upptäckte att man i den moderna tidsålder vi genomlever får två försök på sig att vara snygg) stack den ut och ja ja...

När det var klart ville Allan förstås ha mer men det kändes för kostsamt. Jag sa högtidligt att nu går man ut och så får man stå vid en liten lucka och vänta och vänta. Väldigt länge får man vänta medan korten framkallas mindes jag med plötslig förfäran och lyfte ner Allan från knäet. Han var ute före mig.
Nu får vi ha tålamod och sen ska korten torka också då får man inte röra, började den omoderna pappan och Allan höll upp de redan printade korten framför näsan på mig som tystnade.
Vilka fina, sa han. Dom ska mamma få. Och hon blev glad (tror jag)

Hur länge har det fungerat så här? Kanske är det dags och skaffa nytt pass snart.

___________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , ,
Intressant.se

tisdag 24 november 2009

Det som göms i snö...

Så vaknade vi till ännu en dag utan bäbis. Märkligt hur vi varje kväll är så säkra på att inatt - inatt händer det. Och sen så fort dagen gryr och det blir ljust så lägger sig all oro och pirrig förväntan tills kvällen kommer tillbaka. Som om det är mörkret som skulle sätta igång allt. Medan ljuset...

I morse sken solen. Så uppiggande, tänkte jag och steg upp glad i hågen. Jag nynnade till och med på en munter melodi. Säkert någon bollibompavinjett - typ Pomos Piano; Nu är vi här, nu är vi här, underbart att du är där, klappa pappa...

Sen tystnade jag tvärt och kände en ilning genom ryggraden. Det som göms i snö kommer upp i tö. Det som dolts av tre månader mörker och gråa moln och trista dagar träder fram i ljuset. Jag önskade tillbaka det grå.

Alla dessa små små händer.


(klicka på bilden för förstoring)


___________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Intressant.se

måndag 23 november 2009

Höjden av fåfänga

Nu ska ni få höra om mannen som som är så fåfäng att han fixar till håret innan han går och lägger sig så. Jo, men därför att han tänker att om förlossningen sätter igång inatt - och det kommer ett barn och det ska tas fantastiska kort att spara för livet - ja då vill man ju för fan vara lite snygg i håret.

Så han smetar fudge i håret för att få ner sin ilskna mössdeformerade kalufs. Det ska ju läggas till i protokollet att mannen i fråga hade en ryslig frisyr just denna dag. En frisyr skapad av nytvättat hår direkt in i en toppluva. En frisyr så hemsk att det faktiskt befogar tilltaget.

Och mannen; det är jag. Och frågan är om det var en nödvändighet eller om det bara skapar en liten gulaktig fläck av hårprodukt på kudden imorgon när jag vaknar utan nyfött barn.

Tillägg; Det gjorde jag.


___________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Mustaschen

Varje gång jag rakar mig tänker jag att jag ska pryda mitt ansikte med en mustasch. Jag ser länge på mig skäggiga nuna och tänker att idag – idag händer det. Jag höjer min trimmer mot överläppen och låter de små rakbladen jobba.

Varje gång jag rakar mig tänker jag att jag ska pryda mitt ansikte med en mustasch. För jag är så barnsligt förtjust i mustascher. Och jag gillar skägg också. Yviga skägg. Som Serpico. Satan i gatan vilket fint skägg han har. Men skägg kan jag aldrig få för min pappa har gett mig ett fruktansvärt arv - glesväxta kinder. Jag kan aldrig bli den man jag önskar – den yviga Jesusgestalt med frost i topparna om vintern. Men jag älskar dem männen. Dom som vågar löpa linan ut. Dom som låter rakapparaten ligga kvar på hyllan och samla damm vecka efter vecka.
Jag har allvarligt funderat på att skaffa ett trovärdigt lösskägg. Att låsa in mig i två månader och kanske passa på att skriva klart novellsamlingen jag brottas med under tiden. Medan jag låtsas att skägget växer Och sen bara komma ut – tittut – helt hårig och med trehundra sidor text - två flugor i en smäll. Undrar om nån skulle köpa skägget? Antagligen inte. Jag får nöja mig med min mustasch.

Varje gång som jag rakar mig så står jag alltså där framför spegeln och drömmer om min mustasch och så börjar jag skapa. Jag börjar med en Hulk Hogan men den håller aldrig för jag har en centimeterlång glipa vid mungiporna. Ett ingethårland. Ett glapp. Så jag rakar rent hela käkpartiet och gör en Burt Raynolds istället. Jag ser på mig själv en stund och accepterarar att det inte är så snyggt. Jag börjar då trimma ner den. Trimma den till en lite finare gangstermustasch – ni vet två trekanter som letar sig ner till vardera mungipa. Jag blir alltid missnöjd på grund av en hårlös liten fläck strax ovanför vänsterläppen. Jag känner till defekten – ett ärr från min ungdom – ändå försöker jag varje vecka. Försöker och misslyckas och det är då jag svär högt och tar till Tangon. Ett fint streck som lite kaxigt vilar på överläppen. Men det blir aldrig kaxigt. För jag har inte precisionen som krävs. Jag lyckas alltid rycka till någonstans under resan och skapar då ett tomrum. Oftast på vänster sida. Jag kan inte förklara varför det blir så – har inte lagt ner någon vidare forskning i ämnet men det är sorgligt. Jag rakar bort hela den stympade vänstersidan och ser på min halva mustasch. Tänker för ett kort ögonblick att det kanske är kul. Att det är humor. Att det skulle skapa en ny trend. Varje gång tänker jag så och sen rakar jag av hela skiten och motiverar min nakna överläpp med att Allan inte pussar mig med mustasch. Och Allans pussar kan man ju faktiskt inte leva utan. Så varför försöker jag ens.



______________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om ,

fredag 20 november 2009

Ett fall för hälsovårdsnämnden

Det är kväll och vi rundar av dagen med lite lugnare lek i sovrummet. Jag och Allan sitter och fiskar från hans säng och har riktigt trevligt. Det enda som fattas är en termos med kaffe och några mackor med prickig korv. Och så lite fiskelycka förstås. Men å andra sidan vet jag inte vad som skulle kunna nappa.
Våra metspön är en kvarleva från en fiskdamm vi hade när han fyllde tre. Oj, vad han tyckte det var kul med fiskdammen. Besvärligt kul måste jag medge för han ville aldrig ta ner det där jävla skynket vilket gjorde det onödigt svårt att ta sig in i garderoben om morgonen. Men så en dag var skynket plötsligt borta och det på grund av en tomte som hade kommit under natten och tagit det vidare till nästa kalas. För det är så det går till. Eller hur? ELLER HUR?
Men nu när dörren öppnas till oss är det ingen tomte som kommer utan Lisa som tittar till oss och säger; Nämen, sitter ni och fiskar?
Allan nickar malligt. Vad fiskar ni för något?, frågar hon vidare och sätter sig bredvid.
Allan väntar inte många sekunder innan han svarar; Silverfiskar!

Ofta förvånas jag över vad för ord han snappar upp och det faktum att skadedjuret faktiskt finns på vår toalett och är en tröttsam del av vår vardag gör det ju bara ännu roligare. Hur fan blir man av med dom? Silverfiskarna. För nappar det gör dom inte...

Om ni tycker jag skriver bra kan ni trycka på länken - Pappabloggar Sverige - och lägga en röst på mig.


___________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

torsdag 19 november 2009

Barn av vår tid

Jag satt och funderade på det här med hur vi uppfostrar barn nu för tiden. Att vi tar in dom i våra liv - låter dom styra och vara med och bestämma. Att vi sätter oss på golvet och leker med dom. Att vi talar till dom som jämnlikar. Kan tänka mig att det förr i tiden var lite mera restriktioner kring hur ett barn skulle sköta sig. Att de kanske skulle lyda och ta ansvar. Leka själva och inte störa. Att de skulle äta upp maten och dessutom låta den tysta mun. Att de skulle vara tacksamma och respektera de äldre. Uppföra sig liksom.

I morse. I hallen. Klockan är strax innan nio men Allan har fortfarande pyjamas på sig. Jag sitter på golvet och lekar galna tröjan - en hysterisk lek som går ut på att tröjan har blivit helt bananas och det enda sättet att få den "normal" igen är att sätta den på kroppen. Sen blir det galna byxan. Galna strumpan. Ni fattar. Men det funkar inte idag. Allan tittar inte mot mig eller den tokiga tröjan utan hämtar istället en låtsastårta som jag gjort åt honom i en av mina kreativa-och-bra-pappan-stunder. Han gillar att kasta tårtor i ansiktet på folk - inspirerad av cirkusclowner. Och vadd kladdar mindre än grädde. Det var en parantes.
Han går rakt förbi mig och öppnar dörren till toan. Där inne ligger Lisa på alla fyra och morgongravidkräks i toastolen. Allan säger att han vill slänga tårtan i hennes ansikte och Lisa ser minst sagt besvärad ut men vänder ändå upp ansiktet och ler; En gång då, säger hon och tårtan kommer flygande. Smack. Allan vill göra igen. Bara en gång till, säger hon för det är på gränsen till vad hon pallar och sagt som gjort. Smack. Sen vänder sig Lisa ner till toan igen och fortsätter sitt kräkande medan Allan nöjt stänger dörren och går förbi mig och min helgalna tröja - in i vardagsrummet och sätter på teven. Jag hör Willie Craaford sjunga Nicke Nyfiken-vinjetten och jag hör att Allan gillar det starkt och tänker inte flytta sig från tevesoffan utan strid.

Det hade sett annorlunda ut under förra seklet. Då fanns ju inte Willie Craaford.


___________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Intressant.se

onsdag 18 november 2009

Falskt alarm

Jag vaknar av att det kliar något vansinnigt i min näsa. Så jag kliar tillbaka och byter ställning. Allan ligger bredvid mig med sin fot uppslängd på min mage och jag inser att jag inte märkt när han kommit upp till oss. Nu sover han djupt och snarkar lätt. Där Lisa brukar ligga med alla sina kuddar under magen och armen och höften och ryggen – där ligger nu ingen. Bara kuddarna. Jag kastar en blick på klockan och registrerar noll tre någonting. Sen reser jag mig till halvsittandes och ser ut genom den öppna sovrumsdörren – ser in i vardagsrummet där Lisa står vid fönstret. Hon håller båda händerna under magen och vaggar sakta fram och tillbaka. Vi möter varandras blickar och det är väl självklart vad hon misstänker. Jag lägger mig på rygg och känner en omedelbar nervositet sprida sig i kroppen. Ta över. Jag ligger så ett tag innan jag lyckas ta mig upp och gå till henne. Märkligt att man har haft nio månader på sig att ta in och förstå. Ändå känner jag mig fullkomligt oförberedd. Som om jag först nu – i denna stund – blir varse om att vi ska ha ett till barn. Okej, säger jag och sätter mig i soffan. Vad händer?
Men det visste hon inte riktigt. Något hände. Något var nytt och konstigt. Sammandragningarna var täta och en del andra märkliga fenomen hade uppstått men hon visste inte. Så här var det inte förra gången. Då började det med vattnet som gick plötsligt och rakt ner på vår rosa badrumsmatta…

Att förlösa ett barn är nog bland det absolut mäktigaste jag någonsin gjort. Det går inte att jämföra med något annat. Jag minns Allans förlossning som en händelse så fylld av kärlek och glädje och lycka. Jag minns positivt. Jag förklarar det så för folk vi träffar; att det bara var härligt. För folk som själva fött barn och kanske tyckt att det var pyton. Men jag tyckte det var guld. Och Lisa också. Ändå - när jag tänker igenom händelseförloppet - ser jag ju hur det mycket lätt kan uppfattas annorlunda.

Vattnet gick för tidigt med Allan. Inte så det kändes något vidare allvarligt – bara fem dagar tidigare än normalen – men vi stack in till BB med vissheten att när vi kom hem igen skulle vi ha med oss ett barn - för så är det med för tidig vattenavgång. På grund av infektionsrisken ger man kroppen två dagar att sätta igång sig själv och sen hjälper man den på traven. Vi betade av de två dagarna utan att något hände. Sen sattes det igång och vi hade en fantastisk natt då vi kämpade storslaget och enat och kände oss starkast i världen. Tänkte att det här var ju ingen match. Det var innan helvetet bröt lös.

Och det blev stormigt och vilt och galet. Vi tappade kontrollen och takten i vår inövade profilaxandning och en barnmorska - som jag kom att tycka mycket illa om - tryckte den förbannade lustgasen i fejan på min kämpe – gjorde henne flummig och illamående. Jag backade för jag kände att vägen fram – förbi vår barnmorska som helt okänsligt tog kommandot och förbi min höga flickväns dimmiga blick – var för lång och hård. Och när Lisa ropade på Epidural kände jag mig totalt menlös. Vad visste jag – hade hon så förbannat ont är det klart att hon skulle ha lindring. Jag kunde inte sätta emot. Vågade inte gå emot barnmorskans bättre vetande. Det är klart att det inte var mitt beslut men ändå...

Narkosläkaren kom in. Han hade en fånig hatt på huvudet. Lisa såg honom och sög in honom – sin frälsare – han som kunde rädda henne från helvetet. Jag satte mig i en fåtölj i ett hörn och såg på dem. Lisa såg inte mot mig alls. Fånigt nog var jag svartsjuk. Jag erkänner det nu – jag tyckte inte om den där jävla narkosläkaren heller. Han gjorde mig så liten.

Men han kunde inte frälsa - kunde inte lägga sin bedövning för det var för sent. Det var plötsligt dags att krysta ut det som skulle bli Allan. Och narkosläkaren ville gå igen. Lisa ropade efter honom – bad honom stanna. Han tog till och med hennes hand en stund innan han vinkade fram mig – placerade mig på en stol bredvid Lisa – och gick. Även detta kändes ju jobbigt – att han – som såg ut som en snygging från cityakuten (eller är det något jag inbillar mig) berättar för mig hur jag skulle bete mig i min förlossning. Men nu i efterhand var det nog bra gjort för jag hade fått panik och slutigt mig. Han var kanske inte så tokig ändå – George Clooney.

Jag höll hennes hand och viskade uppmuntrande genom krystarbetet. Mitt hjärta gick på högvarv. Jag var skräckslagen. Jag tolkade allt jag såg. Enligt journalen vi senare fick ta del i var mina tolkningar felaktiga men barnmorskans utrop lät upprörda och ansträngda – som om allt höll på att gå åt fanders. Hjärtljuden sjönk tyckte jag mig se på kurvorna. En läkare kallades in. Jag var så anspänd. Så rädd. Redan så känslomässigt fäst vid någon jag inte än träffat. Men så kom barnet. Jag tror det började skrika relativt direkt och lades upp på Lisas mage. Det. För jag såg inte vad det var för sort. Jag såg ett litet blått, blodigt, hopskrynklat, gallskrikande ansikte. Jag såg en liten rumpa. Och en slank rygg. Små, små händer och fötter. Och jag kände sådan lycka. Sådan oerhörd lycka över att det var över och att det verkade gått bra att jag började gråta. Anspänningen var för stor och dammen brast. Jag tror aldrig jag har gråtit så innan. En gråt så oerhört. Så omöjlig att hejda. Jag grät så att det lät högljutt och den dumma barnmorskan sa åt mig att jag inte behövde vara ledsen. Att allt hade gått bra. Jag ville förklara för henne att jag inte alls var ledsen utan lycklig på ett sätt jag aldrig tidigare varit med jag kunde inte forma ord. Och hon lyckades bara tolka fel och gick till och med fram till mig och klappade min axel. Försökte trösta. Jag stängde henne ute. Ville vara med min tjej och mitt barn. Jag lyckades fråga Lisa om hon sett var det var för kön och hon trodde en pojke. Vi fick det bekräftat. En pojk. En grabb. Ett friskt gossebarn som det beskrivs i journalen. När jag lugnat ner mig lite bad jag någon ta ett kort på mig och Allan.



Ett kort på en helt förstörd och känslomässigt omtumlad far och hans friska gossebarn.
Men det var inte riktigt så. Gossebarnet visade sig vara snabbandad. Läkare såg över honom. Bekymrade sig. Och vi flyttades till neonatalavdelningen för förtidigt födda och blev kvar i tio dagar. Denna tid var så märklig. Jag var så orolig för min nyfunna vän. Så rädd att han skulle fara illa. Att han skulle dö. Någon man bara känt i några dagar blev ens allt. Jag tror att jag knöt an till honom oerhört under dessa dagar. Så allt började så. Turbulent och farligt. Och jag kände att jag aldrig älskat någon så. En ovillkorlig kärlek till den lilla trekilosknytet som blev stucken i foten för blodprov och sondmatades och solades för gulsot och slutade inte andas fort. På tio dagar. Men sen. Äntligen. Sen blev det bra. Utan förklaring stabiliserades hans andetag. Rynkorna på läkarnas pannor slätades ut och mitt hjärta slog lugnare. Man trodde att han haft fostervatten i lungorna. Trodde. Men det spelar ingen roll nu. Nu är han ju värdens skönaste typ. Nu väger den lilla för tidigt födda sexton kilo och är skitjobbig och underbart rolig.

Och nu ska han bli storebrorsa också. Världens bästa. Men inte än. Sammandragningarna lugnade ner sig. Vi somnade till slut. Men känslan stannade kvar. Känslan av att det faktiskt kommer hända något. Något sånt där fantastiskt, häftigt underbart. Något som om tre år kanske kommer älska cirkus och slå ut med armarna och ropa; tata. Och trolla med trollformen; hokus pokus filly frukost. Precis som Allan.



___________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Intressant.se

tisdag 17 november 2009

På torsdag

Lisa frågar Allan; När tror du bäbisen kommer? Och han svarar utan att ens se upp från sin teckning; På torsdag.

Så självsäkert. Som om han verkligen vet. Som om han verkligen vet när torsdag är? Han, som börjar varje morgon med att fråga; Är det lördag idag? Han vet.
Och det är sättet han säger det på. Hur han uttrycker det. PÅ torsdag. På. Känns alldeles för korrekt. Och med en axelryckning. Som om han vid just detta ögonblick togs över av något som faktiskt vet.

Sen var det ju inte slut där. Det var ju den där gubben i kassan på Konsum på Slussen. Han som kastar en snabb blick på Lisas Mage och säger lite i förbifarten medan han blippar varor att; Det är snart dags. Så säger han och tar tag i en ost. Vi skrattar till och säger att det ju kan hända när som helst men det är bara vecka trettiosju än så länge och...
På torsdag, avbryter han. Blipp blipp. Den kommer på torsdag och det är en flicka.

Så. Torsdag. Det är om två dagar det...






___________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

En röst i natten

Jag tror klockan var 01.20 när det inträffade - det som jag helt räknat bort som ett alternativ. Allan reser ur en mardröm eller kanske bara en dröm av något slag och ropar ut; pappa!
Omedelbart slår jag upp ögonen med känslan av att något är annorlunda. Jag var osäker på vad jag hört och låg blixtstilla i en liten stund och bara lyssnade. Pappa. Där. Igen. Eller? Sa han inte mamma ändå? Jag reste mig halvt för att se över kuddberget som omger min höggravida Lisa - möter hennes blick. Hon ser lika förvånad ut som jag. Hon har också hört pappa.
Jag pallrar mig upp. Helt upprymd över den känslan jag nästan slutat hoppas på.

Det var liksom den sista pusselbiten som föll på plats. Det senaste tiden har omgivit oss i kaos. Allan är tre. Kanske är det så enkelt. Eller så är det Magen och vissheten om att någonting kommer att förändras för honom. Ett syskon kommer. Eller så är det Lisa som är trött och otymplig och mår illa - som inte alls orkar ta sig an honom som hon brukar. Det kan ju få till och med mig ur gängorna. Så konflikterna har haglat och tagit sig helt abnorma proportioner. Han spelar oss mot varandra. Ruckar på allt som går att rucka på. Ändrar sig hela tiden i sina beslut. Luras. Jag; vill du gå eller ta vagnen till dagis? Han vill gå så vi går. Halvvägs där lägger han sig på marken och får en gråtattack sällan skådad; jag vill inte gå, jag vill hämta vagnen! Och mina försök att förklara att det är lika långt hem som till dagis biter inte alls. Och det faktum att det inte alls är långt överhuvudtaget utan att man nästan ser dagisporten gör inte heller någon skillnad.
Om det så gäller gå ut i höstkylan utan byxor. Ha fyra mackor brädda framför sig till frukost fast han alltid bara äter två. Ha tre bullar till fikat fanns det inte räcker till alla då. Att jag hela tiden ska springa överallt med vagnen fast jag inte orkar. Om det inte blir som han vill kommer raseriutbrottet och när man bråkat i en stund (och det kan tyvärr gå fort) så är mitt tålamod slut och jag förvandlas själv till en trotsig treåring. Jag skriker krigsskrik rakt ut, jag drämmer näven i bordet. Jag smäller i dörrar. Och vad har Allan börjat göra nu? Han skriker krigsskrik rakt ut, drämmer näven i bordet och smäller i dörrar. Han härmas. Gör som jag. Så klart.

Det är då man känner sig som den sämsta av pappor. Fy fan vad ruttet man mår. Och man gråter till och med. För sig själv. För man tänker att Allan inte ska behöva se det.

Men nu har vi tänkt om. Jag tror det räckte. Vi insåg att känslor inte borde vara tabu och kanske var det nyttigt att låta handlingar få konsekvenser. Vi har gjort en del ändringar i våra rutiner också eftersom de ändå inte funkade. Jag har fått överge min tidigare inställning. Inställningen om att trotset var en skrämselgrej bara. Att det inte hände på riktigt. Att det inte skulle bli värre än det redan var. Jag har även haft en idé om att det skulle vara lättare att ha göra med ett barn man kunde kommunicera med. Att det då skulle förstå mina resonemang och klokt ge efter. Istället blev Allan herre över sina egna resonemang och ger aldrig efter. Det hajar jag nu.

Jag vinner mark och förtroende här. Jag vet inte riktigt vad jag gör men jag och Allan har börjat bryta oss igenom mammigheten som ändå alltid existerat. Som alltid stått i vägen och tidvis sårat mig. Vi har alltid varit de bästa av vänner när Lisa varit borta. Och även när hon varit med. Men när det gäller vissa punkter - läggning till exempel - har det alltid varit svårare. Det har varit ett visst motstånd när jag skall lägga och dessvärre älskar jag att lägga. Jag älskar att ligga nära och läsa sagor och mysa. Ibland tillåter han mig inte. Men senaste dagarna har något hänt. Pendeln har vänt. Jag lägger problemfritt och läser sagor som aldrig förr. Lisa har jätteproblem vid läggning. Och jag medger att jag är lite glad för det. Lite stolt och kaxig.

Och sen ropade han på mig mitt i natten. Det har han aldrig gjort förut.

Jag är snabbt vid hans säng och kryper ner bakom honom. Säger att nu kan han somna om. Han ser på mig och nickar och lägger sig till rätta. Kör in sin lilla hand under min nacke. Smackar med sina läppar och pustar ut lite varm barnandedräkt i mitt ansikte. Han somnar om. Och jag funderar en stund på hur denna lilla underbara varelse kan göra en så fruktansvärt arg.

___________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
Intressant.se

måndag 16 november 2009

En stark pappa

I treårstrotskriget som pågår här hemma sedan två veckor tillbaka blir en uppäten falukorv rent förvånande och jag spricker upp i ett leende och utbrister; Oj, Allan. Nu blir du lika stor och stark som pappa!
Allan stannar upp mitt i sin sista tugga och tar in min klyscha. Sen ser han på mig och skrattar till som om han verkligen tyckt jag var rolig. Neeeej, vad tokigt, säger han. Du är ju inte stark pappa.
Det är jag väl, försöker jag fast jag vet att han har rätt och Allan skakar på huvudet och säger att; Farfar är stark.

Jag tänker att jag måste börja träna igen. Igen säger jag och syftar på tre tillfällen på Friskis och Svettis för två år sedan. Börja träna. Igen. Men hur ska det gå till då. Med två barn snart och det är stressigt nog som det är. Samtidigt vill man ju vara stark. Som farfar. Och farfar - den token - undrade om vi inte skulle börja träna ihop. Som om han behövde. Han är ju redan stark. Tydligen.

Senare gick vi på bio - jag och Allan. På Götgatsbacken hade nån kört rakt in i en stolpe och den stod böjd ner mot trottoaren. Jag skämtade och sa att; Oj oj, Här har visst FARFAR varit framme och böjt lyktstolpar. Allan skakade på huvudet och trodde inte det. Han såg på mig och sa sen att han trodde att det var jag som gjort det. Att jag visst var stark. En stark pappa. Han hade av okänd anledning ändrat åsikt på bara några timmar och då kan man ju bara undra om han:

1. skämtade första gången - det vill säga; besitter en känsla för humor unik för en treåring då han förstår att skoja om min taniga figur.
2. ändrade sig då han såg att jag tog åt mig och ville vara snäll.
3. bara är tre år och säger vad som helst hela tiden utan att det finns några egentliga samband överhuvudtaget.

Jag bestämde mig för att inte grubbla allt för mycket över det där utan la bara gymplanerna på hyllan. Sen gick vi och såg Alfons & Milla. Det var en väldigt bra film, tyckte Allan.
___________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

fredag 13 november 2009

Allans topp sju

Jag tycker väldigt mycket om godis. Dessa var orden som Allan valde att använda som dagens första. Han slog upp ögonen och så sa han det; Jag tycker väldigt mycket om godis. Som om det var något han just insett och ville förmedla innan det glömts bort. Sen la han till; Och glass.
Han sträckte på sig och vi konstaterade att blöjan läckt under natten trots att de skulle vara superdry och ultratät. Han tystnade och låg stilla en stund på de varmfuktiga lakanen med blicken långt borta tankar innan han talade han igen; Och Bullar och Kakor. Han gäspade stort och pruttade ljudligt, reste sig till sittandes och klippte några gånger med ögonen. Och mamma och pappa och Allan, sa han till sist och hoppade ur sängen.

1. Godis
2. Glass
3. Bullar
4. Kakor
5. Mamma
6. Pappa
7. Allan

Borde jag vara orolig?


___________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Intressant.se

onsdag 11 november 2009

En bra dag?

På kontoret. Kaffet är lagom varm och lagom starkt. Tom Waits mumlar harmoniskt ur högtalarna; The ghosts of saturday night. Utanför fönstret spricker himlen upp - molnen skingras - det har slutat snöa. Jag ser blått ovanför Dramatens och Operans kostymlager. Eller är det ett dekorlager? Bilströmmen på vägen nedanför tycks aldrig sina. Swischen från de passerande fordonen letar sig in till mig och det är nästan lugnande. Som vanligt.

Det här kanske blir en bra dag...

Inatt vaknade Allan strax efter fem med ett gallskrik; Neeeeeeej!!? Jag glömde äta upp chokladen. Så skrek han och satte sig sen upp i en hejdlös gråtattack. Pappa glömde också äta upp sin choklad, påstod han vidare och Lisa förklarar lugnande att han bara drömt men det går liksom inte in. Han fortsätter upprepa sitt mantra; att han själv och hans far (alltså jag) gjort det oförlåtliga misstaget att glömma äta upp sin choklad. Sånt gör man ju bara inte. Det måste justeras. Måste ställas till rätta. Nu.
Vi ber honom komma över till oss och låta oss trösta. Att vi alla tre myser tillsammans och somnar om och glömmer den här olustiga chokladhistorien. Men han nappar inte på det erbjudandet. Vi förklarar med ömsinta trygga röster att ibland drömmer man saker och det är en en skillnad på dröm och verkligheten men det köper han inte heller. Då säger Lisa - som ett helt förstårligt sista försök till nattro - att; Allan, du kan väl äta upp chokladbiten då?
Hon menade förstås att han skulle somna om och drömma vidare. Låtsas äta upp biten och därigenom lösa sitt dilemma men jag förstår från min sida av sängen - av Allans omedelbara tystnad - att han tagit henne på orden.
Jag tänker inte delta i leken, resonerar jag och gömmer huvudet i kudden. Jag tänker att han snart lägger sig ner igen och somnar om för så är det ibland. Ibland. Inte denna gång. Jag hör honom alldeles nära. Från golvet precis bredvid. Piggt, vaket, hoppfullt; Pappa, du glömde äta upp chokladen. Kom!
Jag ser upp och möter två uppslagna ögon. Han går raskt ut i köket utan att vänta på mig och ropar sen; Mamma, var är chokladen?

Med vissheten kom vreden. Med vreden föll tålamodet. Tillslut somnade han om. Tillslut.

Det var ingen bra natt. Men det kan bli en bra dag. Hoppet är det sista som överger människan.

___________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , ,
Intressant.se

tisdag 10 november 2009

Vuxet

Trettio år. Jag har ingen åldersnoja. Har aldrig haft. Men jag börjar upptäcka saker i mig som jag inte känner igen men som jag accepterar. På ett vuxet vis. Vuxna saker. Som när jag sitter hos frisören och klipper en kort frisyr – bara en sån sak – och när jag är klar borstar hon bort håret från nacken och utbrister; Sådär ja, nu ser du lite ordentlig ut igen.
Och jag nickar och håller med. Känner en lättnad. Tycker det är skönt att jag nu ser ordentlig ut.

Vad tog rock´n´rollen vägen? När satte jag på Iggy & the Stoodges ”Raw Power” senast? Det var ju inte så länge sen jag ansåg den vara det bästa rockalbumet. Någonsin.
Och när jag nu minns att jag är den där galna ungdomliga (fast i kort frisyr) sätter jag självklart på skivan. Lyssnar darrigt igenom första delen av Search and Destroy och finner den lite stökig. Search and Destroy är lite stökig. Fan också.

Fast jag har ingen åldersnoja.

Jag tycker ju väldigt mycket om min svarta rock. Jag klär i slips. Jag köpte vinterskor häromdagen. Trots att jag alltid haft sneakers året om köpte jag mig nu en rejäl vintersko och såg till att det fick plats en raggsocka i den också. Det kändes bra. För man vill ju inte åka pulka i gympadojor. Och pulka är ju det vuxnaste man kan göra. Som pappa. Jag är pappa. Det är vuxet.

Need sombody drar igång. Jag sjunger med. Tycker om. Bra. Känner att Iggy alltid kommer att vara med mig. Även i mina vinterskor. Med raggsocka. Åkandes ner för pulkabacken med en ivrig son framför mig. Sjungandes; But I am your crazy driver, Honey I'm sure to steer you 'round, I am dying in any story, I'm only living and sing this song…

I ordentlig frisyr.

___________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,
Intressant.se

torsdag 5 november 2009

Middag

Ibland anstränger man sig. Man känner att just ikväll är vi värda det där lilla extra så man bläddrar i kokböckerna och köper hem ingredienser som man aldrig haft hemma förut. Man står länge vid spisen och kryddar med kärlek och smakar av flera flera gånger för att man själv tycker att det är så jävla gott. Man känner att den här gången blev det verkligen så där toppenbra och man vänder sig in till familjen i vardagsrummet framför bollibompa och säger OJ tre gånger med ljuvlig betoning. Och nickar sen dessutom lite kaxigt. Och grytan ryker. Den doftar gudomligt. Potatisen blir perfekt. Man ropar dem till bords och ger dom tid att komma till rätta - och man väntar ännu en liten stund bara för att skapa en förväntan innan man högtidligt lyfter det stora locket till järngrytan och utbrister: tata!
Det är verkligen tyst i en liten stund. Som om åskådarna tappar talförmågan enbart av stundens allvar. För det är allvar. Det här är ett sånt där moment ni vet. Det här är...

Och Allan lutar sig lite fram och frågar; Är det bajs?
Nej, det är viltskavsgryta, säger jag och låtsas att inte vara förnärmad.
Jag vill bara ha potatis, säger Allan och jag pekar med höjda ögonbryn mot svartvinbärdgelén.
Det här är som en riktigt god sylt, försöker jag men han skakar på huvudet.
Bara potatis, säger han igen och visar sen med en tydlig gest att det är ingen idé att vi försöker.


___________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,